David Hurst Thomas Skull Wars Kennewick Man, Achaeology, and the Battle for Native American Identity (2000) tar det arkeologiska fyndet “Kennewick Man” som utgångspunkt för att beskriva och problematisera den nordamerikanska historien och hur den påverkar dagens samhälle och de nordamerikanska urfolkens identitetsskapande i relation till både de tragiska händelserna i historien men också den nuvarande ”kaukasiska” (vita) befolkningens ramverk av moral, etik, normer, lagar och tolkningsföreträde till kontinentens historieskrivning.
Kennewick Man är ett skelett av en individ vilket hittades 1996 av en slump. Kraniet togs med till osteoarkeologen James Chatters som senare grävde ut platsen och hittade resterade delar av individen. Chatters analyserade individen och menade att denna var kaukasisk/vit, baserat på en komparativ analys, och daterade individens död relativt till ca 1800-tal. Det fanns dock ett problem med individen som gjorde att Chatters vart tvungen att skicka individen på provtagning för absolut datering. I individens höftben hittades en pilspets vilken dateras till stenåldern. Dateringen som kom tillbaka från labbet visade en ålder på ca 9 500 – 9 200 cal. BP. Tolkningen om att Kennewick Man skulle vara vit ifrågasattes inte i någon större utsträckning och framför allt nådde inte frågan media. Detta resulterade i att det, enligt många, fanns en sannolikhet att vita paleolitiska européer skulle ha varit först på kontinenten – en konspirationsteori, vilken arkeologerna sedan länge tystat, hade nu fått nytt liv. Olika grupper i samhället hävdade nu ett ursprung i denna vita stenåldersmänniska som varit här lika länge, om inte längre än kontinentens urfolk. Flera urfolk hävdade dock sin rätt att begrava Kennewick Man då han ansågs vara en förfader. Vissa forskare och politiker menade dock motsatsen och flyttade Kennewick Man till museum för utställning och vidare analys.
Boken börjar med att gå igenom historien kronologist där varje kapitel är ett historiskt tema eller event – från kolonisationens början, genom den vetenskapliga utvecklingen för att leda fram till var vetenskapen stod då boken skrevs. Fokus ligger på hur antropologer och arkeologer har sett på sig själva i relation till urfolken. Hurst Thomas beskriver hur historien och relation mellan antropologin och urfolk har påverkats av det modernistiska till postmodernistiska paradigmskiftet. Antropologin och arkeologin gick från modernismens objektivism till postmodernismens subjektivism. Under den modernistiska eran ansågs därför urfolkens orala tradering som ett icke-vetenskapligt materialet då det var subjektivt och religiöst. För postmodernisterna, vilka kom att dekonstruera de modernistiska teorierna och delar av den modernistiska epistemologin, blev istället den orala traderingen ett material vilket kunde bidrag med mer information – materialet sågs dock som symbolistiskt och representativt. Kennewick Man visar dock att många forskare höll kvar vid de modernistiska perspektiven. Ett sådant exempel är Chatters som i princip har en rasbiologisk grund i sin komparativa analys.
I och med denna övergång kom även urfolkens inställning till sin egen identitet att ändras. Nu började urfolken ta tillbaka sin identitet och forma den till sin fördel. Hurst Thomas går dock inte in på hur denna förändrade inställning sätts i relation till paradigmskiftet utan fokus hamnar mer på den politiska dimensionen och införandet av Native American Graves Protection and Repatriation act (NAGPRA) – vilken utgör ett skydd för urfolkens gravplatser samt att kvarlevor och föremål ska återlämnas. NAGPRA möjliggör även att urfolken får en större inverkan på historieskrivning. Genom återbegravning och repatriering så minskar det vetenskapliga materialet och där med möjligheten till fler studier. Urfolkens orala tradering får då större plats eftersom den bygger på minnen och inte det fysiska materialet. Därav skapar NAGPRA ytterligare debatt mellan urfolk, forskare och andra samhällsgrupper.
Hurst Thomas bok är inte en studie i den mån att den formulera ett problem som med hjälp av teori och metod analyseras och kommer fram till en slutsats – utan boken är snarare en redogörelse av den amerikanska historien i förhållande till teoretiska perspektiv som slutar i en rekommendation till hur urfolkens orala historia bör behandlas i forskning. I slutet av boken lyfter Hurst Thomas fram samarbeten mellan arkeologer och urfolksgrupper vilket leder till en ökning av personer med urfolks-ursprung att utbilda sig till arkeologer och antropologer. Även om Hurst Thomas inte har något teorikapitel där han går igenom sitt sätt att bemöta problemet så avslöjar slutet på boken hans inställning till hur forskningen bör relateras till urfolken och deras identitet – här ska arkeologer och antropologer på en disciplinär nivå göra upp med dess koloniala historia och i framtida forskning fråga sig själva hur den historia som produceras kan vara mening även för kontinentens urfolk.
