Month: November 2020

Jag vill börja med att be om ursäkt för mitt sena inlägg och försenade kommentarer på grund av olika omständigheter. Eftersom stora delen av kursen handlade om tid och huruvida det förflutna anses vara “past” eller fortfarande pågående ville jag bidra med ett religiöst perspektiv då jag i en annan kurs läste om Pentecostalism och Born Again rörelsen i Nigeria. Jag hittade intressanta paralleller till ämnet ‘transitional justice’ men även överlag Minne, Makt och Motstånd fast mer på individnivå.  

Ruth Marshall’s (2009) etnografiska studier om den religiösa Born Again rörelsen i Nigeria’s postkoloniala kontext handlar om medlemmars omvandling eller väckelse (revival) som innebär ‘a complete break with the past’ vilket anses som nödvändigt för att leva i nuet och framtiden. Omvandlingen är individbaserat och innebär för dessa individer att abrupt dra en linje mellan nu och då med syftet att kunna rädda sig själv och samhället. Den här räddningen innebär både att bli fri från dåtida synder, skulder och onda demoniska krafter samt att glömma och se framåt. Detta medför dock hårt arbete och disciplinerande tekniker, som Marshall analyserar med hjälp av Foucaults koncept av “governmentality” och “subjectivation” då att vara en del av Born Again rörelsen medför olika regimer av praktiker som ‘techniques of the self’ och ‘governing the self and others’ (2009:11) vilket hänger ihop med individens möjlighet att agera – att göra bot på det förflutna och börja om. Eftersom Pentecostalism och Born-Again rörelsen växer globalt praktiseras dessa disciplinerande tekniker olika i olika lokala kontexter men det kan exempelvis innebära att distansera sig från det traditionella samt att kontrollera/ta makt över det egna minnet och den egna kroppen genom att fasta men även genom exempelvis språk, klädstil och utbildning. 

Enligt Marshall konstrueras ett kollektivt minne av det förflutna genom att ‘engage with the “history of the present,” questioning the social, political, and cultural forms that they see as the historical ground for the present crisis.’ (2009: 90-91). Trots att det görs en brytning/separation med dåtiden behövs den för att påminna om dess negativa aspekter och risken för en återkomst i nutiden.

Born-Again är såklart mer komplext än vad jag hinner skriva om här och jag påstår inte att jag är en expert men jag tycker att det är intressant hur denna religiösa praktik som även beskrivs som ‘spiritual warfare’ (ibid:14) är en kritik och motstånd mot det det korrupta och “onda” i samhället samt hur minnen och religion samspelar i en globaliserad värld. Marshall lyfter att rörelsen har svårt med att skapa ett nytt samhälle då det i vissa fall speglar det som kritiseras (exempelvis genom korruption och maktmissbruk av ledare inom Born-Again). Dock så finns det en strävan efter rättvisa och förändring vilket ger individen en chans att agera, börja om samt ger hopp för ett bättre samhälle när andra alternativ anses som misslyckade.

Marshall, R. 2009, Political Spiritualities : The Pentecostal Revolution in Nigeria, University of Chicago Press, Chicago, IL.

Monografin “History, Memory, and State-sponsored Violence: Time and Justice” av Berber Bevernage (2013) har varit intressant att läsa då det diskuterades ett flertal aspekter kring Minne, Makt och Motstånd. Boken är uppdelad i 2 delar varav den första delen består av tre fallstudier från Argentina, Sydafrika och Sierra Leone. 

Genom dessa fallstudier diskuteras hur transitional justice hanteras av både staten, Truth Commissions och befolkningen i “post conflict”-kontexter (för en del är det inte “post” än). Bevernage diskuterar hur exempelvis Madres de Plaza de Mayo i Argentina motsätter sig en Truth Commission och dess ‘politics of time’ (2013:15) med syftet att dra en skiljelinje mellan “past” och “present”. I och med detta motsätter sig Los Madres även att sörja då det performativa i att separera det förflutna från nuet hjälper rent politiskt att “börja om” och bygga en ny nation men exkluderar samtidigt andra gruppers traumatiska upplevelser och minnen som inte kan eller vill situeras i en avslutad “past”. En annan fallstudie handlar om Khulumani Support Group i Sydafrika som kämpar för att nå rättvisa för följderna av Apartheidregimen och dess offer av bland annat socioekonomiskt exkludering och diskriminering. Khulumani Support Group beskriver även Sanningskommissionen som “unfinished business” då enbart utvalda perioder av historien har behandlats.  

