När jag för nu ganska många år sedan läste Catherine Merridales Ivan’s war var det ett påstående jag hakade upp mig på. Merridale upprepar nämligen flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Provocerad som jag blev av denna framställning av veteranerna som närmast hjärntvättade hörde jag av mig till en bekant som ägnade (och fortfarande ägnar) sig åt psykologisk forskning om just minne.
Till min besvikelse gav han Merridale rätt. Minne är känsligt för den typen av påverkan. Han tipsade också om några forskningsartiklar på området, och en av dem har jag använt flera gånger på en tidigare version av den här kursen. Titeln förklarar det mesta: A picture is worth a thousand lies:
Forskargruppen bakom studien har fått ett antal studenter att rekrytera en familjemedlem och förse dem med ett antal foton från hens uppväxt. För varje person valde forskarna ut tre bilder och tillverkade sedan en fjärde där ett fotomontage klistrade in en autentisk bild på intervjupersonen i en luftballong. (‘Kollaboratörerna’ hade bekräftat att intervjupersonen aldrig flugit luftballong.)
Vid flera tillfällen genomfördes sedan intervjuer, där intervjupersonerna fick berätta vad de mindes om de fyra bilderna som presenterades. Intervjuaren försäkrade dem att det ofta kan vara svårt att minnas saker från sin barndom eftersom man inte tänkt på det på så länge, och de fick lära sig några tekniker för att återkalla minnen. Vid den tredje och avslutande intervjun hade en ganska stor del av de intervjuade utvecklat ‘minnen’ av den aldrig genomförda ballongfärden. Det var visserligen färre, svagare och otydligare minnen än av de händelser som visades på de autentiska fotona, men icke desto mindre.
Intervjupersoner och kollaboratörer fick båda 20 dollar för besväret, en klen tröst för att ha fått sin tilltro på sitt minne förstört för livet kan man tycka.
Eftersom jag undervisar i antropologi och inte psykologi, drar nog jag och mina studenter lite andra lärdomar av denna studie. Och varje gång jag diskuterar den på ett seminarium är det någon student som drar fram en ny aspekt som jag inte tänkt på.
Senaste gången kursen gavs var det en student som påpekade att artikeln tydligt visade hur personligt minne är relationellt. Att det här minnet, och kanske även de autentiska, skapades i det här mötet mellan intervjuperson och intervjuade. Vad som också är tydligt av artikeln är hur intervjupersonerna verkligen anstränger sig för att komma ihåg. De vill verkligen samarbeta och vara duktiga.
När vi gjorde om kursen inför den här terminen var det så mycket som skulle in att den här artikeln tyvärr fick stryka på foten. Men det är intressant läsning för den som vill:
| Wade, Garry, Read, and Lindsay | 2002 | ‘A picture is worth a thousand lies: Using false photographs to create false childhood memories’ Psychonomic Bulletin & Review 2002, 9 (3), 597-603 |
När jag läser om det här undrar jag själv om resultaten inte mer beror på bakgrunden av dem som deltog i studien. Det skulle även kunna vara en generationsfråga. Den verkar ha gjorts runt 2002. Min poäng är att man idag är mycket mer medveten om hur mycket man kan manipulera bilder (och audio och video).
Själv tycker jag att något inte verka stämma om man tittar längre på bilden som är manipulerad. Positionen av barnet, det håller inte i korgen, det verkar som pappan lyfter upp honom, men det måste vara ganska svårt att lyfta upp ett barn i en luftballong som rör sig. Dessutom måste pappan stå på ett knä eller huka sig om han ska lyfta upp barnet.
Proportionen mellan barnets huvudet och personen som står höger om pappan verkar också vara lite konstig. Det är alltså några tekniska detaljer som gör att det inte känns rätt.
Sedan undrar jag också om inte en resa i just en luftballong hade etsat fast sig hos barnet. De skriver att det är en ganska vanlig aktivitet i Nya Zeeland men det framgår inte riktigt hur vanligt det är för barn att flyga luftballong.
Men tydligen så skapade 50% ett minne utifrån den manipulerade bilden. Så ja, det går att manipulera människors minnen genom bilder, repetition och en viss kontext. Som Johanna skriver så tror även jag att en viktig detalj här är att de intervjuade påverkas av miljön de är i, dvs de vill vara duktiga, de vill minnas (“Varför minns jag inte det här? Jag ser ju bilden.”).
Jag antar att de intervjuades i universitetets lokaler. Dessutom bandades alla intervjuer, även det påverkar säkert de intervjuade.
Håller med övriga inlägg att det är skrämmande att se hur “lätt” det är att förändra minnen.
I huvudinlägget beskrivs en relativt oskyldig sak – att få folk att tro att de hade flugit ballong.
För mig blir det riktigt skrämmande när man tänker på vilka som har makt att påverka historieskrivningen och därmed vad som ska kommas ihåg. Och inte nog med det, som via selektivt berättande förändrar den förståelsebakgrund som en person och ett folk har. Och genom det så förändrar man även personers förmåga att uppfatta och förstå andra, men även hur de förstår sig själva.
Rausing beskriver detta i sin bok “Minnena hos de äldre var också bräckliga och osammanhängande” (sid 204). Men den viktigaste slutsatsen Rausing gör är att “vi underskattar i hur hög grad våra individuella berättelser vilar på en underförstådd gemensam historia”. Kan man då ändra de kollektiva minnena så kan man även ändra personers uppfattning om sig själva.
Jag håller med Paula, väldigt intressant men även skrämmande hur det kan användas på ett manipulerande sätt som i exempelvis Science-Fiction romanen “1984” av George Orwell men även i verkligheten. I Kevin-fallet har det påståtts att barnen har trängt bort sina minnen från ett mord som de aldrig har begått och förhörsledarna har använt sig av en metod som i den här dokumentären (https://www.svtplay.se/video/13668888/dokument-inifran-fallet-kevin/dokument-inifran-fallet-kevin-minnen?start=auto) kallas för vallning (från minut 18:00) för att återskapa dessa minnen genom att besöka konkreta platser, föremål, dofter med mera. Det är intressant att barnen till slut ”erkände” mordet då de pressades/tvingades samt fick veta exakt hur mordet har gått till och genom det repetitiva och efter väldigt långa förhör till slut hade svårt att skilja från fantasi, nya minnen(?) och verklighet vilket även var fallet för föräldrarna i vissa situationer.
I artikeln så citerar de tidigare forskning som har använt sig av falska berättelser för att framkalla falska minnen på ett liknande sätt, försökspersonerna får läsa några korta berättelser om något de gjorde i barndomen där de flesta är sanna och en är falsk. Ungefär 25 % kunde sedan ‘minnas’ den falska händelsen. Jag vet att man inom brottsutredningar försöker se till att vittnen inte pratar med varandra, för då kommer deras respektive versioner att påverka varandra.
Intressant! Hade varit intressant om liknande “minnen” kan framkallas utan bild? Till exempel genom repetitivt återberättande? I linje med att om något berättas tillräcklig ofta så blir det en sanning, eller i detta fall, ett minne. Borde vara intressant inom olika områden, från brottsmål till terapi. Som en sanningsilluson, dvs att om vi hör något tillräckligt ofta blir det en sanning. (Eller minne?) (Med betydelse enligt bl.a Å. Wikfors i Alternativa Fakta)