Med artikeln ”Seven Types of Forgetting” vill Paul Connerton gå bortom synen på glömska som inget annat än att misslyckas med att minnas. Trots det uttalade syftet att nyansera våra värdeomdömen om att glömma så är det först ”Prescriptive Forgetting”, den andra i ordningen, som lyfter fram glömskan som något uppbyggligt. Denna föreskrivna glömska är den offentliggjorda och ömsesidiga dito, till exempel påbudet att inte bara förlåta utan även glömma som kan förekomma i exempelvis fredsfördrag. I vissa antika stater utgjorde den ett uttalat inslag i förvaltningen.
Connertons text är finurlig och ruvar på många insikter. Men i min mening lyckas han inte lösgöra sig från föreställningen om glömska som minnets brist. Gemensamt för alla Connertons glömskemodus är att de lämnar spår. De är med andra ord ofullbordade glömskeakter. Här finns också nyckeln till textens lite aparta struktur, för i mitt tycke har det nationella/kulturella minnespolitiska fältets struktur fått utgöra kartan, inte ställd på huvudet utan bara inverterad från plus till minus. Glömska blir till minnets, och minnespolitikens, verktyg.
För att göra ambitionen att tänka nytt om glömskan rättvisa tror jag därför att vi gör bäst i att också tänka annorlunda om staten. En som ägnade ett stort intresse åt glömskans andra modalitet, men som inte menade att den måste vara statlig, var antropologen och anarkisten David Graeber.
Graeber menar att ett av de sätt på vilket samhällen upprätthålls är genom noggrann kamrérsmässighet där skulder aldrig kvittas utan bara flyttar runt. Men i lika hög grad fortbestår samhällen genom helt motsatta strategier som Graeber benämner ”vardagskommunism”. Den här vardagskommunismen består i att aktivt inte hålla räkningen, värjandet av översättningen av ett uppfyllt behov till en individualiserad skuld. Ingen förväntar sig betalt för tjänster som en vägbeskrivning till en vilsen främling eller en hjälpande hand till en tant som ramlat. Ingen för heller bok över detta. Vår glömska om detta är grundmurad – men inte för det mindre socialt föreskriven.
En av Graebers poänger är att den här vardagskommunismen ofta har en begränsad krets (där Kommunismen-med-stort-K är universell). För att låna ett av Graebers exempel är en rökare vardagskommunist mot andra rökare och gör ingen ekonomisk kalkyl innan hen erbjuder eld eller en cigarett till en annan. Vänner emellan utbyter vi tjänster utifrån förmåga, men om en främling (eller överordnad) frågar vill vi troligtvis få ersättning. Vår aktiva förmåga att glömma är en av byggstenarna för vänskap och solidaritet.