Bevernage (2013)  beskriver det motsägelsefulla i ontologier kring “past and present”, då det förflutna åt ena sidan kan anses eller upplevas som en “haunting past”, dvs. icke frånvarande och snarare återkommande i nuet vilket är svårt att förena med den åt andra sidan kronologiska, moderna historiska diskursen där historien anses som irreversibel och där det har skapats ‘a temporal distance’ (ibid:169) till det som har hänt. Denna avstånd förstärks eller återskapas för att passa ihop med det politiska performativa projektet att fokusera på nuet och framtiden där vissa delar av det förflutna kan plockas och användas för att bygga en ny nation medans andra delar och erfarenheter lämnas ute (ibid). Denna “break with the past” och dess historiska diskurs gynnar dock snarare förövarnas amnesti än offrens erfarenheter.

I andra delen diskuteras även olika former av sörjande och synen på liv och död då ‘different models of mourning relate to differing accounts of history.’ (ibid:157). Enligt Bevernage är både att minnas och att sörja centrala processer. Även om minnet ofta är det enda som finns kvar av de döda så kan vi ha en fortsatt relation med dem vilket tyder på att det finns en viktig länk mellan tid, historicitet och uppfattningen kring döden och sörjandet (ibid:165). Bevernage försöker på en filosofisk och (för min del ganska) abstrakt nivå hitta ett mer inkluderande sätt för processer som “transitional justice” genom att kritisera “the historical time” och den moderna historiska diskursen. Bevernage styrker sina argument främst med hjälp av Derrida och förespråkar att (på ett radikalt sätt) tänka om de sistnämnda koncept samt att erkänna ‘the irrevocable past’ som inte är distanserad från nuet. Även kring “the irrevocable past” finns djupa frågor att fundera på: ‘Has it any kind of agency or is it solely a product of human memory?’ (ibid: 165)

Jag tyckte att det blev rätt så tungläst under andra delen som hade en stor filosofisk prägel, det hade varit mer givande att blanda denna delen med empirin från första delen. Hursomhelst har Monografin väckt många funderingar och jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa om fallstudierna som öppnade upp för ett flertal inblandade aktörers perspektiv och konflikter kopplad till processer som tar itu med “historien” . Vem gynnar en Truth Commission och vad/vilka inkluderas och exkluderas? På vilket sätt är Truth Commissions (o)etiska? Är Demokrati eller amnesti viktigare än människors obearbetade minnen och trauman? Till vilket pris och på vilka premisser byggs den “nya” nationen?  Är det ens möjligt att tillgodose alla aktörers behov i olika “post-conflict” kontexter och på vilket sätt skulle det rent praktiskt kunna bli mer inkluderande? 

Bevernage, B. 2013, History, memory, and state-sponsored violence: Time and justice, Routledge.

De olika kapitlen i Sharpes bok tar sitt avstamp i olika metaforer som illustrerar det transatlantiska slaveriets efterliv. I kapitel 1 ”The Wake” illustrerar Christina Sharpe genom exempel från både sitt eget och sin familjs liv, samt från andra exempel från afrikansk diaspora, hur kölvattnet av slaveriet, slaveriets efterliv, på olika sätt strukturerar svart liv i världen. Sharpe insisterar dock på en blick och en analys som ser hur svarta kroppar, trots att de lever i strukturer och i ett system som karaktäriseras av antisvarthet, alltid överskrider detta systems definitioner. Detta i motstånd mot att kölvattnet av slaveriet vill definiera svarthet, svarta kroppar och svart liv och död, på ett visst sätt – ett sätt som får det att verka oundvikligt, som en nästan ”naturlig” förutsättning för de så kallade demokratierna vi lever i. Sharpe drar paralleller mellan objektifieringen och varuifieringen av svarta kroppar under det transatlantiska slaveriet och exempelvis samtida bilder av båtar med migranter, som dagligen dör i båtar på Medelhavet på väg mot Fort Europa, och katastrofbilder som de från jordbävningen i Haiti. Genom media och bilder, genom arkivens reduktiva våld som ekar i samtiden, illustrerar Sharpe hur svart lidande och död produceras som något alldagligt och banalt. Ordet ”wake” har i engelskan en koppling till ordet ”woke”, ett begrepp som används för att beskriva politisk medvetenhet. Att vara i The Wake är att vara konstant medveten om slaveriets kölvatten. Att vara i The wake i betydelsen ”being in the wake of a recoil of a gun” illustrerar hur svarta oprovocerat och konstant blir måltavlor för (ofta statligt sanktionerat) dödligt våld utifrån logiker etablerade för hundratals år sedan, och hur svarta görs ansvariga för det systematiska våld de tvingas utstå. Sharpe skriver att i ”the wake” och slaveriets efterliv, gör det förflutna intrång i nutiden och fortsätter distribuera livschanser utifrån de logiker som var styrande under det transatlantiska slaveriet. Samma logiker reproduceras genom nya teknologier i olika historiska perioder. Kapitalets historia är intimt sammanlänkat med det transatlantiska slaveriets historia. Det är en del av de transatlantiska demokratiska staternas framväxt och funktion och den globala värld vi lever i idag.

