Minne, makt, motstånd

Vid läsningen av särskilt Jessica Quinton och Peter Duinkers artikel om begravningsplatser som grönområden, var det svårt att inte associera till förra vinterns stora snackis – pulkaåkningen i Skogskyrkogården vintern 2020. Barn åkte glatt i backar på området medan många anhöriga kände sig kränkta för att detta störde stillheten på en plats de besökte för att minnas de döda och vara dem nära, andra tog illa vid sig vid tanken på att gravar fick utgöra pulkabacke.

Quinton och Duinkers konstaterar att deras likställande mellan begravningsplatser och grönområden är okonventionell, och att de vill lyfta att begravningsplatser ofta har en sådan karaktär för att det är ytor som vi ofta utelämnar när vi tänker på grönområden i städer.

Liksom artikeln av Löki et al som lästes till samma seminarium finns här ett perspektiv som lyfter hur existerande kyrkogårdar och begravningsplatser också kan förstås som naturområden.

Därför var det väldigt intressant att under mina efterforskningar upptäcka att även under 2021 så har har en konflikt blossat upp i Stockholm om friluftsliv och begravningsplatser – men där rollerna är omvända jämfört med pulkorna i Skogskyrkogården.

På Järvafältet pågår nämligen arbetet med att anlägga en ny begravningsplats. Järvafältet inrymmer stora naturytor, vissa reservat. Området för begravningsplatsen hör till de som ligger närmast bebyggelsen, strax norr om förorterna Tensta och Hjulsta, och sedan flera år har bland annat en discgolfbana funnits i just det här området. Beslutsfattare och talespersoner för begravningsplatsprojektet menar att det här är ett område som gärna får fortsätta vara ett friluftsområde. Många som använder området för friluftsliv känner sig ändå visade på porten. Sådana här exempel där ett existerande regelrätt grönområde får se sig lämna plats åt en begravningsplats nyanserar resonemangen ur kurslitteraturen. Här inträder konkreta och kvalitativa omförhandlingar av rummet, samtidigt som projektets företrädare inte ljuger när de säger att platsen fortsatt är ett grönområde.

Som arkeolog får saken ytterligare en dimension. Det kryllar av förhistoriska gravar på Järvafältet. Inne på begravningsplatsområdet finns inga forntida gravfält, men det finns flera i närområdet. Många av de som förfasades över att det åktes pulka i Skogskyrkogården var generationskamrater med de människor jag träffat i mitt arbete på Gamla Uppsala museum, som glatt delar med sig av sina barndomsminnen av att ha åkt skidor på gravhögarna.

Det är med andra ord inte så mycket respekten för de döda utan istället respekten för de sörjande efterlevande som omförhandlar vad en plats kan användas till.

Med artikeln ”Seven Types of Forgetting” vill Paul Connerton gå bortom synen på glömska som inget annat än att misslyckas med att minnas. Trots det uttalade syftet att nyansera våra värdeomdömen om att glömma så är det först ”Prescriptive Forgetting”, den andra i ordningen, som lyfter fram glömskan som något uppbyggligt. Denna föreskrivna glömska är den offentliggjorda och ömsesidiga dito, till exempel påbudet att inte bara förlåta utan även glömma som kan förekomma i exempelvis fredsfördrag. I vissa antika stater utgjorde den ett uttalat inslag i förvaltningen.

Connertons text är finurlig och ruvar på många insikter. Men i min mening lyckas han inte lösgöra sig från föreställningen om glömska som minnets brist. Gemensamt för alla Connertons glömskemodus är att de lämnar spår. De är med andra ord ofullbordade glömskeakter. Här finns också nyckeln till textens lite aparta struktur, för i mitt tycke har det nationella/kulturella minnespolitiska fältets struktur fått utgöra kartan, inte ställd på huvudet utan bara inverterad från plus till minus. Glömska blir till minnets, och minnespolitikens, verktyg.

För att göra ambitionen att tänka nytt om glömskan rättvisa tror jag därför att vi gör bäst i att också tänka annorlunda om staten. En som ägnade ett stort intresse åt glömskans andra modalitet, men som inte menade att den måste vara statlig, var antropologen och anarkisten David Graeber.

