Min första text här tar sin utgångspunkt i Connertons “Seven types of forgetting”. Precis på slutet av artikeln uppmanar Connerton läsaren att tänka själv och identifiera fler typer av “forgetting”. Han skriver: “This taxonomy makes no claim to comprehensiveness and is offered as an invitation to think of further types; and if I stop at seven, that is in part because of the magic sometimes thought to attach to that number.”(s 70). Jag antog utmaningen och tror jag mig ha identifierat i alla fall en till.
Jag kallar den “Forgetting as a way to perpetuate historical injustices”. Jag skriver forgetting inom citationstecken eftersom det – liksom flera av Connerstons kategorier – egentligen inte handlar om att glömma. I denna nya kategori handlar det snarare om att tystna ner, gömma och osynliggöra och tjänar just en grupp på denna “glömska”. Liksom i flera av Connertons kategorier vinner en grupp strukturellt på att “glömma” en historisk orättvisa så att orättvisan kan fortleva och vidmakthållas i nutid. Och precis som i flera andra av Connertons kategorier är det en grupp med makt som sätter reglerna för vad som får kommas ihåg och vad som ska glömmas. I denna kategori upprätthålls “glömskan” genom ett intrikat system av normer, ideologier och beteenden som rättfärdigar över- och underordning och upprätthåller status quo och maktobalans. Den priviligierade gruppen har strategier för att undvika att privilegierna påtalas, vilket exempelvis beskrivs mycket väl i Robin DiAngelos bok Vit skörhet. DiAngelos bok är inte en vetenskaplig bok, men beskriver vitas människors strategier för att inte konfrontera sina privilegier i relation till “icke-vita”. Normer som upprätthåller status quo är förstås inget nytt, men om vi tittar på det utifrån “att glömma” och “minnas” så kanske det går att analysera och förstå på ett annat sätt? Om vi utgår ifrån Margaret Paxsons syn på minne som lite förenklat konkreta och upprepande handlingar, både individuella och kollektiva, kan vi se att det även fungerar som sätt att “glömma” eller lägga locket på.
Medan den priviligierade gruppen lever i “glömska”, lever den icke priviligierade gruppen i en helt annan verklighet, där det historiska pågående förtrycket syns i det dagliga livet. I sin bok In the Wake konstaterar Sharpe att: “Transatlantic slavery was and is the disaster… and it is deeply atemporal.” (s 5) och frågar sig: “How do we memorialize an event that is still ongoing?” (s 20).
Tack för en intressant reflektion. Jag tycker att du är inne på någonting väldigt viktigt med att påtala de hierarkier som avgör huruvida någonting blir ihågkommet eller “glömt”/nedtystat.
Men jag är inte riktigt säker på att jag hänger med i varför glömskan inte skulle vara genuin bara för att den upprätthålls strukturellt så som du beskriver.
Personer som utövar våld i nära relationer har ofta mycket vagare minnesbilder av sitt våld än de som blir utsatta för samma personers våld. Den som utövar våldet har normaliserat det på ett sätt som gör att det inte blir någonting hen lägger på minnet, inte förnekat utan glömt rätt och slätt.
Finns det inte strukturella paralleller där, som gör att det också skulle få att prata om denna åttonde glömska utan citattecken?
Interessant lesing, og det er imponerende at du finner et 8. måte å glemme på, i tillegg til Connertston´s 7. Jeg tror du er inne på noe viktig når du nevner normene som er med på å opprettholde status qua. Umiddelbart tenkte jeg på Steven Lukes 2. maktdimmensjon, makten til å avgjøre hvilke saker som når dagsorden. På individnivå tenker jeg at rasjonaliseringen enhver gjør for å opprettholde sine egne privilegier -i motsatt fall må de gi dem opp- det gjøres for å unngå å havne i kognitiv dissonans. “Glemsel” blir da en aktiv måte å undertrykke egne følelser rundt dårlig samvittighet eller manglende ansvarstaking på.
Veldig interessant refleksjon, og imponerende gjort å finne en 8. måte å glemme på, i tillegg til Connerton sine 7. Jeg tror du er inne på noe veldig viktig når du nevner normer som opprettholder status-qua. Jeg tenker umiddelbart på det 2.maktperspektivet til Steven Lukes, makten til å holde vekke saker fra debatter. På individnivå tror jeg det handler om å måtte rasjonalisere egne handlinger på for å unngå å havne i et dilemma -alternativet vil være å gi opp privilegier, noe individet ikke ønsker å gjøre, og for å unngå kognitiv dissonans rasjonaliseres handlingene som foretas- en aktiv måte å fortrenger eller “glemmer” på.
Det här hänger ihop med en del vi pratade om på seminariet idag tycker jag, om relationen mellan tystnad och glömska. Att en person inte vill prata om svåra saker ur sitt eget förflutet handlar ju inte om glömska, men sådan tystnad – och andra tystnader likt de du tar upp i inlägget – möjliggör kanske glömska på en samhällelig nivå.