Är sökande efter sanning och rättvisa för händelser i det förflutna något önskvärt? Eller är det kanske nödvändigt? Både för individer, grupper och för nationer? Ska kroppar grävas upp, identifieras (om det är möjligt) och sedan ges en riktig begravning? Eller är det bättre att låta det gamla vara glömt (och förlåtet)? Och i sådana fall för vem?
I Ryssland finns en organisation, the Search Organisation, som ser som sin uppgift (plikt) att leta efter kroppar på personer som stupat i Det stora fosterländska kriget (dvs kriget mellan Sovjet och Tyskland under andra världskriget). En plikt som staten inte har uppfyllt. Det är en frivilligorganisation, oberoende av staten (Dahlin, sid 1070). Kriget har en central plats i Ryssland kollektiva minne och för rysk patriotism. Men begreppet patriotism tolkas olika beroende på uttolkaren. Staten menar en sak (lojalitet mot staten) medan patriotism för the Search Organisation istället kan innebära en opposition mot staten (Dahlin, sid 1074). Att på detta vis komma ihåg (och aktualisera) de kollektiva minnena från kriget är både samhällsbyggande och identitetsbyggande. Dahlin avslutar sin artikel med frågan ”what actually needs to be remembered is a more open question” (Dahlin, sid 1088).
Den försoningskommitté, TRC, som bildades i Sydafrika efter apartheidens fall skulle hjälpa till att dra fram och exponera alla smutsiga fakta om vad som egentligen hände under apartheiden och därmed lägga grunden som en försoning. De drabbade skulle därmed kunna lägga det som hänt bakom sig (Rassool, sid 116). Kommissionen föreslog att försoning skulle kunna ske på fem olika sätt, ”urgent interim reparation, individual reparation grants, community rehabilitation, institutional reform and symbolic reparation” (Rassool, sid 116). Rassool beskriver också att det höjdes krav på att skapa ett arkiv över vad som hänt och alla vittnesmål som gavs. Det skulle ge ett avslut av det gamla och utgöra en bas för den nya nationen (Rassool, sid 126). Faran med detta, menar Rassool, är att ett sådant arkiv, genom vad det innefattar och vad det utelämnar blir en tolkning som kommer att färga framtida tolkningar. Så, vad ska vara med i arkivet? Vem beslutar och i vem/vilkas intresse? Rassool avslutar med tanken ”Heritage is never more repressive than when it claims to recover national past” (Rassool, sid 127).
I Spanien finns en liknande övergång från en totalitär regim till en demokratisk där det fanns behov av att göra upp med det förflutna medan det i Canada fanns ett behov av upprättelse från den inhemska befolkningen mot de vitas förtryck. Dunbar menar att båda dessa stater är förbundsstater och att fokus här har legat på att säkra staternas överlevnad (Dunbar, sid 16). Dunbar avslutar med att konstatera att det inte är troligt att ”transitional justice” kommer att kunna tillgodose alla inblandade.
Jag frågar mig vad vi behöver komma ihåg och lära oss av det förflutna för att vi ska få en bra framtid för oss alla. Och vad ska vi glömma (och kan vi glömma)?
Referenslista
Dahlin, Johanna: “’No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patroitism, and the Russian Search Movement”, 2017, Europe-Asia Studies, 69:7
Dunbar, Ian: “Consolidated Democracies and the past: Transitional Justice in Spain and Canada”, Federal Governance, vol 8 no. 2, 2011
Rassool, Ciraj, Lesie Witz, and Gary Minkley: “Burying and Memorialising the Body of Truth: The TRC and National Heritage” in After the TRC: Reflections on Truth and Reconciliation in South Africa, edited by Wilmot James and Linda van de Vijver, 115-127, 2000
En tanke som slog mig nu när vi alla troligen sitter och funderar kring/skriver våra essäer är att “minne” (att minnas, att glömma) alltid är en samtida social, politisk, kulturell aktivitet. Ja det är en självklarhet, men tror ändå att det bör upprepas när vi reflekterar kring minne. Och just att “minne” i många av de fall vi läst om är betingat en underliggande kultur där politiska interessen tar plats. Problematiken i frågorna du ställer Olof blir då kanske, som Erik också var inne på i sin kommentar att det beror på den sociala kontexten, att objektiv moral inte finns. Liksom att, även om vi här på bloggen håller med om en viss moralisk/ideologisk position, så är inte moral eller krav om rättvisa neutrala eller opolitiska. För att fundamentalt förstå minne i en viss social kontext (och också vad man bör minnas och glömma) tror jag att man måste analysera “minne” som en samtida politisk aktivitet (vilket ju mkt av litteraturen vi läst gör). Alltså inte att analysera vad som minns eller glömms, utan snarare vem som gör det, hur, varför, osv. Att öppna upp för fler parametrar när vi tänker kring minne.
Jag skulle säga att det är bra att försöka få fram sanning och att minnas, dels för att det som Erik säger kan leda till förbättring, men också för att det som flera av texterna också nämner är av respekt för offren. Det kan också vara en nödvändighet för rehabilitering. Just när det gäller döda kroppar tycker jag att det är bra att begrava om dem ifall de har begravts “fel” eller på “fel” plats. Vi skulle nog reagera på om mördade kroppar skulle lämnas på den plats där mördaren lämnade dem. Jag tror att det finns en tanke om att det krävs en viss begravning eller en viss plats för att den avlidne ska kunna “vila”, så det kan nog ses som att den avlidne inte kan göra det förrän den får “rätt” behandling.
Bra sammanfattning av texterna. Jag tänker att svaret på dina frågor är beroende på den sociala kontexten, eller utifrån olika samhällens kontexter vilket Kaplonski ämner i sin artikel Neither Truth nor Reconciliation: Political Violence and Singularity of Memory in Post-socialist Mongolia (2008). Det innefattar då olika perspektiv på historien men även olika perspektiv på framtiden och hur det ska vara. Att glömma anser jag är ett alternativ vilket inte bör eftersträvas då minnet av tragiska händelse, perioder, beteende osv. kan skapa en förbättring eller strävan efter en förbättring – det blir då en del av framtiden. På första seminariet vi hade, i break out rooms, visades i min grupp en bild på hur monument av sydstatsgeneraler rivs i och med de nuvarande protesterna/Black Lives Matter rörelsen i USA. Med en förståelse för varför monumenten rivs diskuterade vi kort vad som kan händer i längden om monumentet förstörs. Materiell kultur innehåller minnen och ibland arkiveras dom mer ”objektivt” där än i text. Min åsikt är att monument inte bör står kvar med tanke på vilka associationer de frambringar – dessa associationer behöver inte folk ha i sin vardag men dom behövs i andra sammanhang, till exempel vid historieforskning och bör då placeras i ett arkiv snarare än på ett torg.