Till kursens första tillfälle fanns Sigrid Rausings Anteckningar från en Kolchos uppsatt som kurslitteratur. Eftersom jag utgick från att ingen skulle ha hunnit läsa den, sa jag inget om den då men jag tänkte att jag kan skriva lite om den här och så får ni läsa den senare under kursen.
Boken (med den engelska orginaltiteln Everything is Wonderful) skildrar det fältarbete som Rausing gjorde som doktorand i socialantropologi. Precis som Margaret Paxson levde hon på en nyligen avvecklad kolchos ett år i början på 1990-talet, i en verklighet där Sovjetunionen precis försvunnit. Bland människor som aldrig varit rika men som nu blivit ännu fattigare, och som i ännu högre utsträckning måste klara sig själva. I Rausings fall ligger kolchosen i det nyligen självständiga Estland. Närmare bestämt i de gamla svensktrakterna i västra Estland, och under den här perioden görs det svenska arvet och kopplingen till Sverige relevant igen. Sovjettiden börjar förpassas till det avlägsna förflutna, trots att den var “nu” bara några år tidigare, och Rausing skildrar effektivt sovjetsystemets paradoxer.
Jag skulle vilja kalla den en fältarbetsmemoar, ett exempel på den ganska rika fältarbetsreflekterande litteratur som vuxit upp i socialantropologins utkanter. Det är en skildring av vad ett fältarbete gör med forskaren, och den överväldigande upplevelse fältarbetet kan vara, där små ögonblick som kanske inte är relevanta för avhandlingens tematik ändå etsar sig fast.
Hennes forskning handlade om minne och det förflutna, och 20 år senare minns hon nu tillbaka. De här dubbla lagren av minne gjorde att jag tyckte att boken skulle passa att använda på den här kursen. Det finns en passage om minne som jag särskilt fastnade för:
När jag satt där i bastun tänkte jag på vad jag hade lärt mig, och olika former av kunskap: konkret kunskap, som att mjölka en ko, eller hur man färgar ägg med lökskal, empirisk kunskap som lukten av björklöv i bastun, kryddig och stark. Jag tänkte på innebörden bakom orden om fattigdom: vedspisar, smala järnsängar, gamla kläder, sår runt barnens munnar, plåthinkar med vatten… Orden har så stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten de beskriver, och de är så tomma om man inte har gjort det. Och nu, tjugo år senare, börjar innebörden rinna ut ur orden. Jag håller på att glömma. (s 173)
Det är naturligtvis en pikant detalj att en bok som till stor del handlar om fattigdom är skriven av en miljardär. (Sigrid Rausings far Hans var med och grundade Tetra Pak). Säkert bidrog namnet Rausing till att boken översattes till svenska och fick mycket mer uppmärksamhet när den kom än vad reflektioner över fältarbeten brukar få. Men uppmärksamheten var absolut inte oförtjänt. Detta är verkligen en mycket vackert skriven och läsvärd bok.
När boken var nyutgiven skrev jag en recension av den åt tidskriften Respons. Den finns att läsa här: http://tidskriftenrespons.se/recension/faltarbetet-som-mognadsprocess/
Jag fick tag i boken och tycker också att den är väl värd att läsa. I en recension i Aftonbladet (tror jag det var) som jag snubblade över poängterades det att Rausing inte nämner vad kolchosen hade tillverkat och att det var slarvigt och signifikativt för en västerländsk turist-forskare. Jag tänker – utöver att de flesta kolchoser väl “tillverkade” samma sak, dvs blandade jordbruksprodukter – att det är ett ganska talande utelämnande: ingen av Rausings estniska informanter lägger någon större vikt vid vad kolchosen ägnat sig åt, det är ingen egentlig källa till stolthet eller identitet. Detta säger också något om deras levnadsvillkor.
Jag fastnade också för precis det citat du nämner, kanske särskilt den sista delen: “Orden har så stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten de beskriver, och de är så tomma om man inte har gjort det. Och nu, tjugo år senare, börjar innebörden rinna ut ur orden. Jag håller på att glömma.” Så är det även i andra sammanhang, tycker jag. Man glömmer, såklart, fast än man hade lovat sig själv att aldrig glömma. Eller, man kanske inte direkt glömmer men det som var så betydelsefullt för tjugo år sedan har liksom nötts av och fått rundade kanter. Det är ganska skönt egentligen, men jag kan också fundera på vad och vem man sviker när man glömmer. Kan man svika den man var för tjugo år sedan?
Ett ytterligare stycke jag fastnade för är detta (s. 204): “I västvärlden är relationen mellan individ, nationalkultur och historia relativt enkel. Men om den relationen blir farlig, och om alla de oräkneliga granskningarna och forskningsprojekten som nästan definierar liberala demokratier upphör, fragmenteras uppfattningen om vem man är i världen, både som individ och som medborgare. De äldre människor jag mötte på halvön hade ännu inga officiella eller allmänt vedertagna versioner av historien. De hade heller inte berättat sina historier tillräckligt ofta för att kunna göra det med självförtroende och utan att staka sig. De visste bara ungefär vad som hade hänt, men kände inte riktigt till det stora sammanhanget än.” Detta är såklart ett slags geopolitiskt konstaterande och en inblick i en marginaliserad post-sovjetisk generations tänkande, men är det inte också så för oss alla där vi är just nu, vid händelsehorisonten liksom? Jag tycker i alla fall att det är oändligt svårt att se var jag är i just detta nu, i ett bredare perspektiv, “med självförtroende och utan att staka sig”. Vilken typ av strömning är vi en del av just nu? En del saker kan man bara se i efterhand, med alla begränsningar som det medför.