“How do we memorialize an event that is still ongoing?” Citatet kommer från Christina Sharpes bok “In the Wake” (sid 20). Sharpe behandlar något som intresserat mig sedan starten på denna kurs, dvs historiska orättvisor eller trauman som inte bara tillhör det förflutna utan fortfarande lever kvar. Vad är dåtid, nutid och framtid och hur hänger de ihop? Sharpe rör sig i detta område och introducerar ett nytt analytiskt ramverk – the wake – för att beskriva att “the past, that is not the past, reappears, always, to rupture the present” (sid 9). Hennes fokus är på den transatlantiska slavhandeln, som “was and is the disaster” (sid 5), och där blir “wake” en metod för att beskriva hur slavhandelns katastrof i nutid.
Begreppet “wake” på engelska är dubbeltydigt, något som Sharpe väl använder sig av. Det betyder både kölvatten och vakna, med varianter på ordet som blir vaken, medveten. Det är både ett verb och ett substantiv och det är så hon ser begreppet, både som ett tillstånd “wake” men också en metod “wake work”.
Boken delas upp fyra kapitel: The Wake, The Ship, The Hold och The Weather. Det är dock begreppet “wake” som är det centrala och som löper som en röd tråd genom boken och där övriga kapitel snarare är beskrivningar av the wake.
I första delen introduceras begreppet “wake” genom att Sharpe beskriver tre dödsfall i sin egen familj, alla med olika koppling till kölvattnet av slaveriet. För svarta är döden nära, något som vi får beskrivet genom boken.
I The ship beskriver Sharpe den transatlantiska slavhandeln och hur svarta kroppar avhumanisererades. Hon visar också att den avhumaniseringen fortfarande styr och syns i varje människa som dör på Medelhavet på grund av den europeiska gränspolitiken. I The Hold, även det dubbeltydigt, beskriver hon allt från livmodern, som bär fram ett svart barn dömt att leva med “slavery´s afterlives”, till fraktutrymme och fängelser. I avsnittet “The Weather” beskriver Sharpe den antisvarta atmosfären/klimatet/vädret/luften. Vilka får andas frihetens luft? Vilka får andas alls? Sharpe tar upp flera mord som poliser begått mot svarta bland annat genom metoden chokehold. Hon beskriver mordet på Eric Garner och hon skriver ut orden “I can’t breathe” de elva gånger Eric Garner sa just “I can’t breathe” innan han slutade att andas. “I can’t breathe” blev efter mordet på Eric Garner en slogan som används av Black Lives Matter. Orden kom att upprepas av fler svarta som dött i samband med polisingripanden, senast och kanske mest känd är mordet på George Floyd och hans sista ord. Här kan nämnas att Sharpe är mån om att beskriva att omsorg måste genomsyra wake work, något som är mycket genomgående i hennes bok. Det finns mycket omsorg i hennes beskrivningar.
Det är en helt fantastisk bok. För mig som vit ger den både en insikt i hur det är att leva i “wake” men den ger mig ett begrepp, om dock lite svåranvänt, att analysera ett historiskt flöde utan slut. Boken är smärtsam att läsa, många gånger är den mycket personlig då Sharpe ger mycket av sig själv i boken. Hon säger själv att begreppet måste omges av omsorg. Boken är bitvis mycket teoretiskt och lite svårläst. Sharpe använder sig av upprepning som ett sätt att hjälpa läsaren att till fullo förstå hennes resonemang, något som tidvis blir lite för mycket.
Som vit funderar jag igenom hela boken om det inte behövs ett teoretiskt ramverk för vita som i slaveriets kölvatten fick bättre livschanser, bättre tillgång till hälsa och utbildning, lever längre liv, med ett helt annat skydd från staten. Vad skulle i sådana fall ett sådant inbegripa? Spontant kommer jag att tänka på osynliggörande och motstånd mot förändring. Och istället för att lägga ett lager av omsorg krävs snarare ett lager av ansvarstagande.
Tack för en välskriven reflektion. Jag läste vara den delen av boken som ingick i den obligatoriska litteraturen, som jag precis som du starkt tog intryck av. Ditt inlägg uppmuntrar definitivt till att läsa också resten av verket.
Du har en bra poäng att det blir angeläget att förstå också vita liv i slaveriets kölvatten, i det förflutna och idag. Samtidigt är det då viktigt att inte återigen förflytta den svarta historien till periferin. Men din läsning indikerar att Sharpes återkommande betoning av omsorg och omtanke kan hjälpa oss att inte gå i den fällan.
Hej,
Ämnet som du belyser som tas upp i Sharpes bok är ju ett av de största samtalsämnena idag i stora delar av västvärlden (inte minst i USA). Det finns mycket orättvisor kopplat till olika egenskaper som vi människor har, om det exempelvis är vår hudfärg, vårt kön eller vår sexuella läggning. Inom psykologin så finns det diskussioner huruvida vi kan uppnå ett (mer eller mindre) rättvist samhälle eller om vi biologiskt sett inte har den förmågan. Hur vi ska göra med vårt förflutna är problematiskt – vi kan inte glömma eller radera det som varit och vi kan heller inte utgå från det i allt vi gör idag.
Tack för en bra reflektion.
Tack Johanna och Torhild för era kommentarer!
Torhild, tror att du har helt rätt, det finns mycket som osynliggörs.
Johanna, tack för tipset! Jag läste om den där boken för ett tag sedan och sen glömde jag bort både Collstes namn och bok. Nu ska jag läsa den!
Din sista reflektion fick mig att tänka på ett forskningsprojekt som Göran Collste, professor i tillämpad etik här på LiU hade om Global Rectificatory Justice. Finns en bok på svenska som kommer ur det projektet (och som jag pinsamt nog inte läst själv!) som kanske har några nycklar till ett sådant ramverk: https://daidalos.se/historisk-r%C3%A4ttvisa-br-gottg%C3%B6relse-i-en-postkolonial-tid.htm
Så utrolig flott reflektert. Det er nok ikke bare i forbindelse med BLM-bevegelsen man dessverre ser kjølvann i form av diverse splittelser blant de som opplever å styrke og befeste sin egen heldige posisjon i forhold til visse andre. Det er også andre områder som nok dessverre blir usynliggjort så til de grader at man faktisk ikke legger merke til det hvis man ikke ser helt spesifikt etter dem.
Takk for deling av din refleksjon.