Monografiinlägg från Oscar: Being with the Dead

Being with the Dead: Burial, Ancestral politics, and the Roots of Historical Consciousness – Av Hans Ruin

Döden är såväl fascinerande som skrämmande för de flesta. Oavsett om vi har en trosuppfattning om efterliv eller inte så finns det ingen som kan ge några exakta svar på vad som händer efter döden, endast spekulationer. Vad vi däremot vet, och som Ruin fokuserat på, är hur vi efterlevande tar hand om de döda. Denna process ser olika ut och är beroende av vilken kultur vi befinner oss i och också vilken roll vi spelar för den avlidne. Jag uppfattar att Ruin har en stark filosofisk infallsvinkel då han diskuterar döden och han ställer många adekvata frågor som fått mig att vandra iväg i tankarna. Som exempel så skriver han om begravningar och huruvida det är en ceremoni för de döda eller för de levande. Den som dör finns inte bland oss men samtidigt är personen ständigt närvarande i våra minnen. På så vis går det inte att säga att sorg är något som går över utan snarare att det är något som vi lär oss att leva med.

Ruin beskriver bland annat hur händelseförloppet kan se ut då vi tar hand om den avlidne, hur kroppen förbereds och vilken process som därefter kan tillstå. Som exempel nämns hur Dayaks-folket på Borneo gör vilket kan vara en process som pågår i flera år innan kroppen (eller vad som då är kvar av den) jordsätts. Variationen av hur processen kring en begravning går till är inte bara en kulturell egenhet utan även social, det vill säga hur individens anhöriga väljer att göra. För min egen del så var jag relativt fri från några möten med döden under hela min uppväxt. Det var sedan först i mitt yrke som polis som döden blev allt mer påtaglig då jag under mina år inom myndigheten hanterat ett otal ärenden med avlidna personer. Oftast handlar det om äldre människor som dött av en mer eller mindre naturlig orsak i hemmet men det rör sig också om överdoser, självmord och olyckor. Den process som påbörjas av de anhöriga i samband med ett dödsfall kan ske antingen utefter hur de anhöriga vill ha det eller om det funnits några önskemål från den avlidne då hen fortfarande var i livet. Av min erfarenhet så är det dock många som dör i sin ensamhet, utan någon familj eller några nära vänner. Detta gör att deras sista vila sker genom de arbetsrutiner som finns för berörda parter som hanterar kroppen och gravsättningen.  Sådana ärenden har fått mig att reflektera kring min egen död och att processen kring gravsättningen är ganska obetydlig för min egen del. Dessa människor som dör i sin ensamhet och som inte har någon närstående som kan ta hand om deras begravningsprocess är inte sämre människor än någon annan. Jag tror därför inte att processen har någon betydelse för vad som eventuellt skulle hända efter döden utan den är endast viktig för de efterlevande.

Ruin ägnar även en del av sin bok till att diskutera olika ritualer som finns då människor (försöker) kontakta de döda, eller i alla fall påkalla deras uppmärksamhet. Detta får mig att tänka på hur människans liv kommer att se ut i framtiden och att en sådan ritual till viss del kan komma att försvinna, eller åtminstone avta. Utvecklingen inom medicin går framåt precis som den gör inom alla områden. Även om vi brottas med nya sjukdomar som uppstår så lyckas vi även bota sådant som tidigare varit obotligt. Vi har också lyckats skapa preparat som förlänger livslängden på vissa av våra organ och vissa organ kan dessutom tillverkas idag. Även om det kan låta som science fiction så pågår forskning som syftar till att ge människan evigt liv i form av en biologisk kropp som inte åldras till det sämre. Detta är fascinerande och skrämmande på samma gång, precis som döden, och det får mig att undra om det hade varit bättre att födas ett par sekler framåt i tiden för att få möjligheten till ett längre liv där döden inte är lika självklar som den är idag.

One Reply to “Monografiinlägg från Oscar: Being with the Dead”

  1. En reflektion som kommer upp vid min läsning av ditt inlägg är vilken plats som vi i dagens svenska samhälle ger åt tankar på den egna hädangången, eller i synnerhet vilka ritualer vi vill ska följa den. För precis som för dig var det någonting som jag började tänka på först efter att ha varit någon annans död nära.

    Trots att vi ger så stort utrymme åt den dödes individualitet och att hörsamma dennes vilja gör det inte att vi någonsin egentligen uppmuntras till att fundera kring detta annat än när vi blir till efterlevande (antagligen också när vi vet att vårt liv snart tar slut). Jag minns hur arg min pappa blev när jag en gång i lågstadieåldern läste tidningen och tänkte högt om vad för slags bild jag (redan då en bergfast ateist) skulle vilja ha i min dödsannons. Att jag alls förde min egen dödlighet på tal (och särskilt så lättvingdigt) blev för mycket för honom.

    Det finns inte någonting motsägelsefulls alls där, men det illustrerar hur präglatvårt samhälle är av rädslan för döden.

    Inte minst med hänsyn till det blir jag därför väldigt nyfiken på vad det är du menar när du tänker att ett framtida utsträckande av livslängden kanske till det oändliga skulle göra att ritualer kring döden ”kan komma att försvinna, eller åtminstone avta”. Döden blir väll inte mindre känsloladdad för att den blir mer sällsynt, mer möjlig att undvika? eller missförstår jag dig?

    Det vore spännande att höra om du har några tankar kring vilka innebörder det genomprofana gravskicket i Sydsudan du berättade om i din redovisning har för Ruins resonemang, men för all del också för det du säger här.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *