Month: September 2020

Veckans läsning väckte reflektioner om minne i relation till död, eller mer specifikt, att bli ihågkommen endast i sin död och/eller att minnesbilden förändras i takt med exempelvis uppgrävningar. Jag tänkte också på de många lager av makt som finns i varje handling där människor dött och begravts i krig.

Jag återvände till en studie jag tidigare gjort om dokumentärfilmen Night Will Fall, som skildrar frigivningarna av ett flertal koncentrationsläger. Visserligen hade jag ett annat fokus då men i relation till Layla Renshaws text började jag tänka på vilka kroppar som också har möjlighet att bli ihågkommen. Renshaw nämner även detta, specifikt för alla dom som brändes i koncentrationslägren, att utan några fysiska kvarlevor går det inte att återskapa eller återge personerna som de varit. Men detta gäller även alla de som fysiskt fanns kvar när lägren hittades.

Renshaw diskuterar vikten av föremål; kläder, saker, id eller vad som än kan tänkas vara kopplat till någon som också begravts med något av det. Många gånger verkar detta avgörande i att till slut kunna identifiera någon. I Tysklands efterdyningar blir det smärtsamt tydligt hur alla som kom till lägren direkt blev fråntagen möjligheten att bibehålla sitt jag. Alla saker, kläder, hår, guldtänder – allt igenkännbart samlas in. Kvar blir människokroppar som inte har något som berättar en historia om deras namn, personer, vilka dom varit. Kanske var det också därför, till skillnad från att en gräver upp gravar efter spanska inbördeskriget, som soldaterna grävde massgravar vid lägren de hittade; att de förstod att det inte kommer gå att identifiera någon. Och just denna akt, gör också att alla dessa människor som redan innan sin död avhumaniseras och framförallt avpersonifieras, som bland annat gör att vissa blir ihågkomna, arkiverade, som sin döda kropp.

De senaste två veckornas litteratur har gett mycket att tänka på. Jag ska i följande blogginlägg försöka sammanfatta lite av de tankar och kopplingar som kommit upp när jag läst litteraturen, främst tankar kring förhållandet mellan byggd miljö och olika typer av minne/glömska.

Holtorf (2007) lyfter i sin artikel ”What Does Not Move Any Hearts – Why Should it Be Saved? The Denkmalpflegediskussion in Germany” frågor kring vilka ideal som styr inom statlig kulturarvshantering, och vad som förstås som en del av det kulturella arvet. Stadsplanering – selektivt minnande och glömmande där man på en väldigt materiell nivå konstruerar den byggda miljön utifrån idéer om nationell identitet och tillhörande. Vem ses som tillhörande och vem ses inte, och på vilka grunder? Det är tydligt att för att tillhöra den neoliberala staden i Norden, är vithet och köpkraft centrala kriterier. Jag har de senaste åren bott i Malmö och har tänkt mycket på hur staden utifrån monetära intressen och andra komplexa processer som har med (bl.a.) rasifiering och klass att göra. Det ivriga utvecklandet av stadsmiljön har vissa effekter på grupper som konstrueras som tillhörande (vit och medelklass), och bidrar till ytterligare prekarisering och kriminalisering av grupper som konstrueras som ”andra” på basis av hudfärg, etnicitet, religion och/eller klass. Gentrifiering är ett exempel på en process där man bygger bort grupper som i den dominerande diskursen och de dominerande gruppernas storslagna framtidsplaner och en investeringsvänlig Öresundsregion, inte ses som tillhörande. Jag tänker även på det väldigt aktuella exemplet från Århus i Danmark, där bostadsområdet Gellerup som (i politiska diskurser och i medier) stämplas som ett ”getto” och ska nu rivas, med bl.a. följden att tusentals personer tvångsförflyttas.

Människorna försvinner förstås inte bara för att de inte passar stadens image, trots att bortbyggandet kan för många ha ytterst våldsamma konsekvenser och hemlöshet kan döda. Det finns motstånd och det pågår en ständig kamp om vilka berättelser, om t.ex. Malmö, är legitima. Detta har med minne att göra, och (selektivt) minne hör på väldigt konkreta sätt ihop med den fysiska miljön. Konstprojektet och det feministiska nyhetskollektivet FCNN News har diskuterat kopplingarna vithet, klass och gentrifiering som ett uttryck av rasistisk politik i ett av sina inslag:

