Category: Allmän

Minnets mångbottnade känslor.

Bild från: https://washington.org/dc-guide-to/vietnam-veterans-memorial

”The Canadian memory of the Great War, as its veterans called it is profoundly ambivalent: the public triumph contends with tragic personal memories of waste and loss”

Så skriver Duff Crear, författare och professor i Kanadensisk religions och militärhistoria. Det går även som en röd tråd i texterna vi läst; balansen mellan den personliga upplevelsen av förlust, och samhällets förhållningssätt till händelsen i ett historiskt perspektiv. Det som först kanske var en stark politisk vilja bland makthavare och med det, folkets valda och utvalda, till det motsatta. Förakt och motstånd till besluten.

Prästen Joseph F. O´Donnel beskriver hur har ger den sista smörjelsen till redan döda under Vietnamkriget, något som enligt katolsk sed enbart ges till levande på väg mot sista färden. ”One by one, I unzipped each body bag, and anoited whatever I found there. It was not pleasant. But it was the most solemn and powerfull prayer service I have ever experienced”. Ritualens betydelse även efter döden, hur den kulturellt och religiöst bar minnet vidare, trots att kriget rasade utanför.

I sökandet efter litteratur om begravningsplatser hittade jag en vacker liten barnbok: The Wall” av Eve Bunting med illustrationer av Ronald Himler. Den beskriver en pappa med sin son vid Vietnam Veterans Memorial i Washington, en lång, svart vägg med namnet på 58.000 personer som dog under kriget. De letar efter namnet på pappans far, en av de stupade. ”His fingers stop moving. ”Here he is”. My Grandpa? I ask. Dad nods. ”Your grandpa” His voice blurs. “My dad”. He was just my age when he was killed”. I denna textrad ryms all den längtan som beskrivs kring vilken betydelse en begravningsplats kan ha för minnet av de döda. Längre fram i boken beskrivs en händelse då en skolklass, utan koppling till något av namnen kommer dit för att hedra minnet av de döda. Vad de har med sig, hur de uppträder, hur pappan och hans son känner inför deras närvaro skiftar tonen i boken. Betydelsen av begravningsplats som publik eller privat blir märkbar. För vem finns begravningsplatser och minnesmonument?

De lämnar ett foto på den lille pojken vid väggen. Vad lämnar vi efter för personliga hälsningar? Varför är det så viktigt att kunna göra det? Är det viktigt? Och för vem?

”Grandpa won´t know who I am,” I tell Dad…I think he will,” Dad says. He puts his hand on my shoulder. …”… it´s a place of honor. I’m proud that your grandfather’s name is on this wall”.

 I´d rather have him here. The boy says.

Bild från boken ”The Wall”.

Boken är som en vandring i precis de frågeställningar vi ställts inför. Hur vi minns, och vad, formas av våra utomstående tillåtna gränser. I samhället finns en osynlig ram kring vad vi får sörja. Och hur. Denna ram är inte konstant och ändras både genom aktiva kollektiva beslut och genom personligt motstånd.

Avslutningsvis är det också väldigt intressant att utifrån ett barnboksperspektiv förhålla sig till begravningsplatser och minnesplatser, hur berättas arv vidare? Något som veckans läsning kring samisk berättartradition om platser starkt belyser.

Referenser:

Doris L Bergen, 2004, The sword of the lord, Notre Dame, University of Notre Dame, pp142, 220.

Eve Bunting, The Wall, New York, Clarion Books.

