Kroppen efter Kung Richard III hittades 2012 under en parkeringsplats i staden Leicester. Den exakta gravplatsen hade inte varit känd tidigare. Att kroppen saknats har genom åren lett till olika tolkningar och påståenden kring kungen. Med upptäckten av kroppen skapades nya möjligheter att kunna fastlägga vad som var sant. Monografis syfte är att försöka utveckla en teori om vilken inverkan fyndet av den döda kroppen kan ha på olika tolkningarna och påståenden ”seeks to develop a theorizing of the dead body as possessing agency and as characterized by multiple ontologies” (sida 92).
Saker som kan påverkas är, menar författarna, uppfattningar om kulturarv (heritage), turism, minne, relationer till andra städer och även nationell identitet. För att förstå detta föreslår författarna att man ska använda tre olika perspektiv på den döda kroppen: att se kroppen som en del i ett större sammanhang, att se kroppen som en aktiv påverkan (active agent) samt att se att kroppen har ett antal berättelser knutna till sig (multiple ontologies).
De olika berättelser som författarna för fram är, a) kroppen som arkeologiska och forensiskt bevismaterial, b) kroppen som en del av historiska berättelser, c) kroppen som del av den nationella identiteten, d) kroppen som del i lagstadgande, e) samt kroppen som ett neoliberalt subjekt och del i konkurrens mellan olika städer.
Om kroppen som arkeologiskt och forensiskt bevismaterial skriver författarna att kroppen togs om hand på ett korrekt arkeologiskt vis och i enlighet med det tillstånd som den arkeologiska utgrävningen hade. Skelettet utsattes för en forensisk undersökning för att slå fast att det verkligen rörde sig om Richard III men också för att få fakta om kungens kroppsliga konstitution, hade han puckelrygg? Var han i stånd att gå ut i strid, etc. Det har även gjorts en rekonstruktion av Richards ansikte.
Om kroppen som en del av historiska berättelser skriver författarna att det genom åren har funnits flera föreställningar om hur kungen såg ut där en del åsikter baseras på Shakespeare´s pjäs ”Richard III” från 1592. I pjäsen karakteriseras Richard som ond (evil) och med puckelrygg. Att Richard var ond har ifrågasattes av sällskapet ”the Richard III Society”. Forensiska undersökningar av Richards ryggrad visade att den faktisk var böjd, troligen på grund av skoliosis.
Om kroppen som en del av den nationell identiteten skriver författarna att kungadynastin i England har ett stort inflytande över hur den nationella identiteten uppfattas. Att man hittade kvarlevorna efter kungen gav upphov till ett ifrågasättande av rätten till kvarlevorna, rätten till återbegravning, plats för återbegravningen samt även den nationella identiteten. Dessutom gav fyndet näring till städerna Leicester och York att båda hävda sin rätt till kvarlevorna. Dessutom visar städernas egna (konstruerade?) historiska berättelser att just den staden hade rätten på sin sida.
Om kroppen som del i lagstadgande skriver författarna att det blev en legal strid mellan städerna Leicester och York om vem som hade rätten till kvarlevorna. Här ansåg Högsta domstolen att villkoren i utgrävningstillståndet skulle följas och dömde därför till Leicesters fördel.
Om kroppen som neoliberalt subjekt och del i konkurrensen mellan städer, skriver författarna att mycket inom t.ex. turism och därmed arbetstillfällen stod på spel. Båda städerna var därför intresserade av att få rätten att begrava kungens kvarlevor. Dessutom tilldrog sig hela projektet att hitta Richard III stort internationellt intresse vilket bidrog till att öka kännedomen om städerna. Leicester kunde tack vare att de fick begrava Richard III skapa en ny typ av ”global heritage tourism” där Richard III blev ett centralt element i en ny strategi att marknadsföra staden.
Till slut menar författarna att objekt från det förflutna kan ha stort inflytande över nuet och att döda kroppar kan ses som en del i det kulturella arvet.
Men menar författarna, en sak som är lätt att förbise i teorier är att kroppen även representerar en person. Och den personen som människa ärades genom att trettiofem tusen personer bevittnade återbegravningen av Richard III.
Monografin visar att det går att anlägga många olika synvinklar och utveckla många olika teorier kring för länge sedan döda personer och att detta har betydelse för människor även idag.
Referenslista
Young, Craig and Duncan Light “The corpse, heritage, and tourism: The multiple ontologies of the body of King Richard III of England”, I Frihammar & Silverman (red) Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice. 2018, Routledge, London
Jag gillade verkligen konceptet “enactments”, för att kroppen kan förstås som ett objekt med många olika sammanhang. Enactments känns väldigt poststrukturalistiskt, för att objektet ”Richard III” förstås i relation till olika metoder, teorier, ideologier, materialiteter, teknologier, m.m. På så sätt får objektet en bred ontologi. Objektet ”Richard III” är alltså inte en sak i sig, utan blir till utav andras konceptualisering av det. Detta går ju in på hela debatten om positivistisk och post-positivistisk research. Enactments konceptet känns som att det ger oss möjlighet att förstå hur objektet ”Richard III” (helt legitimt genom olika instanser likt de jag nämnde ovan) kan tolkas på så olika sätt. I tillägg till detta så skapas det ”sanningar” om honom ur sociala, kulturella och historiska sammanhang. Enactments, som jag har förstått det, är alltså alla olika vis man interagerar med objektet. Ur dessa enactments formas sanningar om objektet.
