Johnson (2008) diskuterar hur vi kommit att strukturera moderna kyrkogårdar på vissa sätt i relation till spatialitet och historiska skeenden som också påverkat och påverkar hur vi hanterar avlidna kroppar och beteenden på kyrkogårdar/gravplatser (Johnson 2008, 782–783). Kyrkogårdar kan där ses som kombinerade ”kultivations-verktyg/orienteringsverktyg” (för att låna ett av Sara Ahmed begrepp) för viss moral och estetik och skydd mot sjukdomar (ibid.). En kan fråga sig vilkas moral och estetik som fick spridas? “For Loudon, the cemetery represented death as universal, in the sense that its lessons were common to all and the place of burial was frequented more than any other, except perhaps a workplace” (Johnson 2008, 783, min kursivering). Döden är universal men kan vi alla samlas baserat på samma öde? Som Sharpe (2016) visar i In the Wake så möter visa döden, eller lever nära den i en större kapacitet.
När jag var i Guatemala för några år sedan så bjöds jag in till en drak-festival, La Feria de Barriletes Gigantes, som hölls på en kyrkogård på el dia de los muertos. Jag minns att jag var förvirrad och kände mig lite obekväm med det faktum att folk stod på gravstenarna och dansade på gravarna (då jag blivit indoktrinerad med andra värderingar gällande relationen till de döda, även om vi i min fars land också har en annan inställning till begravningar som firande av liv lika mycket, om inte mer, som sörjande över död). Men i denna tradition så verkade de gigantiska drakarna som en fyr för de avlidna att hitta tillbaka till sina nära och kära under det dygn som de anses kunna återvända till dem. Vad Johnson visar är hur vad vi anser vara lämpligt eller olämpligt uppträdande på kyrkogårdar reflekterar och projicerar ett samhälle i en tids relation till livet, döden och minne. Att tänka på kyrkogårdar som fritids-/rekreationsplatser känns möjligen lite olustigt (inte minst med tanke på de representationer och genom detta konnotationer som finns till dem) men i min hemstad gick jag dagligen igenom en på väg till universitetet. Att många ser vissa fritidsaktiviteter på kyrkogårdar som störande för sörjande är även detta en reflektion av hur vi som samhälle sörjer, vad som är accepterat och inte (Quinton 2019, 256). I Guatemala kan denna traditions härkomst ledas tillbaka till flera urfolks kulturer i vilka det har setts som respektlöst att, som vi, sörja de döda då de förblir levande i minne och själ. Detta möte mellan olika uttryck för sörjande/firande av bortgångna belyser även frågor om vad sörjande är, hur en sörjer och hur en ”ska” bete sig när en sörjer? Att få fira eller sörja bortgångna liv på kyrkogårdar handlar också om att dessa ska få finnas till, som Lemke (2020) belyser så är det inte allas kyrkogårdar som får vara kvar – vissa (afrikanska, African american och latinx) kyrkogårdar förstörs i byggnadsarbeten och ”försvinner från kartan”. Detta belyser hur de rasistiska strukturerna som underbygger många samhällen och attityder influerar behandlingen av de bortgångna – därmed handlar det inte enbart om hur en får betee sig och sörja utan vilka gravar får finnas och vilka människor som får sörja?
Silvrén (2018) beskriver materialiteten i objekt lämnade vid monument, ”shrines,” gravstenar som presenter som förnekar frånvaro och skapar närvaro (Silvrén 2018, 27–28). Att dessa återinskriver bortgångna människor in i samhällsstrukturerna och vardagen när de samlas i spontana minnesmonument: ”[d]eath ends a life, not a relationship” (Silvrén 2018, 31). Jag tänker mig att ord på många sätt även de har kraften att låta bortgångna människor leva vidare – trots sin immaterialitet. Ta dikterna från Edgar Lee Masters (1915) som exempel. Där Masters väver in de begravda i (det fiktiva) samhället igen genom deras vardagar.
Litteratur
Johnson, Peter. 2008. “The modern cemetery: a design for life.” I Social & Cultural Geography, 9:7, 777-790.
Lemke, Ashley. 2020. ““Missing Cemeteries” and Structural Racism: Historical Maps and Endangered African/African American and Hispanic Mortuary Customs in Texas.” I Historical Archeology. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00258-0
Quinton, Jessica M., and Peter N. Duinker. 2019. “Beyond Burial: Researching and Managing Cemeteries as Urban Green Spaces, with Examples from Canada.” Environmental Reviews 27 (2): 252–62.
Silvrén, 2018. Heritage of Death. Frihammar, M., Silverman, H., London: Routledge
Masters, Edgar Lee. 1915. Spoon River Anthology. New York: The Macmillan Company.
Oj, det blir ju verkligen ytterligare kanske en avspegling på hur vårt samhälle hanterar och relaterar till döden och begravningsplatsen som en sista viloplats. Att en förflust av ett barn också ses i relation till den moraliska struktur som Johnson pratar om i moderna kyrkogårdar. Jag håller med om att jag fortfarande känner att jag följer detta beteende när jag är på kyrkogårdar och att detta ibland kan hjälpa att känslan av lugn infinner sig när jag är på en kyrkogård, som att jag också får vila mitt sinne för en sekund och bli kanske mer medveten om livet på samma gång.
Det är intressant att du tar upp vad som (beroende på kultur) anses opassande beteende på kyrkogårdar. Jag skulle också bli ganska obekväm om någon stod och dansade på en grav. Att dansa på någons grav kan ju dessutom vara ett sätt att håna den döde och fira att denne är död med tanke på att “Jag ska dansa på din grav” är ett ganska känt uttryck för att relationen nog inte är den bästa. Jag minns att det var ett barn här i Sverige som avled efter att ha klättrat på en gravsten och en som jag pratade med det om var mer upprörd över att barnet hade varit respektlöst än att barnet dog. Själv får jag lite dåligt samvete om jag skattar eller är för glad när jag befinner mig på en kyrkogård. Det känns som att det förväntas att stämningen ska vara sorgsen och dämpad.