Denne antologien er oppdelt i 16 kapitler/caser fordelt på 7 deler. Som redaktørene selv skriver (i bokens side 13) har de valgt forskjellige særlig kraftfulle konsepter, fanget i enkeltord, slik at kraften av dem gjennom leseres heuristikker slippes løs i denne 7-delte organiseringen av de ulike kapitlenes case-studier. Etter «introduction» -kapittelet følger del 2 «affect», del 3 «celebrity», del 4 «war», del 5 «oppression», del 6 «unbound» før siste del og kapittel «epilogue».
Slik jeg leser boken er dens helhet først og fremst en beskrivelse av det dunkle; det som ligger i gråsonen mellom lys og mørke. Dette dunkle har i vår tid kanskje i større grad enn lyset og mørket funnet sin vei inn i cyberspace, ref hvordan New Public Mourning (Walter 2008, 2015, i bokens side 30) omfatter både online og offline praksiser. Begrepet dark tourism og kapitelet om Chernobyl var særlig aktuelle i mine refleksjoner. Tim Huntchings og Katya Linden skrever i «Tourists at Chernobyl: existential meaning and digital media» om Chernobyl-katastrofen i 1986, hvor en atomreaktor i Ukraina førte til en av vår tids største katastrofer (sett fra et beredskaps og krisehåndteringsperspektiv). Kapitlet er en grundig analyse av ulike internettsider til ulike reisebyråer, hvis kommersielle ide bygger på å ta turister inn i den fraflyttede sonen rundt byen Pripyat. Boken omtaler også andre typer av såkalt «dark tourism», definert via Fouley og Lennon 1996:195, i bokens side 228, som «locations of death and disaster of sites of interpretation of such events for visitors … for rememberance, education and entertainment». Det spesielle med Chernobyl er risikoen med tanke på radioaktivitet, et moment de analyserte internettsidene lager egne narrativ til, antagelig for å nedjustere følelsen av utrygghet for de reisende. Dark tourism er slik jeg forstår boken et mer snevert og mer sekvensielt begrep enn thanatourism (bokens side 230), og i vår digitale virkelighet assosieres begrepet dark tourism av meg til begrepet «dark site».
«Dark site» er i beredskapssammenheng et begrep for en forhåndsprodusert sørgeside til Internett, til bruk for organisasjoner som opplever kriser. Mens den daglige drift for de fleste organisasjoner krever en Internett-side som gir besøkende gode assosiasjoner, med bilder og tekst nøye planlagt og satt sammen for å gi den nødvendige reklamevirkning i hensikt økt inntjening, er den forhåndsplanlagte «dark site» til bruk i nødsfall, for å snarest kunne legges ut som hjemmeside dersom en krise oppstår for organisasjonen. Det er knapt noe som er så ødeleggende for en organisasjons omdømme enn at de i etterkant av tragedier på Internett fortsatt fremstår som et sted/en organisasjon hvor alle -fremdeles- er glade. For å fort kunne gli over i en passende sørgemodus, for dermed å unngå å støte pårørende og andre, er en krise-hjemmeside forhåndslaget, en «dark site». I vår digitale verden vil dermed en slik side oppstå som den aller første minneplassen etter en tragisk hendelse, og vil derfor ha stadig større betydning som supplement til offline praksiser for ulike reaksjoner. Selv om organisasjonen som opplever en krise etter hvert har interesse av å legge den opprettede «dark-site» hjemmesiden ned, eller bytte tilbake til en mer «reklamebasert» hjemmeside igjen, så opprettholdes gjerne en lenke til en protokoll eller minne-side også på den nye hjemmesiden. Altså en form for digital minneplass.
Med dark site eller dark tourism -begrepene følger en overfladisk, lineær tankegang basert på kommersielle interesser som jeg personlig ikke liker. Det er mulig det er på grunn av at jeg aldersmessig stammer fra den analoge tidsalderen at jeg ikke helt forstår hvordan noen kan se økonomiske muligheter i katastrofer. Bokens helhet, som tar mer hensyn til en syklisk tanke, ligger imidlertid i hele spenningsfeltet mellom hele denne mørkeste ideen til det lyse, og (i bokens s 32) oppsummeres på mange måter det jeg tenker i de følgende spørsmålene: «Instead of traditional perceptions of heaven, purgatory and hell, do we now have an additional space within the contemporary spiritual psyche- the ethernal space of Internet – where the bereaved linger and continue to interact with the deceased?» Bailey, Bell and Kennedy 2015:85). What will then happen to the wish Rest In Peace?
Mattias Frihammar & Helaine Silverman (eds). (2018). Heritage of death. Landscape of emotion, memory and practice. Routledge
Tack för en intressant recension. Spåret med online-memorialisering tycker jag liksom tidigare kommentar är särskilt tankeväckande.
Ett diskussionsforum för rollspelare som jag spenderade mycket tid på för några år sedan brukade ibland ändra på webbplatsens vanligtvis lila färgschema. I vissa fall var det planerat i samband med högtider, som ett rengbågstema under den amerikanska pridemånaden i juni (forumet var engelskspråkigt och baserat i USA, men en stor minoritet av användare var som jag internationella). I andra fall var forumet klätt i en virtuell sorgeskrud och bakgrunden bytt till svart i en vecka. Inte ett byte till en särskild dark site som du beskriver, men avsikten och effekten var densamma.
Till en början gjordes det för att hedra legendarer inom rollspelshobbyn vid deras bortgång, och det var då inte helt ovanligt att det var personer som deltagit på forumet. Men med tiden blev det allt fler kulturpersonligheter som skulle sörjas. Moderatorerna var ofta tillmötesgående när användare efterfrågade sådant.
Forumet började sedan att byta till svart färgschema vid offentliga tragedier som skolskjutningar och annat högerextremt våld. Till slut nådde en punkten där en i stort sett aldrig fick se sidan i annat än svart sorgeskrud. Moderatorerna tog då ett radikalt beslut och slutade helt med att byta till svart bakgrund. Det förstörde läsbarheten och stämningen på forumet, och i en tid med så mycket mörka nyheter ville en istället få vara en ljus punkt.
Jag har inte besökt forumet sedan coronapandemin bröt ut, men jag kan tänka mig att det här är en policy som legat fast, kanske nu också även i fall när användare av forumet gått bort. Det är och förblir en knepig avvägning.
Tack för recensionen! Jag har funderat mycket om det du skriver om i slutet av din recension, dvs om internetprofiler som kan hänga kvar i evighet och vad skillnaden är före internets tid. Det offentliga rummet är både online och offline. I offentliga rummet offline har vissa människor levt kvar länge. Jag tänker på tex skådespelare som dör men vars filmer fortsätter att visas eller författare vars böcker finns kvar på ex bibliotek. Eller konstnärer och deras verk. Eller även religiösa grundare. Var ligger egentligen den stora skillnaden? Är det för att det är själva profilen som ligger kvar och som kan uppdateras medan det före internets tid snarare var deras verk som levde vidare? Eller är det sorgen som blir mer offentlig genom uppdateringar på ex en FB-sida? Eller är det just evighetsaspekten som är skillnaden?