Vid läsningen av särskilt Jessica Quinton och Peter Duinkers artikel om begravningsplatser som grönområden, var det svårt att inte associera till förra vinterns stora snackis – pulkaåkningen i Skogskyrkogården vintern 2020. Barn åkte glatt i backar på området medan många anhöriga kände sig kränkta för att detta störde stillheten på en plats de besökte för att minnas de döda och vara dem nära, andra tog illa vid sig vid tanken på att gravar fick utgöra pulkabacke.
Quinton och Duinkers konstaterar att deras likställande mellan begravningsplatser och grönområden är okonventionell, och att de vill lyfta att begravningsplatser ofta har en sådan karaktär för att det är ytor som vi ofta utelämnar när vi tänker på grönområden i städer.
Liksom artikeln av Löki et al som lästes till samma seminarium finns här ett perspektiv som lyfter hur existerande kyrkogårdar och begravningsplatser också kan förstås som naturområden.
Därför var det väldigt intressant att under mina efterforskningar upptäcka att även under 2021 så har har en konflikt blossat upp i Stockholm om friluftsliv och begravningsplatser – men där rollerna är omvända jämfört med pulkorna i Skogskyrkogården.
På Järvafältet pågår nämligen arbetet med att anlägga en ny begravningsplats. Järvafältet inrymmer stora naturytor, vissa reservat. Området för begravningsplatsen hör till de som ligger närmast bebyggelsen, strax norr om förorterna Tensta och Hjulsta, och sedan flera år har bland annat en discgolfbana funnits i just det här området. Beslutsfattare och talespersoner för begravningsplatsprojektet menar att det här är ett område som gärna får fortsätta vara ett friluftsområde. Många som använder området för friluftsliv känner sig ändå visade på porten. Sådana här exempel där ett existerande regelrätt grönområde får se sig lämna plats åt en begravningsplats nyanserar resonemangen ur kurslitteraturen. Här inträder konkreta och kvalitativa omförhandlingar av rummet, samtidigt som projektets företrädare inte ljuger när de säger att platsen fortsatt är ett grönområde.
Som arkeolog får saken ytterligare en dimension. Det kryllar av förhistoriska gravar på Järvafältet. Inne på begravningsplatsområdet finns inga forntida gravfält, men det finns flera i närområdet. Många av de som förfasades över att det åktes pulka i Skogskyrkogården var generationskamrater med de människor jag träffat i mitt arbete på Gamla Uppsala museum, som glatt delar med sig av sina barndomsminnen av att ha åkt skidor på gravhögarna.
Det är med andra ord inte så mycket respekten för de döda utan istället respekten för de sörjande efterlevande som omförhandlar vad en plats kan användas till.