Month: September 2020

Posted on

Hur hantera kvarlevor, repatriering

Hur ska kvarlevor från döda personer hanteras och eventuellt repatrieras? Ett intressant ämne som inte har något klart svar.

Typiska etiska problem vid repatriering kan vara av typen

  • Vem har bestämmanderätt över kvarlevorna
  • Hur gamla är kvarlevorna och påverkar det inställningen till repatriering och bestämmanderätt
  • Kan någon egentligen äga kvarlevor av människor (och därmed ställa krav på dem)
  • Hur dog människan (naturlig död, mord etc.), hur påverkar det en eventuell repatriering
  • Hur förvaras kvarlevorna och hur hanteras de under förvaringen

Ytterligare en etisk fråga är hur kvarlevorna samlats in. Har de till exempel hittats vid en arkeologisk utgrävning, har de ”stulits” vid nattliga gravplundarräder eller kanske till och med mördats.

Här är det ofta en konflikt mellan forskare (som vill ha materialet för nutida och framtida forskning) och intressena hos de grupper som har ett kulturellt behov av att få tillbaka kvarlevorna. Att lämna tillbaka kvarlevor och objekt kan ha negativa konsekvenser för framtida forskning som skulle kunna gagna hela mänskligheten. Detta måste vägas mot ursprungsbefolkningarnas intresse, och kulturella behov, av att få tillbaka kvarlevor och föremål. För at ta ett exempel, så anser Maorier att viktiga delar av den levandes väsen finns i en död kropp (eller delar av den) och att kroppen/delen därför är omistlig. Framförallt gäller detta kranier som betraktas som heliga (Hole, B., ”Plaything for the Foe: The Repatriation of human Remains in New Zealand”)

Gustafsson Reinius skriver att Sverige följer ”International Council of Museum’s” etiska riktlinjer men inte har några skrivna avtal med olika ursprungsbefolkningar. Istället hanteras varje förfrågan individuellt där museet förbereder underlag och att besluten tas på ministernivå.

Svenska nationalmuseet har från 2009 en policy som säger att yngre kvarlevor (dvs kvarlevor yngre än fyra generationer) ska återlämnas (Gustafsson Reinius, sid 77). Detta för att respektera ättlingar som fortfarande kom ihåg namnet på den avlidne.

Samtidigt menar Ingrid Inga, ordförande i sametingets kulturnämnd att det saknas mekanismer för återlämnande och att det behövs ett regelverk för återbegravningar av föremål och kvarlevor (”Kräver återbörd av alla samiska kvarlevor”, Västerbottens-Kuriren, 2020-08-10).

Gustafsson Reinius skriver att sättet att genomföra repatriering har förändrats efter år 2000. Media intresse blev mycket större och en del av ceremonierna kring överlämnandet gjordes publika med stora åskådarskaror. Detta tror jag har att göra med en nyvaknad politisk aktivism från ursprungsbefolkningar. Det finns ett stort värde i att media uppmärksammar repatrieringar, och därmed ursprungsbefolkningen. Uppmärksamheten ger möjlighet att få större legitimitet för den egna gruppen och därmed kunna förbättra sin situation.

Själv anser jag att man ska skilja på återlämnande av mänskliga kvarlevor och objekt. För mänskliga kvarlevor bör man alltid försöka återlämna dem – om det finns grupper som kan göra rättmätiga anspråk på dem och de etiska problemen går att lösa. Däremot tror jag att generella riktlinjer kommer att vara mycket svåra eller rent av omöjliga att ta fram.

 

Referenslista

Gustafsson Reinius, Lotten, ”The Ritual Labor of Reconciliation”, 2017, Museum Worlds 5, 1.

Hole, B., “Playthings for the Foe: The Repatriation of Human Remains in New Zealand”, ur Public Archeology 6:1, 5-27, 2007

Västerbottens-Kuriren, “Kräver återbörd av alla samiska kvarlevor, 2020-08-10, nedladdad 2020-09-09

 

Posted on

The corpse, heritage, and tourism

Kroppen efter Kung Richard III hittades 2012 under en parkeringsplats i staden Leicester. Den exakta gravplatsen hade inte varit känd tidigare. Att kroppen saknats har genom åren lett till olika tolkningar och påståenden kring kungen. Med upptäckten av kroppen skapades nya möjligheter att kunna fastlägga vad som var sant. Monografis syfte är att försöka utveckla en teori om vilken inverkan fyndet av den döda kroppen kan ha på olika tolkningarna och påståenden ”seeks to develop a theorizing of the dead body as possessing agency and as characterized by multiple ontologies” (sida 92).