Johnson skriver i sin artikel om de principer som legat till grund för begravningsreformen Storbritannien på 1800-talet, och den underliggande logiken i planeringen av nya begravningsplatser. Han diskuterar de ”rationaler” som varit vägledande i arbetet utifrån Loudon’s design och visioner av begravningsplatser i London. Många av dessa hygieniska och estetiskmoraliska principer har varit underliggande även i planeringen av bostadsområden och andra stadsmiljöer, och genomsyrat samhällsplanering på en mer allmän nivå. Hur begravningsplatser konstruerats har intressanta likheter med hur sjukhus, skolor och fängelser byggts. Enligt Johnson var Loudon’s primära strävan att skydda människornas hälsa från sjukdomar som man var rädd att de döda kropparna spred. Den hygieniska rationalen ska alltså ha varit högstprioriterad, men den hänger samman med olika estetiskmoraliska principer, som också de haft en viktig roll i konstruerandet av nya begravningsplatser. De estetiskmoraliska principerna, som Johnson diskuterar utifrån Foucaults teori om disciplinär makt och begreppet governmentality, skulle vara kultiverande och bildande för alla de som vistades i miljön. Man sökte förändra och styra folks beteende med ändringar i den byggda miljön, utifrån en utilitaristisk idé om maximal nytta. Den moderna begravningsplatsen skulle vara upplagd i ett rutnät och en specifik geometri för att stödja de hygieniska och estetiskmoraliska principerna. Den skulle till exempel inte vara för snirklig och lummig, utan tydlig, rak och rymlig för att signalera att detta inte var en plats för nöje och förströelser. Kortklippt gräs, raka och tillräckligt breda grusgångar, och välansade rabatter skulle inge en känsla av värdighet och utbilda massorna kring bland annat god smak. Estetiken skulle spegla och främja korrekt uppförande och hjälpa sprida en universell moralisk social kod.

Den moderna begravningsplatsens estetik är inte nödvändigtvis en som utgår från eller främjar biodiversitet. De välansade rabatterna och grusgångarna är inte bra ur den ekologiska mångfaldens perspektiv. Loki (2019) skriver om begravningsplatsers värdefulla roll som grönområden i den urbana miljön. Kyrkogårdar och gravplatser är områden där många arter, från lavar, mossor och svampar, till örtväxter, gamla träd, insekter, fåglar och däggdjur, har hittat sin tillflykt i en av människor förstörd eller förändrad miljö. Utifrån inventeringen de gjort bland forskningsartiklar om begravningsplatser som grönområden, framgår att de begravningsplatser med minst välansade rabatter och buskage, och färre blomsterarrangemang med potentiellt invasiva arter, huserar större biodiversitet och ett rikare djurliv. Begravningsplatsers värde som grönområden med rik biodiversitet är värt att lyfta fram. Det är ju mer sällan vi ser begravningsplatser som platser där det kryllar av liv.

Yea(2002) skriver om de ”contested landscapes” som utgörs av två begravningsplatser, det gamla och det nya Mangwol-dong i Sydkorea. Den senare byggdes på 90-talet av regeringen för för att memorialisera av Kwanju-upproret på 80-talet, där kring 200 personer som deltog i protester mot regeringens totalitarism, brutalt dödades av staten. Den gamla begravningsplatsen har konstruerats av vänner och familj till offren och den har förutom en minnesplats även fungerat som en central plats för aktivism och organisering. De två begravningsplatserna memorialiserar och ramar in händelsen på olika sätt. I det nya Mangwol-dong har gravarna i högre utsträckning avidentifierats, och den berättar framförallt ett nationell historia. Yea belyser hur det nya Mangwol-dong situerar Kwanju-upproret som en händelse i det förflutna, som en del av en gemensam nationell, postkolonial historia, på ett sätt som centrerar den ”nu” demokratiska statens roll i narrativet. Byggandet av det nya Mangwol-dong har enligt Yea bidragit till en förstärkt konflikt i vad som egentligen hände, varför, och vilken roll Kwanju-upproret har och hade i förhållande till Sydkoreas historia och den nuvarande staten, samt dagens sociala rörelser.