P.S. Vid det är här laget har jag redan överskridit dom 700 ord som var den satta gränsen, men jag vill tillägga vad som hände med Kennewick Man efter att bok publicerades. Efter 2010 när aDNA metodens (rekonstruktion av gammalt DNA) kontamineringsproblem var lösta så gjordes ett test på Kennewick Man. Det visade sig att han var förfäder till de lokala grupperna av urfolk. Han repatrierades och återbegravdes på okänd plats 2017.
Det är intressant (och ett problem) när forskare som studerar något historiskt blir påverkade av sina egna förutfattade meningar och/eller egna motiv. Jag minns en ganska humoristisk diskussionstråd på Twitter där det lyftes exempel på hur forskare tydligt håller fast vid ett heterosexuellt och könsnormativt synsätt även i fall där det finns tecken som tyder på att så inte nödvändigtvis är fallet. Jag kommer inte ihåg något konkret exempel, men det handlade bland annat om fall där det är två kvinnor och dessa antas aldrig ha kunnat ha haft en romantisk relation medan ett fall med två av olika kön ofta antas ha varit ett par.
Jag kan inte svara för hur arkeologi har förändrats, men jag skulle tro att både den och kulturantropologin har blivit bättre på reflexivitet. Vi kommer nog däremot inte att helt kunna undvika att vem forskaren är och vilken kontext denne befinner sig i spelar roll.
Jag hade innan ditt inlägg aldrig hört talas om den här historien, tack för en genomgående redogörelse för boken! Det är en spännande historia, särkilt att belysa antropologers och arkeologers relation till urbefolkning, men också det koloniala arv som jag tänker präglar såväl forskning som att bedöma dom fynd en gör.
Det finns något obehagligt i hanteringen av vissa funna kroppar, särkilt när det som ovan är en process av att rasifiera ett skelett för att på så sätt kunna förstärka en idé om vita människors rätt till platser som bevisligen tagits ifrån andra. Detta perspektiv är också intressant i hur bedömningar görs, undersöker en för att ta fram det som en vill att det ska vara eller är en öppen för vad fyndet kan visa? Särkilt när det är svårt att fastslå sanningar, vilket jag tycker är intressant i relation till vetenskap överlag, där det kanske borde handla mer om att göra tolkningar utifrån den kontext en präglas av än att hävda att det finns sann fakta om historiska fynd.
Absolut! men en får ha i åtanken att boken är skriven i en nordamerikans kontext. Arkeologi är till exempel en subdisciplin inom antropologin i USA och Kanada (vilket har både sina nackdelar och fördelar) så från ett europeiskt perspektiv så är det mer antropologins syn på urfolk, och då framförallt kulturantropologins syn. Ev. den tidiga arkeologin syn på urfolk.
Ja, resonemangen kring ursprung blir lite konstiga då empirin saknas..^^ Håller med dig om det du skriver om samer och stenåldersbönder. Det fanns folk i sapmi redan på stenåldern, dvs. innan samerna kom österifrån men ett resonemang att olika grupper ersätta varandra och inte blanda sig är sedan länge motbevisat i denna materiella kulturen och nu med nya DNA resultat. Det är snarare så att samerna var längre söder ut. Jag tycker, utan att vara någon expert på ämnet, att det till exempel finns väldigt många likheter mellan traditionell samisk religion och fornnordisk mytologi/Asatro. Lika så finns det likheter i gravskick mellan vikingatida gravar och samiska gravar- speciellt kopplingen till björnen. Det är här med multikulturalism och globalisering är ingen ny grejer – det är något som har pågått hela tiden mer eller mindre periodvis.
Intressant – det låter som att boken är en bra introduktion till hur antropologisk och arkeologisk syn på urfolk har förändrats över tid rent generellt? Fascinerande också hur lockande det kan vara för det vita majoritetssamhället att få göra anspråk på ursprunglighet och att man griper efter minsta halmstrå på detta vis trots att det borde vara uppenbart att resonemanget inte håller. Jag tycker mig ha sett samma tendenser då jag tittat runt i Facebookgrupper om samiska frågor: att en hel del icke-samer väldigt gärna vill lyfta fram vad som ter sig som tvivelaktiga teorier om att det skulle ha funnits någon slags vagt definierade “stenåldersbönder” i fjällområden före samernas tid och att detta skulle förringa samiska anspråk.