Min första reflektion relaterar till hur vi minns (eller glömmer) och hur detta kan ha en sådan stark koppling till, eller i alla fall provoceras fram, av kvarlevor. I en annan kurs som jag läser diskuterar vi minnet som absolut nödvändigt för att skapa narrativ med vilka vi skapar mening och sammanhang i våra liv. Minnen är dock inte alltid våra egna. Vi använder andras minnesbilder av olika skeenden (som bilder, filmer mm.) och våra personliga minnen är ofta influerade eller styrda av det sociala sammanhanget – kulturella influenser kan styra hur vi för samman våra minnen till en mer sammanhängande, accepterat (och acceptabelt) förflutet (Southgate 2009, 72–73). Jag tycker att alla texterna på flera sätt belyste hur våra minnesprocesser knyts så starkt till kvarlevor där då kanske främst mänskliga kvarlevor privilegieras – då de på andra sätt kan vara ”aktörer”, guida vissa händelser och avslöja möjliga historier som Yough & Light skriver (2018, 101). Renshaw skriver att kroppen implicit är privilegierad som sörjeobjektet – i brist på kroppsliga kvarlevor så behövs andra kvarlevor dock visar Renshaws text också på vikten av både vetenskaplig och affektiv identifikation (som också gör att andra artefakter kan komma att bära stor betydelse i identifikationsprocesser) (2010, 451, 459).
Jag började fundera på vad detta implicit privilegierande av kroppsliga kvarlevor över andra kvarlevor gör för sörjandet? Jag har inget svar på detta men jag började tänka på vikten av kroppsliga kvarlevor i relation till Judith Butlers diskussioner om sörjbarhet vilket enligt henne kan ses som ett kriterium för inkludering eller exkludering i kategorin människa (Butler 2004, 20–28, 31–32, 36). Sammantaget med den den lilla förkunskap jag har om repatriering där vi har läst en del om Sarah (Saartjie) Baartmans liv och repatrieringen av hennes kroppsdelar som stora delar av världen följde. Hennes kropp exploaterades för ”underhållning” som en så kallad ”freakshow” och för att studeras under tidiga 1800-talet. Hon dog enbart 26 år gammal och behölls i Frankrike i närmare 200 år. Hon återkom till Sydafrika 2002, men intressant nog inte ens till sin hemort utan till orten hon blivit tagen till för att arbeta – Kapstaden. Hon var från Khoikhoi-folket i Sydafrika (det kan tilläggas at hon är en av flera av detta folk som visades upp på liknande sätt i globala nord) och kallas Sara eller Saartjie (som betyder lilla Sara) då vi inte vet hennes födelsenamn. Detta kända fall av repatriering (som också utmynnar i turist-verksamhet och komodifiering av dessa kvarlevor) belyser för mig det faktum att många av dessa kvarlevor från urfolk i många fall troligen inte setts som fullt mänskliga i livet. Om vi betraktar Butlers tanke om (kollektiv) sörjbarhet som kriterium för att vara människa så kanske dessa kvarlevor som en gång var människor får tillbaka sin mänsklighet långt efter de dött. Vad händer då kvarlevor blir levande på ett sådant sätt? Jag tänker mig att en kan koppla samman detta med det postmemory, som både Renshaw (2010) och Gustafsson Reinius (2017) skriver om, som de ”arvtagarna” från Baartman får leva med. Med repatrieringen av kvarlevor kan möjligen dessa arvtagares mänskligheter, vars historia brutits, i sin tur konfirmeras och blir sörjbara i nuet?
Literatur:
Gustafsson Reinius, Lotten. 2017. “The Ritual Labour of Reconcilliation,” Museum Worlds 5, 1.
Renshaw, L.. 2010. “The Scientific and Affective Identification of Republican Civilian Victims from the Spanish Civil War,” Journal of Material Culture 15:4, 449-463.
Southgate, Beverley C.. 2009. History Meets Fiction. Florence: Taylor & Francis Group.
Young, Craig and Duncan Light. 2018. “The corpse, heritage, and tourism: The multiple ontologies of the body of King Richard III of England,” i Frihammar & Silverman (red) Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice. Routledge, London.
Bonus – här är en video som visar just på processen av att göra Baartmans grav till en minnesplats som kan locka turister från världen över och därmed skapar arbetsmöjligheter och profit – som Young & Light beskriver det så blir hennes kvarlevor centrala i ett uppförande av representation, marknadsföring och turistattraktion (Young och Light 2018, 101).
Åh, nej inte den Butler-boken utan Precarious Life! Den tar avstamp i 9/11 och de rädslor samt mekanismer som format det “vi” och “dem” som fortsätter prägla landet, om inte världen (i alla fall globala nord). Du har ju som jag läst Sharpes bok och där ser en ju dessa processer historiskt och nu, det är inte ett ramverk som hon använder explicit men det känns som att hela konceptet av the wake också kan sägas grunda sig i ett varande i världen som inte är kollektivt sörjbart då en har en historia som objekt som traditionellt sett kanske inte ses som sörjbara på samma sätt. Men måste nog ta en till på Frames of War då jag tycker mycket om att tänka i sörj- och sårbarhet som ett sätt att kanske se på saker från andra håll. I en tidigare kurs använde vi detta för att formulera nya, framtider i ett utopiskt projekt – väldigt spännande!
Bra exempel med Saartje Bartman. Tycker Butlers teori om sörjbarhet kan ha mycket att ge i förhållande till kvarlevor och minne, och det låter rimligt att tänka sig att repatrieringsprocesser utifrån “offrens” perspektiv handlar om att humanisera och göra sörjbara igen, kvarlevorna och de personer de tillhört.
Läste Butlers bok Frames of War (är det kanske den du refererar till?) för ett par år sedan och den tydliggjorde hur sörjbarhet produceras, genom olika “ramar” i krigsrapportering. Dessa ramar gör avgränsningar som framställer personen som porträtteras som närmare eller längre ifrån “dödens sfär”, beroende på geografisk plats, hudfärg etc. Både levande och döda människor blir genom dessa frames of war omdefinierade som mer eller mindre sörjbara, utefter de dominerande perspektiv i de samhälle vi lever i, beroende på “vilken sida” du genom delaktighet i ett samhälle antas vara på.