Vem tillhör marken och vem tillhör rättigheterna på marken? Det kan synas vara enkla frågor i dagens genomreglerade samhälle. Men riktigt så enkelt är det inte. Ellemore skriver att Australien blev koloniserat av vita som tog för sig av det land som fanns och omdefinierade därmed äganderätten i kraft av sin större makt. Urinnevånarna drevs undan och blev marginaliserade. Idag modern tid har det kommit upp flera rättsfall där aboriginer försökt att få tillbaka rätten till det land som de hävdar historiskt har tillhört dem. Men det har gått ungefär 200 år sedan koloniseringen och de som ägt/bott på marken under den tiden, är inte de de rättmätiga ägarna? Har inte tiden gjort alla traditionella anspråk ogiltiga. Men om marken och platserna är viktiga för urinnevånarnas identitet, borde inte de får tillbaka marken då? Eller om de nya ägarna har samma känslor borde inte de få äganderätten då? Har inte tiden som förflutit. Ellemor menar att det finns två versioner av koloniseringen, en positiv som säger koloniseringen ledde till ekonomisk, kulturell och politisk utveckling. Medan den negativa versionen talar om invasion, kolonisering, tvångsomflyttningar, utnyttjande, institutionalisering och försök till folkmord. Australien går, som resten av världen, igenom en industrialisering som bland annat innebär att människor överger landsbygden och flyttar in till städer. Som jag förstår det så kan det ge aboriginerna större möjligheter att få tillbaka land på landsbygden medan det i det folkrikare södra områdena är mycket svårare.
Samerna i Sverige ville ha rätten att upplåta småviltsjakt och fiske inom Girjas sameby. Domslutet i Högsta domstolen gav dem också denna rätt, och fråntog därmed staten detsamma. Som jag läser det så vilar domslutet framförallt på ”rätt,…, har etablerats genom de rättigheter som enskilda samer tidigare har förvärvat genom urminnes hävd”, alltså på historiska rättigheter.
En aspekt på hävdande av äganderätt som jag inte har tänkt på är kartor och vilken betydelse för olika grupper identitet namnen på platser kan ha. Cogos skriver att många samiska namn under de senaste århundradena har bytts ut mot svenska. Samtidigt har en del samiska namn behållits men stavas på ett sätt som motsvarar svensk stavning och uttal. På det viset förloras kunskapen bakom namnen. Cogos menar att samerna traditionellt lärt sig att navigera via berättelser som de hört under färder på fjället. Via dessa berättelser överförs inte bara geografi utan också den kulturella kontexten kring namnen. Denna kunskap blir svår att behålla när namnen inte längre finns på kartan.
Historiska rättigheter, ägande och nyttjanderätter, för det mesta enkla frågor – i ett kort perspektiv. Men desto svårare i ett långt historiskt perspektiv där till exempel kolonisering och krig har förändrat förutsättningarna och verkligheten.
Referenslista
Cogos, Sarah, Marie Roué & Samuel Roturier: ”Sami Place Names and Maps: Transmitting Knowledge of a Cultural Landscape in Contemporary Contexts”, 2017, Arctic, Antarctic and Alpine Research, 49:1
Ellemore, Heidi: “White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia”, 2003, Social & Cultural Geography, Vol 4, No. 2
Högsta Domstolen, Mål T 853-18 ”Girjasdomen”, 2020, https://www.domstol.se/hogsta-domstolen/avgoranden/2020/47294/ nedladdat 2020-10-22 kl 13.55
Även om jag tycker att ämnet är högst intressant och viktigt, kan jag inte låta bli att kritisera den positiva versionen av kolonisering som du återger av Ellemor – att en positiv kolonisering automatiskt leder till ekonomisk, kulturell och politisk utveckling. I kontrast till detta ska den negativa versionen tala för invasion, kolonisering, tvångsomflyttningar, utnyttjande, institutionalisering och försök till folkmord.
I dessa definitioner tycker jag att vi återigen ser grunder som drev kolonisering. För mig blir det intressant att tänka om kolonisering faktiskt kan ge positiva resultat? Jag tror att kolonisering inte kan förekomma om det inte innebär en förlust av något som tidigare bestått. Genom att presentera en positiv version av kolonisering blir det nästan som att man väljer att inte se de problem som kolonisering faktiskt innebär och/eller att det går att ursäkta historiska ”felsteg” genom att uppmärksamma de framgångar som har uppstått flera år efter. ”Se Indien och deras stora framsteg inom grön teknologi – vilket land!”. I kommentarer som dessa tycker jag eurocentriska ideologin riskerar att få luft, där allt ses som legitimt så länge det är i förhållande till vår egen standard. Vilket exempel Ellemor nu väljer att förklara i sin definition av positiv kolonisering har jag inte satt mig in i, detta blev mer en flytande reflektion av det som @olofvk har skrivit. Men det får mig att tänka på att positiva resultat enbart ses som positivt enligt kolonisatörerna. Att det förekommer en positiv utveckling inom ekonomin, politik och kultur är knappast förstådd som detsamma om man utgår från perspektivet av de som koloniseras. Någonstans har man återgått till att stämpla och alienera samhällen och förbisett det faktum att politik, ekonomi och kultur redan fanns och var fullt fungerande.
Många bra frågor. Vem tillhör marken och vem tillhör rättigheterna på marken? En bra fråga som först kan tyckas enkel men efter lite rotande så blir det problematiskt. Äganderätten såsom den formuleras i svensk lag har ju tillkommit i samband med historiska processer, något som formulerats och omformulerats genom århundradena. Vi har också socialiserats in i att tycka att markrättigheter såsom de ser ut är på något vis självklara. Men äganderätten är inte ahistorisk utan är formulerad ur vissa perspektiv, utifrån en specifik syn på världen och hur den delas in. Vem har tolkningsföreträde i fråga om markrättigheter och utifrån vilka kriterier? Vad är kriterierna för att kunna göra anspråk på rättigheter till mark? Är lagens sanning den rätta? Jag har själv inga entydiga svar
Paula
Nu satte du finger på en väldigt problematisk plats som vi dessutom hör och ser mycket om i media. Alla parter försöker nå ut med sin version av “sanningen” och visa att dom har rätt. Och det kanske dom har – alla parter. Men vem ska bedöma och döma vad som har rätt eller fel?
Kanske enda vägen fram är att inse att alla har samma rätt och att man därför måste samexistera och leva i fred med varandra.
Det är åtminstone min lite naiva önskan.
Det finns områden och folkgrupper i Turkiet, Irak och Iran som också är problematiska. Vi har Kurder, assyrier, azerer och turkmener vars territorier är omstridda och där det inte verkar finnas någon lösning.
Här handlar det verkligen om minne, makt och motstånd.
Är historiska rättigheter enkla? En plats som är full av historiskt arv och tvister kring rättigheter är Jerusalem. 3 världsreligioners heliga mark. Att vandra runt där är som att befinna sig i alla lager av historia samtidigt. Religionernas och kulturernas plats är lika självklar i varje hörn som den är hotad i varje blick. I varje ord. I varje handling. Amerikanska kristna med träkors på ryggen längs via Dolorosa, ortodoxa judar som skyndar med svarta kappor svängande kring benen, muslimer med radband sittandes vid sina bazarer, koreanska kristna med omvända solkors på bröstet. Det är lika förvirrande som självklart. Är det någon plats där rätten till mark, till sin historia och sin berättelse och sin framtid jag hade velat lära mig mer om är det denna. Hur förhålla sig till rättvisa på en plats som aldrig fått uppleva den?