https://fcnnnews.love/episodes/episode-2-of-fcnnnews-resistance/

Holtorf använder begrepp som ”ordinary citizens”, ”the people” och ”democratic state”. Det skulle vara intressant att bena ut dessa termer och fundera på vilken norm de utgår ifrån, av vad begreppen har för innehåll och historia, och vad de både belyser och döljer. Jag tänker på kopplingen mellan rivandet av byggnader (och därmed ruinerandet av hem och liv…) och olika typer av glömmande som Connerton diskuterar. Kan exemplet med Gellerup i Århus ses som ett nutida exempel på repressive erasure? Connerton skriver ju också om ”planned obsolesensce”, och hur glömmande är essentiellt i funktionen av marknaderna, men här endast i termer av objekt. Jag skulle vilja påpeka hur det inte endast gäller ”varor” utan i hög grad levande kroppar, objektifieringen av subjekt.  Kanske kan glömmandet beskrivas vara en essentiell ingrediens i varufieringen av liv, både mänskligt och icke-mänskligt. Hur går denna dehumaniserande process till? Kanske ”glömmande” inte är ett starkt ord nog att beskriva våldsamma processer som i allra högsta grad sker just nu. Det handlar om en slags eliminering, bortforsling, bortbyggande – av liv, historier, framtider och livsberättelser som inte passar in i ett visst narrativ.

De olika typerna av glömmande sker också parallellt med varandra och deras särskiljande är mycket beroende av perspektiv. Något som tydligt är ”repressive erasure” ur ett perspektiv (till exempel invånare i Gellerup) kan vara ”forgetting that is constitutive in formation of new identity”, ur ett annat (den vita stadsplanerarens eller stadsministerns perspektiv).

Ännu en koppling mellan byggd miljö/stadsmiljö och glömmande är konstruktionen av förvar och fängelser. De byggs ofta på ett sätt som underlättar och möjliggör ”glömmandet” hos befolkningen som inte direkt berörs, men de som hamnar där är förstås i hög grad levande och kan inte glömma sin plats där, inte heller deras nära och kära. På något vis faciliterar den fysiska konstruktionen av dessa byggnader konstruktionen av ”de andra”, en dehumaniseringen av individer och grupper som ses som ”avvikande” eller icke-tillhörande. Eller vad kommer först, tankekonstruktionen eller den byggda miljön? Vad speglar vad? Oavsett så speglar våra byggda livsmiljöer ofta det som vi förutsätts glömma – vi påminns om vissa saker, våra blickar ska riktas mot något medan andra saker ska vi låta bli att se. Detta är en förutsättning för marknadernas business as usual, och maktens status quo.

Att öppna massgravar från Spanska inbördeskriget som beskrivits i Layla Renshaws (2010) artikel kändes först som ett viktigt steg för att minnas de som mördats som individer istället för ’only bones’ (2010:454). I artikeln lades det fokus på de döda och dess ättlingar och processen argumenterades för att vara en chans att kunna fylla personliga och kollektiva minnesluckor. Men bidrar det till att närma sig rättvisa? I så fall hur många gravar är tillräckliga att öppnas, dvs när har det skapats rättvisa och för vem? Det nämns att denna process kan vara destabiliserande och det hade varit intressant att veta mer om hur individers och nationens identitet samt relationen (e)mellan befolkningen och staten påverkas när ett ”nytt minne” som rör tidigare diktatorer, passiva/aktiva medhjälpare eller minnet av ens familjemedlemmar (åter)skapas?

Att öppna massgravar eller en repatriering av kvarlevor från museer räcker nog inte för att ”sluta cirkeln” av det förflutna (om det ens är möjligt). Det krävs mer och beskrivs även som performativt i kapitel 2 (sida 21-45) i monografin ”History, Memory and State-sponsored violence” (Bevernage 2011). Här har statens försök att öppna massgravar besvarats av rörelsen Los Madres de Plaza de Mayo. Under ”The dirty war” som varade 1976-1983 i Argentina försvann ca 30.000 människor. Efter denna period lagstadgades amnesti för samtliga inblandade för att kunna ”gå vidare” till ett demokratiskt styre. Istället för att straffa de skyldiga och för att undvika nya oroligheter eller krig har en av världens första ”Truth commissions” skapats för att samla in berättelser, vittnesmål och fick även i uppdrag att hitta och öppna massgravar samt identifiera folk vilket skulle hjälpa att ta fram ”sanningen”.

Los Madres motsatte sig både Truth Commissions arbete samt gravstenar, minnesmonument eller rapporter som saknade dem skyldigas namn. Los Madres kämpade för ett ’”fertile memory”- a memory that feeds the thirst and hunger for justice’ (Bevernage 2011:37) istället för att dödförklara, sörja och glömma.

