Hur ska kvarlevor från döda personer hanteras och eventuellt repatrieras? Ett intressant ämne som inte har något klart svar.
Typiska etiska problem vid repatriering kan vara av typen
- Vem har bestämmanderätt över kvarlevorna
- Hur gamla är kvarlevorna och påverkar det inställningen till repatriering och bestämmanderätt
- Kan någon egentligen äga kvarlevor av människor (och därmed ställa krav på dem)
- Hur dog människan (naturlig död, mord etc.), hur påverkar det en eventuell repatriering
- Hur förvaras kvarlevorna och hur hanteras de under förvaringen
Ytterligare en etisk fråga är hur kvarlevorna samlats in. Har de till exempel hittats vid en arkeologisk utgrävning, har de ”stulits” vid nattliga gravplundarräder eller kanske till och med mördats.
Här är det ofta en konflikt mellan forskare (som vill ha materialet för nutida och framtida forskning) och intressena hos de grupper som har ett kulturellt behov av att få tillbaka kvarlevorna. Att lämna tillbaka kvarlevor och objekt kan ha negativa konsekvenser för framtida forskning som skulle kunna gagna hela mänskligheten. Detta måste vägas mot ursprungsbefolkningarnas intresse, och kulturella behov, av att få tillbaka kvarlevor och föremål. För at ta ett exempel, så anser Maorier att viktiga delar av den levandes väsen finns i en död kropp (eller delar av den) och att kroppen/delen därför är omistlig. Framförallt gäller detta kranier som betraktas som heliga (Hole, B., ”Plaything for the Foe: The Repatriation of human Remains in New Zealand”)
Gustafsson Reinius skriver att Sverige följer ”International Council of Museum’s” etiska riktlinjer men inte har några skrivna avtal med olika ursprungsbefolkningar. Istället hanteras varje förfrågan individuellt där museet förbereder underlag och att besluten tas på ministernivå.
Svenska nationalmuseet har från 2009 en policy som säger att yngre kvarlevor (dvs kvarlevor yngre än fyra generationer) ska återlämnas (Gustafsson Reinius, sid 77). Detta för att respektera ättlingar som fortfarande kom ihåg namnet på den avlidne.
Samtidigt menar Ingrid Inga, ordförande i sametingets kulturnämnd att det saknas mekanismer för återlämnande och att det behövs ett regelverk för återbegravningar av föremål och kvarlevor (”Kräver återbörd av alla samiska kvarlevor”, Västerbottens-Kuriren, 2020-08-10).
Gustafsson Reinius skriver att sättet att genomföra repatriering har förändrats efter år 2000. Media intresse blev mycket större och en del av ceremonierna kring överlämnandet gjordes publika med stora åskådarskaror. Detta tror jag har att göra med en nyvaknad politisk aktivism från ursprungsbefolkningar. Det finns ett stort värde i att media uppmärksammar repatrieringar, och därmed ursprungsbefolkningen. Uppmärksamheten ger möjlighet att få större legitimitet för den egna gruppen och därmed kunna förbättra sin situation.
Själv anser jag att man ska skilja på återlämnande av mänskliga kvarlevor och objekt. För mänskliga kvarlevor bör man alltid försöka återlämna dem – om det finns grupper som kan göra rättmätiga anspråk på dem och de etiska problemen går att lösa. Däremot tror jag att generella riktlinjer kommer att vara mycket svåra eller rent av omöjliga att ta fram.
Referenslista
Gustafsson Reinius, Lotten, ”The Ritual Labor of Reconciliation”, 2017, Museum Worlds 5, 1.
Hole, B., “Playthings for the Foe: The Repatriation of Human Remains in New Zealand”, ur Public Archeology 6:1, 5-27, 2007
Västerbottens-Kuriren, “Kräver återbörd av alla samiska kvarlevor, 2020-08-10, nedladdad 2020-09-09