Graeber menar att ett av de sätt på vilket samhällen upprätthålls är genom noggrann kamrérsmässighet där skulder aldrig kvittas utan bara flyttar runt. Men i lika hög grad fortbestår samhällen genom helt motsatta strategier som Graeber benämner ”vardagskommunism”. Den här vardagskommunismen består i att aktivt inte hålla räkningen, värjandet av översättningen av ett uppfyllt behov till en individualiserad skuld. Ingen förväntar sig betalt för tjänster som en vägbeskrivning till en vilsen främling eller en hjälpande hand till en tant som ramlat. Ingen för heller bok över detta. Vår glömska om detta är grundmurad – men inte för det mindre socialt föreskriven.

En av Graebers poänger är att den här vardagskommunismen ofta har en begränsad krets (där Kommunismen-med-stort-K är universell). För att låna ett av Graebers exempel är en rökare vardagskommunist mot andra rökare och gör ingen ekonomisk kalkyl innan hen erbjuder eld eller en cigarett till en annan. Vänner emellan utbyter vi tjänster utifrån förmåga, men om en främling (eller överordnad) frågar vill vi troligtvis få ersättning. Vår aktiva förmåga att glömma är en av byggstenarna för vänskap och solidaritet.

Being with the Dead: Burial, Ancestral politics, and the Roots of Historical Consciousness – Av Hans Ruin

Döden är såväl fascinerande som skrämmande för de flesta. Oavsett om vi har en trosuppfattning om efterliv eller inte så finns det ingen som kan ge några exakta svar på vad som händer efter döden, endast spekulationer. Vad vi däremot vet, och som Ruin fokuserat på, är hur vi efterlevande tar hand om de döda. Denna process ser olika ut och är beroende av vilken kultur vi befinner oss i och också vilken roll vi spelar för den avlidne. Jag uppfattar att Ruin har en stark filosofisk infallsvinkel då han diskuterar döden och han ställer många adekvata frågor som fått mig att vandra iväg i tankarna. Som exempel så skriver han om begravningar och huruvida det är en ceremoni för de döda eller för de levande. Den som dör finns inte bland oss men samtidigt är personen ständigt närvarande i våra minnen. På så vis går det inte att säga att sorg är något som går över utan snarare att det är något som vi lär oss att leva med.

Ruin beskriver bland annat hur händelseförloppet kan se ut då vi tar hand om den avlidne, hur kroppen förbereds och vilken process som därefter kan tillstå. Som exempel nämns hur Dayaks-folket på Borneo gör vilket kan vara en process som pågår i flera år innan kroppen (eller vad som då är kvar av den) jordsätts. Variationen av hur processen kring en begravning går till är inte bara en kulturell egenhet utan även social, det vill säga hur individens anhöriga väljer att göra. För min egen del så var jag relativt fri från några möten med döden under hela min uppväxt. Det var sedan först i mitt yrke som polis som döden blev allt mer påtaglig då jag under mina år inom myndigheten hanterat ett otal ärenden med avlidna personer. Oftast handlar det om äldre människor som dött av en mer eller mindre naturlig orsak i hemmet men det rör sig också om överdoser, självmord och olyckor. Den process som påbörjas av de anhöriga i samband med ett dödsfall kan ske antingen utefter hur de anhöriga vill ha det eller om det funnits några önskemål från den avlidne då hen fortfarande var i livet. Av min erfarenhet så är det dock många som dör i sin ensamhet, utan någon familj eller några nära vänner. Detta gör att deras sista vila sker genom de arbetsrutiner som finns för berörda parter som hanterar kroppen och gravsättningen.  Sådana ärenden har fått mig att reflektera kring min egen död och att processen kring gravsättningen är ganska obetydlig för min egen del. Dessa människor som dör i sin ensamhet och som inte har någon närstående som kan ta hand om deras begravningsprocess är inte sämre människor än någon annan. Jag tror därför inte att processen har någon betydelse för vad som eventuellt skulle hända efter döden utan den är endast viktig för de efterlevande.

