I sin artikel om repatriering av skelettdelar från Etnografiska museet i Stockholm nämner Lotten Gustafsson Reinius i förbifarten också återförandet av G’psgolox totempåle från samma museum till haislafolket i British Columbia. Även om det inte specifikt berör mänskliga kvarlevor så tycker jag att fallet belyser intressanta aspekter av repatriering. Det hela beskrivs i tidigare museichef Anders Björklunds bok Hövdingens totempåle: om konsten att utbyta gåvor. Totempålen i fråga sågades ner i Kitlopedalen vid den kanadensiska nordvästkusten 1928 och donerades till Sverige av en svensk-kanadensisk konsul. Man har från museets håll hävdat att det fanns en överenskommelse med haislafolket, men inga sådana dokument har återfunnits och haislafolket hävdar å sin sida att totempålen stals.
Haislafolket framförde 1989 ett krav på repatriering. Förhandlingar skedde och redan 1994 fattades ett regeringsbeslut om att man skulle återbörda totempålen. För att undvika prejudikat formulerade man det hela som en gåva från Sverige till haislafolket. Sverige villkorade också ”gåvan” med att haislafolket skulle snida en ny totempåle åt museet – något de själva redan hade föreslagit – samt att de behövde iordningställa en klimatkontrollerad utställningshall för att kunna bevara totempålen för framtiden. Detta upplägg blev dock kontroversiellt. Haislafolket menade att något som en gång stulits inte kan ges åter som gåva och att en gåva inte kan innefatta en motprestation. Att upprätta en museihall utgjorde dessutom en stor kostnad för en fattig befolkningsgrupp.
Man skulle också kunna inflika att det var just haislafolket och andra folkgrupper längs den nordamerikanska nordvästkusten som tidiga antropologer beskrev i sina studier av begreppet potlatch, en komplex företeelse som i extrem korthet kan beskrivas som ett rituellt utbyte och förstörelse av värdefulla gåvor där gåvan i sig närmast tar formen av en fientlig handling. Mot denna bakgrund är det kanske heller inte så förvånande att formuleringen ”gåva” inte föll i god jord.
Efter många turer skedde så återbördandet 2006. Totempålen ställdes först ut i ett lokalt köpcentrum, men efter några år beslutade en stamhövding att den istället skulle placeras ut i skogen för att där sakta förmultna. Hos haislafolket finns det en traditionell föreställning om att en del av en totempåles själva funktion är att förgås och återbördas till naturen, varmed cirkeln nu på detta vis slöts. Samtidigt fanns det även inom haislafolket olika synsätt på totempålens öde och att många istället önskade att den skulle bevaras för eftervärlden, inte minst som ett led i att stärka unga stammedlemmars förståelse för sitt kulturarv. Många av de aktivister som arbetat i decennier med att återbörda totempålen inser nog också att tilltaget försvårar framtida repatriering av andra artefakter.
Samtidigt tänker jag att den noggrant dokumenterade repatrieringsprocessen som sådan antagligen har medfört en större förståelse hos museibesökarna för vad en totempåle är än vad totempålen som enskild dammig artefakt någonsin gjorde. Museers funktion har förändrats över tid, från förvaring och uppvisning av gamla föremål till ett större fokus på sammanhang och process. Personligen upplever jag nog den i skogen förmultnande totempålen som ett ganska värdigt slut på en fascinerande historia.