I kapitel 2 ”The Ship” reflekterar Sharpe kring hur det transatlantiska slaveriet trans*formerar svarta kroppar till ”shippables”. Genom vilka processer blir en människa ”skeppbar”, ”fraktbar” och ”cargo”? Genom vilka processer blir en människa en prick i arkivet, en tystnad, som fortsätter reproduceras? Vilka sorts läs- och skrivpraktiker, vilken blick, behövs i förhållande till dessa tomrum och tystnader, där ett helt liv en gång fanns, för att inte reproducera den logik som historiskt reducerat svart liv till ”cargo”? Sharpe tar upp många exempel från nyhetsinslag, dokumentärfilmer och böcker för att illustrera hur svart liv porträtteras i förhållande till the ”ship”. Hon tar upp exempel på hur det transatlantiska slaveriets logiker reproduceras i samtiden, men tar framförallt upp exempel från litteratur och poesi som beskriver svart liv trots det systemiska våld som antisvarthet producerar. Hon reflekterar även mycket kring memorialiseringspraktiker i relation till fortfarande pågående processer.

”I read Gaines’s temporary monument as grounded in the knowledge of the wake, in a past that is not past, a past that is with us still; a past that cannot and should not be pacified in its presentation. Gaines’s visualsonic affective language is not one of pastness and reconciliation. That river, that time, that place, are still present; the air around that ship is as disturbed as it has always been. Gaines gives us ship time, a counter to monumental time (Sharpe2016:62)

Kapitel 3. The Hold tar sitt avstamp från ”the hold of a slave ship”, det trånga utrymme i skeppet där slavar trängdes in, till att analysera fängelsestrukturer, flyktingförvar till annan typ av mass-incarceration idag, som ”håller” (hold) svarta kroppar instängda. Denna struktur reproducerar den arkitektoniska och i övrigt likartade logiken av ett slavskepp. I kapitel 4. The Weather. Sharpe använder metaforen av vädret för att beskriva atmosfären av antisvarthet, som är en förutsättning för strukturerna och rörelserna av The Ship och The Hold.

Sharpe skriver om att hon gärna ser att hennes begrepp ”the wake” reser runt och kan användas för att skildra och reflektera kring processer i andra delar av världen än USA. Jag kom att tänka på när Europa för några år sedan förstärkte sin externaliserade gränsbevakning i Libyen, gavs bränsle till en människohandel av svarta migranter i Nordafrika. Ett exempel på slaveriets kölvatten. Varje dag dör/mördas flyktingar i ett alltmer militariserat Medelhavet, på väg mot ett levbart liv. Deras prekära situationer fortsätter utnyttjas av ett system som bara är samma skit i ett nytt och omformulerat paket. Man behöver inte skrapa mycket på ytan för att alltför gamla strukturer och brutala logiker skrider till verket – processer många trodde var förpassade till historiens skräphög, men som Sharpe visar på är alltför samtida och närvarande. The Hold av flyktingläger och -fängelser har en direkt koppling till de transformativa och dehumaniserande processerna av The Ship och The Weather, det totala klimatet av antisvarthet. De kapitalrutter och den dehumanisering som det transatlantiska slaveriet initierade/var ett uttryck av, ekar alltför klart i vår samtid, vilket Sharpe illustrerar väl. Men det är inget som säger att det inte kan förändras, och Sharpe insisterar som sagt på det motstånd som utgörs av svart liv trots det utplånande systemets klassifikationer och våld. I det rum hon formulerar i ”the wake” där historia och det förflutna, men också samtiden, är ständigt och samtidigt närvarande i en singularitet, finns både det transatlantiska slaveriets katastrof, dess fasor och de sätt de fortsätter klinga i samtiden (något man inte kan blunda för), men där finns även alla möjligheter bortom.

So we are here in the weather, here in the singularity. Here there is disaster and possibility. And while “we are constituted through and by continued vulnerability to this overwhelming force, we are not only known to ourselves and to each other by that force. (Sharpe2016:134)