I artikeln The Ritual Labour of Reconciliation (2017) skriver Lotten Gustafsson Reinius om etnografiska museets (Stockholm) repatriering av australienska aboriginska kvarlevor med fokus på den ritual som utfördes i samband med repatrieringen. Ritualen syftade till att rena och skydda museets anställa, vilka hade hanterat kvarlevorna, från onda andar samt att inleda förfädernas resa hem till det landskap där de hör hemma (Gustafsson Reinius 2017:78).
Gustafsson Reinius teoretiska utgångspunkt baseras på Victor Tuners och Clifford Geertzs tolkande antropologi eller symbolisk antropologi. Ritualens olika beståndsdelar beskrivs i termer som symbolisk, representativt, metaforiskt, performativt och transformerade. Artikelns teoretiska ramverk är generellt och saknar en detaljnivå (vilket är försåtligt med tanke på artikelformens teckenbegränsning) men mellan raderna är det enkelt att läsa in den strukturalism vilken Geertz tolkande antropologi bygger på och Tuners rite de passage med dess liminala faser.
Detta tolkande eller symboliska perspektiv har nyligen, i och med posthumanismen och den ontologiska vändningen, kom att kritiseras för att lägga för mycket vikt vid symbolism och representation och därmed glömma den faktiska verkligheten och dess olika uttryck inom olika kulturer (jmf. Braidotti 2018). Att söka efter strukturer och dess egentliga mening är ett modernistiskt sökande efter den enda sanningen, den vetenskapliga sanningen bakom de kulturella fenomenen.
Likt Gustafsson Reinius (2017:76) är inte jag heller någon expert på de australienska aboriginernas kultur och religion men baserat på andra antropologiska studier (jmf. Ingold 2000:111ff, 2011:196ff; Stanner 2014:82ff) och det som beskrivs av hur de australienska aboriginerna ser på kvarlevorna i artikeln blir det tydligt att deras ontologi skiljer sig från den västerländska ontologi vilket museets anställda har.
Exempel på detta är att kvarlevorna är animerade för det australiensiska aboriginerna, det vill säga att förfädernas andar finns i kvarlevorna (jmf. Gustafsson Reinius 2017:78, 81) medan för museets personal så transformeras kvarlevorna från att vara profana forskningsobjekt till sakrala objekt i och med den rituella överlämningen (Gustafsson Reinius 2017:75, 81, 85). En form av rite de passage vilken bygger på de binära strukturerna profan och sakral – en dikotomi vilken inte delas av de australienska aboriginerna då de i texten beskrivs att förfäderna ansågs vara vilsna i det nya landskapet där de inte kände igen lukten och språket (Gustafsson Reinius 2017:78) – förfäderna har alltid funnits där i en värld som inte gör någon skillnad på vad som är sakralt och profant.
Att se ritualen som performativ och att de medverkande går in i en roll är att inte ta de australiska aboriginernas ontologi på allvar – för dom är de animerade kvarlevorna en del av verkligheten (även de som är äldre än fyra generationer). Att applicera detta teoretiska ramverk på denna händelse resulterar i en fortsatt kolonialism där västvärlden vet bättre. Att istället anta ett posthumanistiskt perspektiv på händelsen hade resulterat i en förståelse för en annan sanning och uppfattning av världen snarare än en förklaring eller översättning av en ontologi till en annan och kanske hade även de frågor Gustafsson Reinius (2017:83) ställer i artikelns slutsats kunnat besvaras.
Referenser
Braidotti, Rosi & Hlavajova, Maria. 2018. Introduction. I: Braidotti & Hlavajova (red.) Posthuman Glossary. London: Bloomsbury Academic.
Gustafsson Reinius, Lotten. 2017. The Ritual Labour of Reconciliation. An Autoethnography of a Return of Human Remains. Museum Worlds: Advances in Research vol. 5:74-87.
Ingold, Tim. 2000. The Perception of the Environment. Essays on Livelihood, Dwelling and Skill. London: Routledge.
Ingold, Tim. 2011. Being Alive. Essays on Movement, Knowledge and Description. London: Routledge.
Stanner, William E. H. 2002. Religion, Totemism and Symbolism. I: Lambek (red.) A Reader in the Anthropology of Religion. Oxford: Blackwell Publishing.
