Category: Allmän

 

Det här inlägget handlar om minne och plats som inte är fysisk. En grej jag har tänkt på från Connerton’s (2008) ”Forgetting as Annulment” är hur vi har blivit bombade med information (så kallad infobesity) av Donald Trump’s tweets. Vi glömmer bort händelser, inte för att vi nödvändigtvis vill, men för att vi matas med allt för mycket information. Detta är ganska uppenbart, ingenting nytt, men Trumps informationssätt är ett maktutövande.

Genom att vi glömmer bort vad han har sagt så håller han ideologisk makt, den så kallade third face of power myntat av Steven Lukes (2004). Lukes (2004) menar att den här tredje formen av makt handlar om att människor domineras utan att de själva är medvetna om det. Om vi kunde flyga ut ur vår kropp och kolla på oss själva från ett tredimensionellt perspektiv så hade vi nog uppfattat oss som dominerade. Subjektet Trump lyckas alltså kontrollera vårt kollektiva minne genom att han formar ”Forgetting as Annulment”. På så vis kan han göra lite som han vill, just för att vi inte hinner hålla honom ansvarig. Då vi först förstår att något av hans uttalanden är normativt fel, strider mot internationell lag, eller mot demokratiska värdegrunder, så är det redan för sent.

Hur mycket vi än försöker hänga med i svängarna och hur många gånger vi än ”ställer honom mot väggen”, så hinner det komma så pass många nya kontroversiella saker att vi helt enkelt glömmer bort det som var. Minns ni när Trump skulle köpa Grönland? När han bråkade med ledaren av Nordkorea? Eller när han hotade ledaren av Iran? Vem ska se till att vi aldrig glömmer den här eran? Och är det ens möjligt med tanke på att vi inte har fysiska platser och utrymmen att minnas detta. Föremål eller minnesdagar att påminna oss. Hur kommer den här formen av kollektiv glömska påverka hur vi minns den här tiden?

Jag kommer ta med mig Connerton’s (2008) femte punkt om att glömma ”Forgetting as Annulment” till mina egna masterstudier i Internationella Relationer (politisk vetenskap). Jag tror mitt fält saknar ett omfattande sätt att studera minnen på så som Connerton (2008) har klarat att formalisera.

 

Connerton, P. (2008). Seven types of forgetting. Memory studies, 1(1), 59-71.

Lukes, S. (2004). Power: A radical view. Macmillan International Higher Education.

Som ni redan vet så var jag inte med på första introduktionslektionen, så här kommer min presentation med bild. Jag måste erkänna att det tog mig pinsamt lång tid att komma på en bild jag skulle ha som en del av min presentation och koppling till kursen.

På den här platsen sitter alltså jag (mastersstudent som aldrig vill lämna den akademiska världen) och pluggar. Där ser ni snytpapper, vattenglas, växter och min ”aktivistiska vägg”.

Det är många forskare som ligger till grund för mitt intresse för den här kursen, bland andra: Michel Foucault, Gayatri Chakravorty Spivak, Emma Goldman, m.fl. I deras olika roller som kritiska tänkare och forskare har de alla haft någon aktivistisk roll. Detta för tankarna över till termen ”Lorianism” som neo-Marxisten Gramsci (vars bok ni ser på bordet framför laptopen) myntade för att beskriva intellektuella som inte praktiserar kritiskt tänkande. Vi inom den akademiska världen följer Lorianism om vi inte är aktivister, med andra ord, om vi accepterar status quo och inte är evigt kritiska till allt vid första anblick.

Vidare tänker jag också på det här citatet som kommer från Gramsci’s Notebook 1 (§156):

Past and present. How the present is a criticism of the past, besides [and because of] “surpassing” it. But should the past be discarded for this reason? What should be discarded is that which the present has “intrinsically” criticized and that part of ourselves which corresponds to it. What does this mean? That we must have an exact consciousness of this real criticism and express it not only theoretically but politically. In other words, we must stick closer to the present, which we ourselves have helped create, while conscious of the past and its continuation (and revival). (Gramsci, 2011, p. 234).

Både Lorianism (forskare/intellektuella som inte har kritisk själ och som accepterar status quo) och Past and present sektionen ovanför, inspirerade mig att välja den här kursen. ”Minne” har vi för att idag kunna kritisera det normativt dåliga från det förflutna. ”Makten” ligger i att ändra det som vi kritiserar. ”Motståndet” är att vara evigt kritiska (anti-Lorianism).

 

Det ska bli kul att lära känna er. Ni alla verkar jätteduktiga och engagerade. Vi ses på Zoom från min plats på den osköna trästolen.

Sara

 

Gramsci, A. (2011). Prison Notebooks. (A. Callari, Trans., J. A. Buttigieg, Ed.) (Vol. 1). New York: Columbia University Press.