Ruin ägnar även en del av sin bok till att diskutera olika ritualer som finns då människor (försöker) kontakta de döda, eller i alla fall påkalla deras uppmärksamhet. Detta får mig att tänka på hur människans liv kommer att se ut i framtiden och att en sådan ritual till viss del kan komma att försvinna, eller åtminstone avta. Utvecklingen inom medicin går framåt precis som den gör inom alla områden. Även om vi brottas med nya sjukdomar som uppstår så lyckas vi även bota sådant som tidigare varit obotligt. Vi har också lyckats skapa preparat som förlänger livslängden på vissa av våra organ och vissa organ kan dessutom tillverkas idag. Även om det kan låta som science fiction så pågår forskning som syftar till att ge människan evigt liv i form av en biologisk kropp som inte åldras till det sämre. Detta är fascinerande och skrämmande på samma gång, precis som döden, och det får mig att undra om det hade varit bättre att födas ett par sekler framåt i tiden för att få möjligheten till ett längre liv där döden inte är lika självklar som den är idag.

1996 upptäcktes mänskliga kvarlevor i Kennewick i den nordvästliga amerikanska delstaten Washington. Utifrån vissa av skelettets egenskaper antogs den döde vara av europeisk härkomst, och följaktligen som mest ett par hundra år gammal. Men närmare undersökningar upptäckte en spjutspets av sten inborrad i bäckenet. Benen skickades på analys med kol-fjortonmetoden, och visade sig vara omkring nio tusen år äldre än vad som först antagits.

Upptäckten fick stor uppmärksamhet bland arkeologer och i media. Men Umatillastammen och andra nordamerikanska urfolksgrupper menade att lämningarna var deras, och att de skulle begravas på nytt och lämnas ifred.

Tvisten om Kennewickmannen finns ofta med på ett hörn i grundutbildningar i arkeologi. I min erfarenhet brukar konflikten berättas som ovan – arkeologerna har förfinade verktyg för att utvinna kunskap ur det som efterlämnats oss av forntiden, men särintressen vill hindra detta för att det strider mot deras tro och världsåskådning. Frågan avkontextualiseras, blir abstrakt och generell. I bästa fall framställs det som en konflikt mellan världsåskådningar som båda är värda att respekteras. I värsta fall avfärdas urfolk som dogmatiska vetenskapsmotståndare.

Det är här som David Hurst Thomas inleder sin bok Skull Wars. Kennewick Man, Archaeology, And The Battle For Native American Identity. Han återför striden om kvarlevorna från Kennewick till sin kontext. Han visar hur kategoriseringen av en ”kaukasoid” uramerikan har sin grund i en oförblommerat rasistisk vetenskap om människokroppen, antaganden som varit grundligt motbevisade för flera decennier sedan.

Boken publicerades 2000, bara fyra år efter upptäckten av kvarlevorna. Sedan dess har mycket hänt i konflikten. 2017 återbegravdes kvarlevorna av urfolksgrupper efter att nya DNA-analyser till sist kunnat bekräfta att urfolk i närområdet faktiskt var de idag levande människorna med närmast släktskap till ”den uråldrige” som han kommit att kallas av amerindianer.

Kennewickmannen är inte huvudämnet för boken, utan bara en samtida skärmytsling. Hurst Thomas’ har gett verket huvudtiteln Skull Wars. författaren är själv arkeolog och skildrar i en krigskorrespondents anda kriget om skallarna, som en av flera fronter i ett månghundraårskrig som ytterst blir spårat ända till de inledande europeiska erövringstågen på västra halvklotet. Jag har här dragit metaforen längre än författaren någonsin gör, men en sådan vokabulär är den enda som riktigt passar för att förmedla vidden av amerikanska arkeologers krigsförbrytelser.

Det var i artonhundratalets vetenskapliga miljö, med dess intresse för att mäta kroppar för att besvara öppet rasistiska frågeställningar, som den amerikanska arkeologin och antropologin växte fram. I skelettet, och i synnerhet skallbenet, fanns kunskap förborgad. Det var inte bara amerindianska kranier som var eftertraktade av vetenskapen. Tvärtom ville skallmätarna insamla så heltäckande data som möjligt. Men att vittja vita kristna gravar var bortom anständighetens gränser. Därtill kom de antropologiska teorierna, som föreskrev en utveckling där jägar-samlare bara just lämnat apstadiet medan västerländsk civilisation var det högst utvecklade stadiet. Amerikas urfolk ansågs ha fastnat, och man menade därför att de utgjorde en kulturellt eller biologiskt lägre livsform, som snart skulle vara helt försvunnen.