‘There are no tombs to bury a revolutionary. A handful of bones does not identify them because they are dreams, hope and an example for the generations to come.’ (Bevernage 2011:33)

Los Madres höll fast vid att los desaparecidos (de försvunna) har en agens, och att de inte kan dödförklaras då de är levande i kampen och motståndet:

‘As long as one single murderer remains on the streets, our children will live to condemn them.’ (Bevernage 2011:43)

En artikel från Sydsvenskan (https://www.sydsvenskan.se/2020-09-05/clemente-bernad-vill-fa-oss-att-se-ner-i-francos-massgravar) som publicerades häromdagen påminde mig om just det performativa som Los Madres pekade på samt vikten av aktivism för att bryta tystnad. Artikeln handlar om fotofestivalens utställning ”Minnets arkitektur” i Landskrona där fotografen och aktivisten Clemente Bernad som just fotograferat massgravarna i Burgos, Spanien medverkar. Trots Spaniens nya ”Memory Politics” som öppnade massgravar, bytte namn på gator med mera dömdes Bernad till fängelsestraff för att ha filmat Frankister i en gudstjänst vilket visar att det fortfarande är mycket kvar då skyldiga inte bara fortfarande förblir ostraffade utan tvärtom skyddas.

Väldigt intressant och komplext hur Minne, Makt och Motstånd samspelar i olika kontexter..

I sin artikel om repatriering av skelettdelar från Etnografiska museet i Stockholm nämner Lotten Gustafsson Reinius i förbifarten också återförandet av G’psgolox totempåle från samma museum till haislafolket i British Columbia. Även om det inte specifikt berör mänskliga kvarlevor så tycker jag att fallet belyser intressanta aspekter av repatriering. Det hela beskrivs i tidigare museichef Anders Björklunds bok Hövdingens totempåle: om konsten att utbyta gåvor. Totempålen i fråga sågades ner i Kitlopedalen vid den kanadensiska nordvästkusten 1928 och donerades till Sverige av en svensk-kanadensisk konsul. Man har från museets håll hävdat att det fanns en överenskommelse med haislafolket, men inga sådana dokument har återfunnits och haislafolket hävdar å sin sida att totempålen stals.

Haislafolket framförde 1989 ett krav på repatriering. Förhandlingar skedde och redan 1994 fattades ett regeringsbeslut om att man skulle återbörda totempålen. För att undvika prejudikat formulerade man det hela som en gåva från Sverige till haislafolket. Sverige villkorade också ”gåvan” med att haislafolket skulle snida en ny totempåle åt museet – något de själva redan hade föreslagit – samt att de behövde iordningställa en klimatkontrollerad utställningshall för att kunna bevara totempålen för framtiden. Detta upplägg blev dock kontroversiellt. Haislafolket menade att något som en gång stulits inte kan ges åter som gåva och att en gåva inte kan innefatta en motprestation. Att upprätta en museihall utgjorde dessutom en stor kostnad för en fattig befolkningsgrupp.

Man skulle också kunna inflika att det var just haislafolket och andra folkgrupper längs den nordamerikanska nordvästkusten som tidiga antropologer beskrev i sina studier av begreppet potlatch, en komplex företeelse som i extrem korthet kan beskrivas som ett rituellt utbyte och förstörelse av värdefulla gåvor där gåvan i sig närmast tar formen av en fientlig handling. Mot denna bakgrund är det kanske heller inte så förvånande att formuleringen ”gåva” inte föll i god jord.

Efter många turer skedde så återbördandet 2006. Totempålen ställdes först ut i ett lokalt köpcentrum, men efter några år beslutade en stamhövding att den istället skulle placeras ut i skogen för att där sakta förmultna. Hos haislafolket finns det en traditionell föreställning om att en del av en totempåles själva funktion är att förgås och återbördas till naturen, varmed cirkeln nu på detta vis slöts. Samtidigt fanns det även inom haislafolket olika synsätt på totempålens öde och att många istället önskade att den skulle bevaras för eftervärlden, inte minst som ett led i att stärka unga stammedlemmars förståelse för sitt kulturarv. Många av de aktivister som arbetat i decennier med att återbörda totempålen inser nog också att tilltaget försvårar framtida repatriering av andra artefakter.

Samtidigt tänker jag att den noggrant dokumenterade repatrieringsprocessen som sådan antagligen har medfört en större förståelse hos museibesökarna för vad en totempåle är än vad totempålen som enskild dammig artefakt någonsin gjorde. Museers funktion har förändrats över tid, från förvaring och uppvisning av gamla föremål till ett större fokus på sammanhang och process. Personligen upplever jag nog den i skogen förmultnande totempålen som ett ganska värdigt slut på en fascinerande historia.