Allt som sker är potentiella minnen. Minnen kan vara individuella och kollektiva och det är inte alltid det går att skilja dessa åt. Det är intressant hur vi kommer ihåg vissa saker medan andra faller i glömska. Minne och glömska är tätt sammankopplat vilket Paul Connerton skriver om i sin artikel ”Seven Types of Forgetting” (2008) i tidskriften Memory Studies. Visst är det intressant att saker som bedöms som oviktiga kan ta upp minnesutrymme så att betydligt viktigare saker glöms bort? En del minnen skapar en värme inombords och vi vill aldrig någonsin glömma bort dem. Andra kan vi inte glömma bort hur mycket vi än vill. Connerton skriver att ett skäl till att kollektivt glömma en händelse kan vara att det finns en kollektiv skam som skapar en önskan om att glömma. Utöver att skammen får gruppen att vilja glömma händelsen är den enligt Connerton dessutom bidragande till att händelsen faktiskt faller i glömska. Ett exempel som Connerton tar upp i artikeln är att bombningarna av tyska städer under andra världskriget så småningom föll i glömska genom att det har skrivits ytterst lite om förödelsen och lidandet som bombningarna orsakade (Connerton 2008:67f). Sigrid Rausing nämner i sin bok Anteckningar från en kolchos (2014) att ingen av de personer som Rausing mötte under sitt fältarbete i Estland talade om Förintelsen. Rausing berättar att det endast var tolv av de judar som under kriget gömde sig i Estland som överlevde och att detta antal var det lägsta i hela Europa (Rausing 2014:34). Detta kan vara ett exempel på en kollektiv slags överenskommelse om glömska så som Connerton tänker är en av de sju sorters glömska artikeln handlar om.

 

Denna kurs handlar som sagt inte bara om minne utan även om makt och motstånd. Att minnas eller att glömma kan enligt mig vara att göra motstånd och det ligger definitivt makt i vad som får minnas och hur det minns. När min familj och jag besökte koncentrationslägret Dachau reagerade jag på att minnesmonumentet föreställande offrens olika tilldelade symboler inte inkluderade de trianglarna som symboliserade hbtq-personer, ”asociala” och kriminella. Anledningen till det är att dessa grupper vid monumentets uppförande fortfarande var stigmatiserade och ansågs inte vara offer värda att minnas.

 

Det finns makt i att komma ihåg. En serie som jag tycker handlar mycket om minne, makt, motstånd och framför allt en kombination av dessa i form av hämnd är Game of Thrones. Därför vill jag avsluta detta inlägg med en referens till denna serie. (SPOILERVARNING) En minnesvärd scen är när Arya Stark efter flera år hämnas mordet på sin familj genom att mörda en hel släkt och säger till det enda överlevande vittnet ”When people ask you what happened here, tell them the north remembers.”

 

Referenser:

Connerton, Paul (2008). ”Seven Types of Forgetting”. Memory Studies 1(1):59-71

Rausing, Sigrid (2014). Anteckningar från en kolchos. Stockholm: Bonniers

Veckans läsning väckte reflektioner om minne i relation till död, eller mer specifikt, att bli ihågkommen endast i sin död och/eller att minnesbilden förändras i takt med exempelvis uppgrävningar. Jag tänkte också på de många lager av makt som finns i varje handling där människor dött och begravts i krig.

Jag återvände till en studie jag tidigare gjort om dokumentärfilmen Night Will Fall, som skildrar frigivningarna av ett flertal koncentrationsläger. Visserligen hade jag ett annat fokus då men i relation till Layla Renshaws text började jag tänka på vilka kroppar som också har möjlighet att bli ihågkommen. Renshaw nämner även detta, specifikt för alla dom som brändes i koncentrationslägren, att utan några fysiska kvarlevor går det inte att återskapa eller återge personerna som de varit. Men detta gäller även alla de som fysiskt fanns kvar när lägren hittades.

Renshaw diskuterar vikten av föremål; kläder, saker, id eller vad som än kan tänkas vara kopplat till någon som också begravts med något av det. Många gånger verkar detta avgörande i att till slut kunna identifiera någon. I Tysklands efterdyningar blir det smärtsamt tydligt hur alla som kom till lägren direkt blev fråntagen möjligheten att bibehålla sitt jag. Alla saker, kläder, hår, guldtänder – allt igenkännbart samlas in. Kvar blir människokroppar som inte har något som berättar en historia om deras namn, personer, vilka dom varit. Kanske var det också därför, till skillnad från att en gräver upp gravar efter spanska inbördeskriget, som soldaterna grävde massgravar vid lägren de hittade; att de förstod att det inte kommer gå att identifiera någon. Och just denna akt, gör också att alla dessa människor som redan innan sin död avhumaniseras och framförallt avpersonifieras, som bland annat gör att vissa blir ihågkomna, arkiverade, som sin döda kropp.