Saker som kan påverkas är, menar författarna, uppfattningar om kulturarv (heritage), turism, minne, relationer till andra städer och även nationell identitet. För att förstå detta föreslår författarna att man ska använda tre olika perspektiv på den döda kroppen: att se kroppen som en del i ett större sammanhang, att se kroppen som en aktiv påverkan (active agent) samt att se att kroppen har ett antal berättelser knutna till sig (multiple ontologies).

De olika berättelser som författarna för fram är, a) kroppen som arkeologiska och forensiskt bevismaterial, b) kroppen som en del av historiska berättelser, c) kroppen som del av den nationella identiteten, d) kroppen som del i lagstadgande, e) samt kroppen som ett neoliberalt subjekt och del i konkurrens mellan olika städer.

Om kroppen som arkeologiskt och forensiskt bevismaterial skriver författarna att kroppen togs om hand på ett korrekt arkeologiskt vis och i enlighet med det tillstånd som den arkeologiska utgrävningen hade. Skelettet utsattes för en forensisk undersökning för att slå fast att det verkligen rörde sig om Richard III men också för att få fakta om kungens kroppsliga konstitution, hade han puckelrygg? Var han i stånd att gå ut i strid, etc. Det har även gjorts en rekonstruktion av Richards ansikte.

Om kroppen som en del av historiska berättelser skriver författarna att det genom åren har funnits flera föreställningar om hur kungen såg ut där en del åsikter baseras på Shakespeare´s pjäs ”Richard III” från 1592. I pjäsen karakteriseras Richard som ond (evil) och med puckelrygg. Att Richard var ond har ifrågasattes av sällskapet ”the Richard III Society”. Forensiska undersökningar av Richards ryggrad visade att den faktisk var böjd, troligen på grund av skoliosis.

Om kroppen som en del av den nationell identiteten skriver författarna att kungadynastin i England har ett stort inflytande över hur den nationella identiteten uppfattas. Att man hittade kvarlevorna efter kungen gav upphov till ett ifrågasättande av rätten till kvarlevorna, rätten till återbegravning, plats för återbegravningen samt även den nationella identiteten. Dessutom gav fyndet näring till städerna Leicester och York att båda hävda sin rätt till kvarlevorna. Dessutom visar städernas egna (konstruerade?) historiska berättelser att just den staden hade rätten på sin sida.

Om kroppen som del i lagstadgande skriver författarna att det blev en legal strid mellan städerna Leicester och York om vem som hade rätten till kvarlevorna. Här ansåg Högsta domstolen att villkoren i utgrävningstillståndet skulle följas och dömde därför till Leicesters fördel.

Om kroppen som neoliberalt subjekt och del i konkurrensen mellan städer, skriver författarna att mycket inom t.ex. turism och därmed arbetstillfällen stod på spel. Båda städerna var därför intresserade av att få rätten att begrava kungens kvarlevor. Dessutom tilldrog sig hela projektet att hitta Richard III stort internationellt intresse vilket bidrog till att öka kännedomen om städerna. Leicester kunde tack vare att de fick begrava Richard III skapa en ny typ av ”global heritage tourism” där Richard III blev ett centralt element i en ny strategi att marknadsföra staden.

Till slut menar författarna att objekt från det förflutna kan ha stort inflytande över nuet och att döda kroppar kan ses som en del i det kulturella arvet.

Men menar författarna, en sak som är lätt att förbise i teorier är att kroppen även representerar en person. Och den personen som människa ärades genom att trettiofem tusen personer bevittnade återbegravningen av Richard III.

Monografin visar att det går att anlägga många olika synvinklar och utveckla många olika teorier kring för länge sedan döda personer och att detta har betydelse för människor även idag.

 

Referenslista

Young, Craig and Duncan Light “The corpse, heritage, and tourism: The multiple ontologies of the body of King Richard III of England”, I Frihammar & Silverman (red) Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice. 2018, Routledge, London

Posted on

Anteckningar från en kolchos

Boken beskriver Sigrid Rausings upplevelser under ett år på en kolchos i nuvarande Estland. Boken är lättsamt skriven och kan snarast ses som en dagbok över personliga händelser. Det strikt akademiska, framgår av boken, har skrivits i en avhandling 2004, med titeln “History, Memory and Identity i Post-Soviet Estonia: The End of a collective Farm” (sid 9).

Det väldigt personlig anslagen i boken gör det möjligt att, till en del,  kunna leva sig in hur det var att komma till och bo på en så främmande ort som denna kolchos. Samtidigt blir det inte en objektiv beskrivning av vardagen hos folket på den före detta kolchosen. Vad jag tycker framgår tydligt är att trots att kolchosen ligger i ett område inte alls långt från Sverige och att området under ett antal år har varit svenskt så är det kulturella och samhälleliga avståndet mycket stort. Och det gör det nästan omöjligt att verkligen kunna förstå varandra. Rausing beskriver detta så här “Vi underskattar i hur hög grad våra individuella berättelser vilar på en underförstådd gemensam historia” (sid 204).