Jackie Bowring’s artikel som diskuterar dark tourism, dess kommodifiering av lidande på öarna och Peter Johnson’s artikel som skriver om beteenderegler samt kyrkogårdars arkitektur fick mig att tänka på projektet “Yolocaust” av Shahak Shapira, som just kritiserade folks brist på respekt på Berlin Holocaust Memorial som exempelvis solar sig, springer, leker kurragömma eller hoppar mellan pelarna. Shahak Shapira photoshoppade dessa selfies in i en bakgrund av koncentrationsläger. Detta väckte en stor debatt i Tyskland där det bl.a. argumenterades att själva minnesplatsen tillhör det offentliga rummet och inte är en kyrkogård där människor har begravts under.

Själva historien kring skapandet av Holocaust Monumentet i Berlin är intressant. Först på 80-talet efter en lång kollektiv tystnad och tack vare journalisten Lea Rosh, inleddes en 17-årig kamp vilken gav upphov till intensiva politiska debatter om/hur monumentet i Berlin skulle byggas. Efter en rad tävlingar där olika designidéer skickades in valdes slutligen Peter Eisenmann’s förslag ut och monumentet färdigställdes år 2005. Bygget har varit kontroversiellt då företaget Dugessa medverkade för att ytbehandla stålklossarna fastän företagets dotterbolag Degesch tillverkade och levererade Zyklon B till koncentrationslägren. 

Själva monumentet har också varit hårt debatterat, bland annat eftersom den är enbart ägnat åt judiska offer vilket har lett till en “hierarki av offer” och byggandet av fler, men storleksmässigt betydligt mindre monument:

Memorial to Homosexuals Persecuted Under Nazism (öppnades 2008):

 

Memorial to the Sinti and Roma Victims of National Socialism (2012):

Memorial to the Victims of National Socialist ‘Euthanasia’ Killings (2014): 

Av alla tävlingsbidrag var Eisenmanns den mest abstrakta. Har den abstrakta utformningen setts som ett “säkert kort” av politikerna? Denna “enkelhet”, som Eisenmann beskriver som ‘place of no meaning’ har öppnat upp för många att projicera egna tolkningar (t.ex.liknelse av en begravningsplats) vilket har sina för- och nackdelar men den har bland annat kritiserats för att inte adressera frågan om förövarnas skuld. 

Vilket politiskt och socialt syfte uppfyller monumentet? Dras en skiljelinje mellan “past and present” av olika partier (hur?)? Är syftet att, till millennieskiftet, just begrava ett århundradets historia med ett Holocaust monument på en symbolisk plats där Nazister tidigare hade viktiga byggnader (SS, Gestapo mm.) och där en fysiskt gräns för ett delat land fanns tidigare? 

Sallie Yéa (2002:1554) skriver att symboliska platser är politiska och ‘shaped by the concerns and needs of the present” (Schwartz, 1991, p. 221). Nation-building is one of the most significant of these needs (Anderson, 1983; Lowenthal, 1985; Nora, 1989)’.

Viljan att dra ett streck under millenniets historia och börja om på nytt genom att bygga en ny identitet blir tydligt i SPD-politikern Wolfgang Thierse’s tal 1999: “We are not building this memorial for the Jews but for ourselves, (it is) our very own declaration of how we see ourselves politically… (The memorial can bear witness to) whether we can say farewell to this century with decency” (Knischewski och Spittler 2005:37).

Jag tycker att Berlin’s Holocaust Monument har lyckats med att väcka ett flertal viktiga debatter och funderingar på grund av sina kontroverser. Avslutningsvis är det intressant att nämna att det tyska ordet Mahnmal som ofta används i utbyte för ordet Denkmal (Memorial), kan översättas till “to admonish” eller “förmana” vilket inte enbart ger upphov till att komma ihåg utan (i alla fall på tyska) även tillrättavisar, varnar, uppfordrar att agera samt att det ska kommas ihåg både skuld och att hålla det som lovats. 

Bowring, J., 2011. Containing Marginal Memories: The Melancholy Landscapes of Hart Island (New York), Cockatoo Island (Sydney), and Ripapa Island (Christchurch).’

Johnson, P., 2008. The modern cemetery: a design for life. Social & Cultural Geography, 9(7), pp.777-790.

