Hur ska kvarlevor från döda personer hanteras och eventuellt repatrieras? Ett intressant ämne som inte har något klart svar.
Typiska etiska problem vid repatriering kan vara av typen
- Vem har bestämmanderätt över kvarlevorna
- Hur gamla är kvarlevorna och påverkar det inställningen till repatriering och bestämmanderätt
- Kan någon egentligen äga kvarlevor av människor (och därmed ställa krav på dem)
- Hur dog människan (naturlig död, mord etc.), hur påverkar det en eventuell repatriering
- Hur förvaras kvarlevorna och hur hanteras de under förvaringen
Ytterligare en etisk fråga är hur kvarlevorna samlats in. Har de till exempel hittats vid en arkeologisk utgrävning, har de ”stulits” vid nattliga gravplundarräder eller kanske till och med mördats.
Här är det ofta en konflikt mellan forskare (som vill ha materialet för nutida och framtida forskning) och intressena hos de grupper som har ett kulturellt behov av att få tillbaka kvarlevorna. Att lämna tillbaka kvarlevor och objekt kan ha negativa konsekvenser för framtida forskning som skulle kunna gagna hela mänskligheten. Detta måste vägas mot ursprungsbefolkningarnas intresse, och kulturella behov, av att få tillbaka kvarlevor och föremål. För at ta ett exempel, så anser Maorier att viktiga delar av den levandes väsen finns i en död kropp (eller delar av den) och att kroppen/delen därför är omistlig. Framförallt gäller detta kranier som betraktas som heliga (Hole, B., ”Plaything for the Foe: The Repatriation of human Remains in New Zealand”)
Gustafsson Reinius skriver att Sverige följer ”International Council of Museum’s” etiska riktlinjer men inte har några skrivna avtal med olika ursprungsbefolkningar. Istället hanteras varje förfrågan individuellt där museet förbereder underlag och att besluten tas på ministernivå.
Svenska nationalmuseet har från 2009 en policy som säger att yngre kvarlevor (dvs kvarlevor yngre än fyra generationer) ska återlämnas (Gustafsson Reinius, sid 77). Detta för att respektera ättlingar som fortfarande kom ihåg namnet på den avlidne.
Samtidigt menar Ingrid Inga, ordförande i sametingets kulturnämnd att det saknas mekanismer för återlämnande och att det behövs ett regelverk för återbegravningar av föremål och kvarlevor (”Kräver återbörd av alla samiska kvarlevor”, Västerbottens-Kuriren, 2020-08-10).
Gustafsson Reinius skriver att sättet att genomföra repatriering har förändrats efter år 2000. Media intresse blev mycket större och en del av ceremonierna kring överlämnandet gjordes publika med stora åskådarskaror. Detta tror jag har att göra med en nyvaknad politisk aktivism från ursprungsbefolkningar. Det finns ett stort värde i att media uppmärksammar repatrieringar, och därmed ursprungsbefolkningen. Uppmärksamheten ger möjlighet att få större legitimitet för den egna gruppen och därmed kunna förbättra sin situation.
Själv anser jag att man ska skilja på återlämnande av mänskliga kvarlevor och objekt. För mänskliga kvarlevor bör man alltid försöka återlämna dem – om det finns grupper som kan göra rättmätiga anspråk på dem och de etiska problemen går att lösa. Däremot tror jag att generella riktlinjer kommer att vara mycket svåra eller rent av omöjliga att ta fram.
Referenslista
Gustafsson Reinius, Lotten, ”The Ritual Labor of Reconciliation”, 2017, Museum Worlds 5, 1.
Hole, B., “Playthings for the Foe: The Repatriation of Human Remains in New Zealand”, ur Public Archeology 6:1, 5-27, 2007
Västerbottens-Kuriren, “Kräver återbörd av alla samiska kvarlevor, 2020-08-10, nedladdad 2020-09-09
Tänker också att skilja på mänskliga och icke-mänskliga kvarlevor blir svårt då de fortfarande är stulna och blir affektiva objekt som verkar i en värld som är strukturerad på den våldsamma maktaasymmetri som gjort människor till objekt (som Sharpe skriver om i sin bok, ex. “the history of blackness is testament to the fact that objects can and do resist” på sidan 76). Hur kan en skilja på objekt och människor när vissa har levt båda och fortsätter att göra det i världens museum? Ofta handlar det ju även om att artefakter eller objekt tillsammans med berättelser om kännetecken, som jag tror Renshaw skriver om, blir det som identifierar kvarlevor. Dessa blir kanske lika mycket en del av dessa kvarlevor och jag anser egentligen att det som stulits ska lämnas åter – framförallt om det är människor men även våra kulturella historier som lever kvar i artefakter och objekt.
Jag tror som du nämner att ålder på kvarlevorna kan spela roll och den största anledningen till det är troligtvis att äldre kvarlevor kan bli mer anonyma (och därmed också troligtvis mindre mänskliga). Jag tror också att det spelar roll från vilken grupp eller kultur kvarlevorna kommer ifrån. Kommer de ifrån en grupp eller kultur som är eller har varit marginaliserad tror jag att det blir mer känsligt att till exempel behålla kvarlevorna på ett museum. Kvarlevor vi inte verkar reagera på att de används som utställningsobjekt är de från vikingatiden vilket kan bero på att vikingar inte var någon marginaliserad grupp och kanske också att kvarlevornas ålder har distanserat dem från mänsklighet.
Jag förstår din tanke med att det är viktigare att försöka återlämna mänskliga kvarlevor än föremål, men föremål kan ha ett sådant emotionellt och/eller symboliskt värde att de nästan blir mänskliga. Med det vill jag säga att det kan krävas samma förhållningssätt till objekt som till mänskliga kvarlevor.
När jag läser Gustafsson Reinius om repatriering av kvarlevor, tänker jag bland annat på olikheterna i kontexterna som parterna är delar i, och betydelsen av ritualen för det etnografiska muséet och för representanterna från den aboriginska gruppen och det communityts fortlevnad. Gustafsson Reinius diskuterar begreppen ”closure” och ”completion”, och jag undrar hur detta upplevs och förstås från de olika ståndpunkterna som tog del av ceremonin. Den offentliga repatrieringen som en metaforisk ”closure” för muséet kan vara bra ur publicitetssynpunkt, medan det för urspsprungsbefolkningar kan ha ett mer långtgående värde som har att göra med dekolonialt motstånd och överlevnad idag och i framtiden. Gustafsson Reinius nämner kort ”swedish exceptionalism” i sin artikel, och jag undrar om inte repatrieringsceremonierna, i och med hur de ramas in i olika medier, kan förstås som en del i upprätthållandet av en image av svensk exceptionalism? Det skulle vara intressant att veta hur skolklassen som besökte muséet och tog del av ceremonin förstod och upplevde sin delaktighet i den. Hur ramades händelsen in i deras värld? Hur diskuterades det i klassrummet före och efter ceremonin? Var de endast med som ”symboler” för de (oskyldiga) kommande generationerna eller hade det en djupare dimension? Diskuterades kolonialism som något som hör till det förflutna, eller som en pågående process? Var ceremonin en kul grej på en klassresa, som ett inslag i muséets repertoar? Återlämnandet av kvarlevor och repatriering av stulna föremål är viktigt inom ramen för dekolonialism. Men det kan vara viktigt att påpeka att det inte räcker, och ur främst vems perspektiv det är viktigt att få ”closure” och varför. Kolonialismen är lättare för vissa att glömma än andra, vars vardag det fortfanade strukturerar på olika sätt.