Högsta domstolens dom som gav Girjas sameby rätten att upplåta rätt till fiske och småviltsjakt på området utan statens bestämmande är en stor vinst för samebyn och säkert även för den samiska befolkningen i allmänhet. Det är bara den samiska befolkningen som har rätt att bedriva renskötsel och denna rätt grundas på urminnes hävd. Denna rätt är dock förbehållen samer som är medlemmar i en sameby, vilket innebär att en same som vill ha denna rätt måste accepteras in i den gemenskap som samebyn innebär. Samer som inte tillhör en sameby tjänar troligtvis inte lika mycket på Högsta domstolens beslut. Innan domen föll uttalade sig Håkan Jonsson, ordförande för Jakt- och fiskesamerna i Sametinget, om hur Girjasmålet inte nödvändigtvis är till fördel för alla samer. Enligt Jonsson är det felaktigt att betrakta samebyn som representant för samer i allmänhet eftersom det finns samer som inte ingår i en sameby. Jonsson går till och med så långt som att hävda att det för samerna utanför samebyn vore bäst om staten vann målet. Det är inte bara samebyn som utmålar sig själv som representant för samer, utan även staten, vilket Jonsson är mycket besviken på. ”De skulle med lätthet kunna hävda att det inte är en samisk rätt ni kräver, utan ni kräver rätt för en samisk organisation” menar Jonsson (Skogelin 2020).
Domen kan ses som exempel på vilken fördel det kan vara att mobilisera sig i grupp i sin strävan efter något. Samisk gemenskap är viktigt för det är genom sociala interaktioner som kultur blir till. Det går dock inte att bortse från att samer inte är en homogen grupp där alla tycker och tänker likadant. Jag tycker att den personliga identiteten ska respekteras på så vis att ingen same måste göra avkall på delar av sin identitet för att passa inom ramen för vad andra tycker att en same är. I diskurser om urbefolkningar förekommer föreställningar om autenticitet, vilket jag tycker är problematiskt. Heidi Ellemor (2003:248)tycker till exempel att krav på autenticitet och kontinuitet försvårar för aboriginer i Australien eftersom det är orealistiskt att förvänta sig att en kultur inte genomgår förändringar. Samer bör inte förlora rätten att hävda urminnes hävd för att de har förändrat sitt sätt att leva. Sarah Cogos med flera (2017:47)berättar exempelvis om att vissa samer använder GPS som ett hjälpmedel till muntliga traditioner. Samer borde inte behöva känna krav på att vara ”autentiska” för att få värna om traditioner. Traditioner och identiteter måste vara tillåtna att förändras med tiden.
Referenser:
Cogos, Sarah, Roué, Marie & Samuel Roturier 2017. ”Sami Place Names and Maps: Transmitting Knowledge of a Cultural Landscape in Contemporary Contexts.” Arctic, Antarctic, and Alpine Research 49 (1):43-51
Ellemor, Heidi 2003. ”White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia.” Social & Cultural Geography 4 (2):233-252
Skogelin, Marc 2020. ”HD avgör tioårig rättstvist om jakt i sameby.” SVT Nyheter. Publicerat 2020-01-21. Tillgänglig: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/hd-avgor-tioarig-rattstvist-om-jakt-i-sameby (Hämtat 2020-10-26)
Precis som du skriver så tror jag att det kan finnas en nackdel med att samerna blir identifierade på detta sätt genom samebyar. Risken är att samebyarna får större makt i förhållande till andra samer när det gäller deras intressen. Jag tycker det går att likna detta vid Pride. Pride (Pridetåget) är en rörelse som på nåt sätt har blivit synonymt med homosexuella och de har även en stor politisk plattform. Jag har flera gånger läst olika inlägg på sociala medier där homosexuella uttrycker sin avsky mot just Pride eftersom de inte känner sig representerade av denna organisation och vill heller inte identifiera sig med Prides olika politiska ställningstaganden. Jag upplever att Pride och människorna där bakom har skaffat sig ett tolkningsföreträde i olika frågor och kanske kommer resultatet av Girjasmålet att bli något liknande hos samerna.
Det är en viktig aspekt du lyfter, att en sameby inte hur som helst kan ses som representant för ‘samer’ eftersom medlemskap i samebyar är så begränsat. I Girjasmålet har man knutit rättigheterna till främst kontinuitet i bruket, ändringar i livsstil som när den extensiva renskötseln blev vanlig på 1700-talet har inte påverkat rättigheterna. Men det ni lyfter om kulturell kontinuitet spelar ju ändå indirekt en roll. Framförallt spelar det stor roll att svenska staten har knutit ‘samiskhet’ till renskötsel så starkt.
Jag håller helt mig dig i ditt resonemang om förändring. Att sätta krav på kulturkontinuitet som i Girjasmålet och fallet med Yorta Yorta ser jag som en kolonial tanke och praktik. Jag tänker att det som ligger till grund för ett sådant resonemang är någon typ av unilinjär evolutionism – där det finns en idé om att urfolk inte ska utvecklas på samma sätt som det moderna västländska samhället har utvecklats. Det är att utgå ifrån att urfolkens kultur och kunskap är statisk och bara traderas från generation till generation utan att genomgå en förändring – varken baserade på externa eller interna faktorer. I många fall är det så som Ellemor (2003) poängterar att det är externa faktorer (kolonialmakten) som avbryter kontinuiteten och nu i modern tid ställer krav som gör att kulturen inte kan återupptas. Resoneramanget omöjliggör även en valfri förändring i nutid då kravet på kulturkontinuitet göra att urfolk tvingas till att bli statiska om det ska kunna ha en chans till att få tillbaka mer mark. Det blir en omöjlighet att förändra något och senare ångar sig och ändra tillbaka. Arkeologiskt finns det flera exempel på sådan till-och-tillbaka-förändringar. Bland urfolken i Amazonas, till exempel, är det vanligt att vissa grupper som idag är jägar-samlare var för bara några generationer sedan hortikulturister (småskaliga jordbrukare) men har av olika anledningar valt att gå tillbaka till endast jakt och insamling. Arkeologiska exempel som detta visar att urfolks kultur och kunskap inte är statisk.