Hur har ni förstått enactments?
När jag läser ”The Corpse, heritage and tourism” känner jag en viss ambivalens gentemot idén om den döda kroppens agens, samtidigt som den döda kroppen och kvarlevor kan ha så stor potential att påverka skeenden i samtiden. Denna ambivalens jag känner har nog att göra med faktumet att Richard III, som monark i en imperialistisk kultur, har mer makt från bortom graven än vad de flesta människor har i livet. För att inte tala om makten de flesta döda (inte) har – t.ex. massorna av namnlösa som genom historien offrats i namn av imperialism, kolonialism och slavhandel, profit, nationen osv. som koms ihåg på väldigt ojämlika sätt. Jag upplever att det finns en djup orättvisa att Richard III får så mycket utrymme, och får stå som exempel för den döda kroppens agens i ganska universella termer. Hans agens har väl mest att göra med hans maktposition i livet och makt han fortfarande har som symbol i kontexten av ett narrativ om kulturarv och nationell identitet. Artikelförfattarna menar ju att den döda kroppen inte ”endast” är en projektion av mening på ett dött objekt av olika aktörer, utan har en agens genom sin roll i olika re-enactments.
Bra sammanfattning! Jag håller dock inte med er om att artikeln skulle vara tunn, rörigt eller vara ”…en parodi på en akademisk nonsenstext.”. Artikeln var bra och välskriven. Författarna lyckades med hjälp av Harris och Robbs relationella perspektiv belysa samspelet mellan det olika ontologierna (jag skulle dock kanske benämna det som mikro-ontologier) samt visa på att kvarlevorna har en agens vilken påverkar oss i nuet. Artikeln ser jag som ett bra exempel på hur alla människa kvarlevor vilka hittas i en arkeologisk kontext bör behandlas och kanske även icke-människa kvarlevor i vissa fall.
Paula
Intressant reflektion du gör. Rausing om hur ödet (en totalitär regim i detta fallet) gör att det är farligt att komma ihåg sitt förflutna och att man därför måste leva i nuet och i området där man är född. Tystnad, slutenhet, glömska.
Medan Artikeln om Richard III istället handlar om att försöka bevara minnet genom flera hundra år. Ja, eller åtminstone försöka skapa ett realistiskt minne. Här kan jag inte riktigt se drivkraften, om den inte är rent ekonomisk med att skapa turism och arbetstillfällen. En annan kultur hade säkert kunnat skapa andra minnen av Richard.
Mattias
Jag håller med dig om att det inte är den bästa akademiska artikel jag läst. Författarna delar snyggt upp artikeln i underrubriker som är lätta att förstå. Men sedan blandar dom allt igen i de olika styckena. Det ger ett rörigt intryck.
Bra sammanfattning! Jag vet inte hur ni andra uppfattade denna artikel men jag tyckte att den var otroligt tunn – nästan som en parodi på en akademisk nonsenstext. Det finns en intressant kärna (typ det som Olof beskriver ovan), visst, men det känns som om författarna sedan mest poserar när de skriver 30 ggr att det ena och det andra är ett “enactment”, som om detta kodord per automatik skänkte deras redogörelse en större tyngd. Eftersom de aldrig riktigt förklarar varför enactment-perspektivet skulle tillföra resonemanget något så blir det mest fånigt och sänker texten, tycker jag. Det blir lite som när allt skulle vara performativitet eller en “topography” runt millenieskiftet nån gång. Jag förstår att det finns en vedertagen teoribildning kring enactment-begreppet men nja, här grumlade det mest skildringen och de ganska enkla och raka poänger författarna har kommer i skymundan. (OBS! Mitt gnäll handlar alltså helt och hållet om originalartikeln, inte om blogginlägget här…)
I både Rausings bok om kolchosen och i texten om Richard III stannar författarna vid sakernas betydelse för berättelsen. Precis som i citatet tidigare nämnts (Rausing s.174), där minnet av vad fattigdomens upplevelse skapade innebörd åt ord, återkommer den reflektionen om det kungliga skelettet. “..There is never a clear gap between a material thing and a persons´s ontological engagement with it.. To understand how the material and the ontological come to being, we must give space both to the physical qualities of the world and to the manner in which the world´s agencies are transformed through its engagement with people”. Jag tänker i fallet med Richard III har det funnits en stark vilja att faktiskt hitta kroppen, då han varit kung. Det har funnits ett värde i att skapa myten om hans liv, och plats för sista vilan. Hade en annan kultur och ett annat arv kunnat skapa en annan vilja? Att för evigt glömma bort och hindra eftervärlden från att skapa en minnesplats?