Det är intressant att du funderar över hur det kan vara problematiskt att museipersonalen deltar i denna ritual. Som du skriver har de troligtvis en mer “vetenskaplig” syn på kvarlevorna, vilket gör att de inte ser dem som lika mänskliga som delegationen från Australien. Jag håller med om att det kan ses som en rite de passage och detta tycker jag inte ändras för att museipersonalen har ett annat perspektiv på situationen. Frågan är väl som sagt hur etiskt det är för museet att delta. Skulle de avstå skulle det kunna ses som oetiskt eftersom det kan tolkas som att de ställer sig emot den specifika ritualen eller kulturen från vilken den kommer. Samtidigt kan det vara oetiskt att de deltar om de deltar på andra villkor. Vad är välvilja och vad är exploatering? För mig blir det tydligt att museipersonalen kände att de måste delta för att försöka rätta till felet att tidigare ha nekat dessa kvarlevor den behandling som förväntades. För museet handlar ritualen därför inte så mycket om kvarlevorna utan mer att be om ursäkt för kolonialiseringen.
@Johanna
Absolut, den australiska delegationen hade kontroll över ritualen men det är sättet hur ritualen tolkas och teoretiseras som jag ser som kolonialt. Jag tänker att alla modernistiska perspektiv mer eller mindre blir koloniala då en försöker förklara snarare än förstå en annan ontologi. Jag tycker att Rene Willerslev förklarar det bra i första kapitlet i hans publikation ‘Soul Hunters. Hunting, animism, and personhood among the Siberian Yukaghirs (2007). Om animism och ontologi inom antropologin:
“…In the early days of the discipline, Victorian scholars would say that if the old hunter were not actually lying , then he must be suffering from delusions of some sort and would be incapable of telling fact from fantasy, or reality from dreams. Other, more recent, anthropologists, by temperament and training inclined to be rather more sympathetic to the indigenous viewpoint, would accept the hunter’s story by adding “as if” to his account – so instead of talking nonsense, the hunter is deemed to be speaking in metaphors, constructing figurative parallels between the two separate domains of nature and culture. However, to say that the hunter is talking “as if” the animals were persons is to say that his story should not be taken in a literal way but instead seen as a symbolic statement. The “metaphor model”, which has roots in Durkheim’s sociology, is to be found everywhere in modern studies of hunter-gatherers. For both models, however, the result remains essentially the same: animals are not really persons but exists as such only in the mind of the hunter, whose account is therefore not to be taken seriously as founded in reality.” (Willerslev 2007:2-3).
Jag ser denna modell i Gustafsson Reinius text.
Intressant reflektion. Visst är Turners teorier strukturalistiska, till och med funktionalistiska, men är de i sig koloniala? Är tillämpandet av dem kolonialt? Som du skriver är ju den teoretiska utgångspunkten i artikeln väldigt kortfattad, och jag tycker inte heller att den genomsyrar texten som helhet (vilket man skulle kunna framhålla som en brist i artikeln). I din text tar du ju det hela ett steg längre, än vad Gustafsson Reinius gör. Det performativa tycker jag inte att hon betonar till exempel. Jag kan inte riktigt läsa ut samma saker mellan raderna som du gör, men jag kanske behöver läsa artikeln igen. En viktig del av ritualteori är ju också att ritualer faktiskt gör någonting, de ändrar verkligheten. På det sättet går det bortom det performativa. Vad gäller den renande rökritualen så var det ju som jag förstår artikeln också en del av överlämnande som den australiska delegationen hade kontroll över, till skillnad från andra delar. Det var deras ritual, som de dikterade villkoren för. Artikeln utgår ju i stort från museets perspektiv, inte så konstigt givet författarens roll. Den hade säkert varit annorlunda om den istället i större utsträckning utgått från aboriginernas perspektiv, men ritualteorin kanske ändå hade varit kvar?
Tack för din text! Den bidrog till ett nytt perspektiv på texten för mig. Jag tror visserligen västvärldens koloniala arv gör avkall på i princip allt i relation till andra kulturer och även de facto att det ens förs en diskussion om en bör lämna tillbaka kvarlevor eller inte. Men just din reflektion om att belysa synen på ritualen som performativ (vilket en ju också kan argumentera för att det oavsett alltid är) och just att de närvarande svenskarna aktiv tog på sig dessa “roller”, som en del av kolonialt aktivt arv, var skarpsynt. Det skulle också vara intressant om hon tagit ett intersektionellt perspektiv eftersom detta åtminstone hade synliggjort den (makt)positionering som får passera förbi obemärkt i den nuvarande texten.