Vem tillhör marken och vem tillhör rättigheterna på marken? Det kan synas vara enkla frågor i dagens genomreglerade samhälle. Men riktigt så enkelt är det inte. Ellemore skriver att Australien blev koloniserat av vita som tog för sig av det land som fanns och omdefinierade därmed äganderätten i kraft av sin större makt. Urinnevånarna drevs undan och blev marginaliserade. Idag modern tid har det kommit upp flera rättsfall där aboriginer försökt att få tillbaka rätten till det land som de hävdar historiskt har tillhört dem. Men det har gått ungefär 200 år sedan koloniseringen och de som ägt/bott på marken under den tiden, är inte de de rättmätiga ägarna? Har inte tiden gjort alla traditionella anspråk ogiltiga. Men om marken och platserna är viktiga för urinnevånarnas identitet, borde inte de får tillbaka marken då? Eller om de nya ägarna har samma känslor borde inte de få äganderätten då? Har inte tiden som förflutit. Ellemor menar att det finns två versioner av koloniseringen, en positiv som säger koloniseringen ledde till ekonomisk, kulturell och politisk utveckling. Medan den negativa versionen talar om invasion, kolonisering, tvångsomflyttningar, utnyttjande, institutionalisering och försök till folkmord. Australien går, som resten av världen, igenom en industrialisering som bland annat innebär att människor överger landsbygden och flyttar in till städer. Som jag förstår det så kan det ge aboriginerna större möjligheter att få tillbaka land på landsbygden medan det i det folkrikare södra områdena är mycket svårare.
Samerna i Sverige ville ha rätten att upplåta småviltsjakt och fiske inom Girjas sameby. Domslutet i Högsta domstolen gav dem också denna rätt, och fråntog därmed staten detsamma. Som jag läser det så vilar domslutet framförallt på ”rätt,…, har etablerats genom de rättigheter som enskilda samer tidigare har förvärvat genom urminnes hävd”, alltså på historiska rättigheter.
En aspekt på hävdande av äganderätt som jag inte har tänkt på är kartor och vilken betydelse för olika grupper identitet namnen på platser kan ha. Cogos skriver att många samiska namn under de senaste århundradena har bytts ut mot svenska. Samtidigt har en del samiska namn behållits men stavas på ett sätt som motsvarar svensk stavning och uttal. På det viset förloras kunskapen bakom namnen. Cogos menar att samerna traditionellt lärt sig att navigera via berättelser som de hört under färder på fjället. Via dessa berättelser överförs inte bara geografi utan också den kulturella kontexten kring namnen. Denna kunskap blir svår att behålla när namnen inte längre finns på kartan.
Historiska rättigheter, ägande och nyttjanderätter, för det mesta enkla frågor – i ett kort perspektiv. Men desto svårare i ett långt historiskt perspektiv där till exempel kolonisering och krig har förändrat förutsättningarna och verkligheten.
Referenslista
Cogos, Sarah, Marie Roué & Samuel Roturier: ”Sami Place Names and Maps: Transmitting Knowledge of a Cultural Landscape in Contemporary Contexts”, 2017, Arctic, Antarctic and Alpine Research, 49:1
Ellemore, Heidi: “White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia”, 2003, Social & Cultural Geography, Vol 4, No. 2
Högsta Domstolen, Mål T 853-18 ”Girjasdomen”, 2020, https://www.domstol.se/hogsta-domstolen/avgoranden/2020/47294/ nedladdat 2020-10-22 kl 13.55