1996 upptäcktes mänskliga kvarlevor i Kennewick i den nordvästliga amerikanska delstaten Washington. Utifrån vissa av skelettets egenskaper antogs den döde vara av europeisk härkomst, och följaktligen som mest ett par hundra år gammal. Men närmare undersökningar upptäckte en spjutspets av sten inborrad i bäckenet. Benen skickades på analys med kol-fjortonmetoden, och visade sig vara omkring nio tusen år äldre än vad som först antagits.
Upptäckten fick stor uppmärksamhet bland arkeologer och i media. Men Umatillastammen och andra nordamerikanska urfolksgrupper menade att lämningarna var deras, och att de skulle begravas på nytt och lämnas ifred.
Tvisten om Kennewickmannen finns ofta med på ett hörn i grundutbildningar i arkeologi. I min erfarenhet brukar konflikten berättas som ovan – arkeologerna har förfinade verktyg för att utvinna kunskap ur det som efterlämnats oss av forntiden, men särintressen vill hindra detta för att det strider mot deras tro och världsåskådning. Frågan avkontextualiseras, blir abstrakt och generell. I bästa fall framställs det som en konflikt mellan världsåskådningar som båda är värda att respekteras. I värsta fall avfärdas urfolk som dogmatiska vetenskapsmotståndare.
Det är här som David Hurst Thomas inleder sin bok Skull Wars. Kennewick Man, Archaeology, And The Battle For Native American Identity. Han återför striden om kvarlevorna från Kennewick till sin kontext. Han visar hur kategoriseringen av en ”kaukasoid” uramerikan har sin grund i en oförblommerat rasistisk vetenskap om människokroppen, antaganden som varit grundligt motbevisade för flera decennier sedan.
Boken publicerades 2000, bara fyra år efter upptäckten av kvarlevorna. Sedan dess har mycket hänt i konflikten. 2017 återbegravdes kvarlevorna av urfolksgrupper efter att nya DNA-analyser till sist kunnat bekräfta att urfolk i närområdet faktiskt var de idag levande människorna med närmast släktskap till ”den uråldrige” som han kommit att kallas av amerindianer.
Kennewickmannen är inte huvudämnet för boken, utan bara en samtida skärmytsling. Hurst Thomas’ har gett verket huvudtiteln Skull Wars. författaren är själv arkeolog och skildrar i en krigskorrespondents anda kriget om skallarna, som en av flera fronter i ett månghundraårskrig som ytterst blir spårat ända till de inledande europeiska erövringstågen på västra halvklotet. Jag har här dragit metaforen längre än författaren någonsin gör, men en sådan vokabulär är den enda som riktigt passar för att förmedla vidden av amerikanska arkeologers krigsförbrytelser.
Det var i artonhundratalets vetenskapliga miljö, med dess intresse för att mäta kroppar för att besvara öppet rasistiska frågeställningar, som den amerikanska arkeologin och antropologin växte fram. I skelettet, och i synnerhet skallbenet, fanns kunskap förborgad. Det var inte bara amerindianska kranier som var eftertraktade av vetenskapen. Tvärtom ville skallmätarna insamla så heltäckande data som möjligt. Men att vittja vita kristna gravar var bortom anständighetens gränser. Därtill kom de antropologiska teorierna, som föreskrev en utveckling där jägar-samlare bara just lämnat apstadiet medan västerländsk civilisation var det högst utvecklade stadiet. Amerikas urfolk ansågs ha fastnat, och man menade därför att de utgjorde en kulturellt eller biologiskt lägre livsform, som snart skulle vara helt försvunnen.
Resultatet blev en frenetisk jakt på amerindianska kvarlevor. Gravar skändades systematiskt, ibland bara timmar efter begravningen. I ett av bokens makabraste fall hjälper antropologer en 9-årig inuitisk pojke begrava sin far. Men i själva verket har de (utan sonens kännedom) bytt ut kroppen mot en träattrapp. Faderns ben ställdes istället ut i en av museets montrar. När vi tar hänsyn till den historien framstår amerindianernas kritik av arkeologin snarare som väldigt snäll och fredligare än någon skulle kunna kräva.
Lösningen kan inte göras till en intern angelägenhet arkeologer emellan. Som författaren understryker var många av de gravskändande forskarna i arkeologihistorien drivna av ett hängivet men paternalistiskt engagemang i att förbättra urinvånarnas livsvillkor, som var kritiska mot deras kollegor samtidigt som de fortsatte att plundra ett levande amerindianskt kulturarv. Boken igenom argumenterar Hurst Thomas att det här inte ska förstås som en fråga om världsåskådning, utan om bestämmanderätt och om makt. I en hoppingivande utblick visar Hurst Thomas hur det inte föreligger någon oöverstiglig klyfta arkeologer och amerindianer emellan. Han lyfter fram flera exempel på givande samarbeten. De här projekten leds av urfolksgrupper, eller sker i aktivt samförstånd med dem. Liksom de mänskliga lämningarna måste makten över Amerikas förhistoria återlämnas till urfolksgrupper. Bara på så vis kan kriget om skallarnas ömtåliga eldupphör övergå i ett verkligt fredsfördrag.
Tack för kommentaren! Visst är det ett intressant ämne. Det är en bra poäng du gör att ta upp andra kampanjer kring att repatriera kulturhistoriska föremål, den saken skulle mycket väl kunna tas med mer än den gör hos Hurst Thomas eller mig. I båda fallen är det nog framförallt av utrymmesskäl som det inte är med.
Det ska nog isåfall nämnas att kontrollen över föremål är något som amerindianska grupper också kämpat och kämpar för att återfå. Gränsen mellan kvarlevor och föremål är heller inte oberoende av det kulturella sammanhanget – många gånger vill amerikanska urfolksgrupper få föremål tilbaka så att dessa kan få förfalla eller bli begravda.
Det är en intressant text som du har skrivit och jag fastnade för delen med Kennewickmannen. Det är ett dilemma hur vi ska hantera sådana situationer. Vem äger egentligen rätten till kvarlämningar av en så pass gammal kropp. Jag tänkte direkt på den debatt som just nu pågår mellan Grekland och England där grekerna kräver tillbaka mängder av antikt gods som stulits från Grekland för flera århundrade sedan. I Sverige så har bland annat en diskussion funnits rörande silverbibeln som finns i Uppsala, som en gång i tiden var ett krigsbyte (från motsvarande Tjeckien om jag minns rätt). Människor och föremål är förvisso väsentliga skillnader men det hindrar inte att diskussionen fortfarande kan uppstå.