Resultatet blev en frenetisk jakt på amerindianska kvarlevor. Gravar skändades systematiskt, ibland bara timmar efter begravningen. I ett av bokens makabraste fall hjälper antropologer en 9-årig inuitisk pojke begrava sin far. Men i själva verket har de (utan sonens kännedom) bytt ut kroppen mot en träattrapp. Faderns ben ställdes istället ut i en av museets montrar. När vi tar hänsyn till den historien framstår amerindianernas kritik av arkeologin snarare som väldigt snäll och fredligare än någon skulle kunna kräva.

Lösningen kan inte göras till en intern angelägenhet arkeologer emellan. Som författaren understryker var många av de gravskändande forskarna i arkeologihistorien drivna av ett hängivet men paternalistiskt engagemang i att förbättra urinvånarnas livsvillkor, som var kritiska mot deras kollegor samtidigt som de fortsatte att plundra ett levande amerindianskt kulturarv. Boken igenom argumenterar Hurst Thomas att det här inte ska förstås som en fråga om världsåskådning, utan om bestämmanderätt och om makt. I en hoppingivande utblick visar Hurst Thomas hur det inte föreligger någon oöverstiglig klyfta arkeologer och amerindianer emellan. Han lyfter fram flera exempel på givande samarbeten. De här projekten leds av urfolksgrupper, eller sker i aktivt samförstånd med dem. Liksom de mänskliga lämningarna måste makten över Amerikas förhistoria återlämnas till urfolksgrupper. Bara på så vis kan kriget om skallarnas ömtåliga eldupphör övergå i ett verkligt fredsfördrag.

I ett tidigt avsnitt av teveserien Vikings introduceras Floki, en udda fågel som bygger skepp och står det hinsides nära. I scenen där den unge Björn liksom tittaren stämmer sitt första möte med honom, skryter Floki om sin övernaturliga blick för träden som låter honom se det virke som finns förborgat i de ännu levande träden. Som snart sagt varje ögonblick av den här serien blir scenen oavsiktligt parodisk för den som besitter någon som helst kunskap om vikingatidens materiella kultur. De här träden är alldeles för klena, eller alldeles för raka, för att erbjuda råmaterial till ett vikingaskepp. Här saknas urskogens äldre träd, de som skulle tilldra sig skeppsbyggarens intresse och i alla händelser skulle ha utgjort ett tydligt inslag i en vikingatida skog.

Att urskogen försvinner från de bilder av det förflutna som vi skapar oss och konsumerar är en av de många konsekvenserna av att urskogen försvinner. Men det är inte bara i populärkulturella återskapanden av det förflutna som urskogen försvinner.

Olika typer av historiskt återskapande har en viktig roll också inom arkeologin. Under namnet experimentell arkeologi är det ett etablerat vetenskapligt arbetssätt att återskapa förhistoriska föremål med tidsenliga metoder. Att tillverka och sedan bruka föremålen kan tjäna som en viktig kunskapskälla där vi lär oss mycket om hur ett föremål fungerar och är beskaffat.

Vikingeskibsmuseet i Roskilde, Danmark har sedan 1982 utfört flera experimentella rekonstruktioner av vikingaskepp (och sedemera seglatser) genom åren. Rekonstruktioner och experiment ombord har avsevärt ökat vår kunskap om vikingaskepp.

Vad som blivit allt tydligare med åren är ett etiskt dilemma. Ett vikingaskepp byggdes av flera hundra år gamla ekar. Sådana blir allt ovanligare. Är det rätt att använda de ekar som finns kvar till att just nu bygga just vikingaskepp? Vi lever inte omgärdade av vikingatidens urskogar. Både inom vetenskapen och populärkulturen är våra möjligheter att återskapa vikingatiden präglat av den gamla urskogens försvinnande.

När Vikingeskibsmuseet 2017 inledde arbetet med deras senaste rekonstruktion Skuldelev 3 användes tvåhundraåriga ekar som råvara trots allt. Men istället för tidsenliga järnnitar, som rostar på kort tid, användes kopparnitar vid bygget. Skuldelev kommer därmed bli ett skepp som kan användas för experimentella seglatser under en längre tid.

Att återskapa det förflutna innefattar av nödvändighet ett mått av fantiserande, av simulation. Hur stort det måttet är kan komma att drastiskt ändras när urskogen går från minne till fornminne.