Detta kulturella avstånd, skriver Rausing, uppstod efter det andra världskriget när Estland hade annekterats av Sovjetunionen. Många estlänningar med svenskt påbrå flydde till Sverige. De som blev kvar betraktades som politiskt misstänkta och man talade inte längre om familjehistoria, och det förflutna. Att komma ihåg och ifrågasätta var farligt under Stalins styre. Rausing skriver “Historien, i betydelsen av en gemensam nationell berättelse, en kritisk och dynamisk skildring som utvecklats och förändrats genom åren, gick förlorad i sovjetideologin och det politiska förtrycket” (sid 202).

Rausing menar att det inte bara var historian som hade gått förlorad på kolchosen. Man diskuterade inte heller var som hände i vardagen och det glömdes därför snabbt bort och information om större händelser i omvärlden nådde inte fram till kolchosen. Man levde ett liv här och nu.

Jag tycker att boken ger en inblick i vardagen i ett samhälle som tills nyligen varit totalitärt styrt där innevånarna hade att anpassa sig efter styret för att kunna överleva. Man kan ana vad det har betytt för människorna, deras kultur och deras minnen.

Posted on

Anteckningar från en annan värld

Till kursens första tillfälle fanns Sigrid Rausings Anteckningar från en Kolchos uppsatt som kurslitteratur. Eftersom jag utgick från att ingen skulle ha hunnit läsa den, sa jag inget om den då men jag tänkte att jag kan skriva lite om den här och så får ni läsa den senare under kursen.

Boken (med den engelska orginaltiteln Everything is Wonderful) skildrar det fältarbete som Rausing gjorde som doktorand i socialantropologi. Precis som Margaret Paxson levde hon på en nyligen avvecklad kolchos ett år i början på 1990-talet, i en verklighet där Sovjetunionen precis försvunnit. Bland människor som aldrig varit rika men som nu blivit ännu fattigare, och som i ännu högre utsträckning måste klara sig själva. I Rausings fall ligger kolchosen i det nyligen självständiga Estland. Närmare bestämt i de gamla svensktrakterna i västra Estland, och under den här perioden görs det svenska arvet och kopplingen till Sverige relevant igen. Sovjettiden börjar förpassas till det avlägsna förflutna, trots att den var “nu” bara några år tidigare, och Rausing skildrar effektivt sovjetsystemets paradoxer.

Jag skulle vilja kalla den en fältarbetsmemoar, ett exempel på den ganska rika fältarbetsreflekterande litteratur som vuxit upp i socialantropologins utkanter. Det är en skildring av vad ett fältarbete gör med forskaren, och den överväldigande upplevelse fältarbetet kan vara, där små ögonblick som kanske inte är relevanta för avhandlingens tematik ändå etsar sig fast.

Hennes forskning handlade om minne och det förflutna, och 20 år senare minns hon nu tillbaka. De här dubbla lagren av minne gjorde att jag tyckte att boken skulle passa att använda på den här kursen. Det finns en passage om minne som jag särskilt fastnade för:

När jag satt där i bastun tänkte jag på vad jag hade lärt mig, och olika former av kunskap: konkret kunskap, som att mjölka en ko, eller hur man färgar ägg med lökskal, empirisk kunskap som lukten av björklöv i bastun, kryddig och stark. Jag tänkte på innebörden bakom orden om fattigdom: vedspisar, smala järnsängar, gamla kläder, sår runt barnens munnar, plåthinkar med vatten… Orden har så stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten de beskriver, och de är så tomma om man inte har gjort det. Och nu, tjugo år senare, börjar innebörden rinna ut ur orden. Jag håller på att glömma. (s 173)

Det är naturligtvis en pikant detalj att en bok som till stor del handlar om fattigdom är skriven av en miljardär. (Sigrid Rausings far Hans var med och grundade Tetra Pak). Säkert bidrog namnet Rausing till att boken översattes till svenska och fick mycket mer uppmärksamhet när den kom än vad reflektioner över fältarbeten brukar få. Men uppmärksamheten var absolut inte oförtjänt. Detta är verkligen en mycket vackert skriven och läsvärd bok.

När boken var nyutgiven skrev jag en recension av den åt tidskriften Respons. Den finns att läsa här: http://tidskriftenrespons.se/recension/faltarbetet-som-mognadsprocess/