Knischewski, G. and Spittler, U., 2005. Remembering in the Berlin Republic: The debate about the central Holocaust memorial in Berlin. Debatte: Journal of Contemporary Central and Eastern Europe, 13(1), pp.25-42.

Yea, S., 2002. Rewriting rebellion and mapping memory in South Korea: The (re) presentation of the 1980 Kwangju uprising through Mangwol-dong Cemetery. Urban Studies, 39(9), pp.1551-1572.

Begravningsplatser kan betraktas ur många olika synvinklar och mycket kan projiceras på gravar och de döda. Men, för mig är det klart att, vad som projiceras och hur gravplatserna betraktas utgår från oss själva och den egenförståelse vi har. Och vi är mer eller mindre fast i vår historiska kontext.

Artiklarna jag läst belyser några olika aspekter på begravningsplatser och har gett mig en mer nyanserad bild av begravningsplatser och utmanat några av min förförståelse.

Merridale skriver i början av sin artikel att begravningsplatser speglar övertygelser, intressen och även social organisation hos de personer som skapade dem (Merridale, sid 176). Jag skulle vilja tillägga att de även speglar det samtida samhället och övertygelser, intressen och social organisation hos de som använder/besöker begravningsplatsen. Men de speglar även viljan hos de som för tillfället har makten. Merridale menar också att riter och vanor kring döda och begravningar är mycket svåra att förändra men att successiva generationer kan fås att glömma det gamla. Merridale visar sedan på hur förändringar svept fram över Ryssland från ortodox via bolsjeviker till Lenin och andra världskriget fram till dagens samhälle. Soldater som dog under världskriget lät man oftast ligga kvar där de stupade och uppförde monument till deras ära som patrioter för att därmed försköna bilden av det sovjetiska styret. Som kontrast visar Merridale på soldater som dog i kriget i Afghanistan som fördes hem och diskret begravdes då kriget inte var populärt och därmed inte bättrade på de patriotiska känslorna.

Johnson behandlar en annan aspekt av begravningsplatser, nämligen dess ytor och utformning. Han använder ett exempel från 1800-talets England. Som jag förstår det så var omsorgen om de levande då högsta prioritet. Till exempel var det viktigt att de giftiga gaserna som bildades i gravarna kunde ledas bort. En annan aspekt var att begravningsplatsen skulle vara harmonisk och den känslan skapade man genom att ha en geometrisk utformning med rektanglar som basform. Denna geometri trodde man också skulle ge ett moraliskt ramverk som kunde ligga till grund för känslor och uppförande.

Pfluger behandlar arkeologi och dess syn på begravningsplatser. Han menar att en djup känsla hos människor är att där mina döda finns, det är där jag hör hemma (Pfluger, sid 546). När det då kommer historiska avbrott som efter krig när landområden byter härskare, så vill oftast de nya härskarna förstöra minnen från den gamla tiden och etablera nya. Pfluger lyfter också fram en annan aspekt, nämligen att de döda vill bli ihågkomna, och då bli ihågkomna som individer och inte som ett objekt i en större massa (Pfluger, sid 554).

Silvén behandlar aspekten om begravningsplatser och enskilda gravar är offentliga eller privata och menar att gränsen på senare tid mer eller mindre har suddats ut. Som exempel tar hon den nya seden att lämna små personliga saker på gravar. Det kan vara saker som betytt något för den döde eller för den efterlevande. Men det kan också vara saker köpta i souvenirbutiker.

Referenslista

Johnson, Peter: “The modern cemetery: a design for life”, 2008, Social & Cultural Geography, Vol. 9, No. 7

Merridale, Catherine: “Revolution Among the Dead: Cemeteries in the Twentieth-century Russia”, 2003, Mortality 8, no 2

Pfluger, Carl: “Digging up the Dead: Consecration, Desecration, and Some Questions about Archeology”, 1993, The Hudson Review, Vol. 45, No. 4

Silvén, Eva: “Graveside Shrines: Private or public space?”, 2018, I Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice