Boken beskriver Sigrid Rausings upplevelser under ett år på en kolchos i nuvarande Estland. Boken är lättsamt skriven och kan snarast ses som en dagbok över personliga händelser. Det strikt akademiska, framgår av boken, har skrivits i en avhandling 2004, med titeln “History, Memory and Identity i Post-Soviet Estonia: The End of a collective Farm” (sid 9).
Det väldigt personlig anslagen i boken gör det möjligt att, till en del, kunna leva sig in hur det var att komma till och bo på en så främmande ort som denna kolchos. Samtidigt blir det inte en objektiv beskrivning av vardagen hos folket på den före detta kolchosen. Vad jag tycker framgår tydligt är att trots att kolchosen ligger i ett område inte alls långt från Sverige och att området under ett antal år har varit svenskt så är det kulturella och samhälleliga avståndet mycket stort. Och det gör det nästan omöjligt att verkligen kunna förstå varandra. Rausing beskriver detta så här “Vi underskattar i hur hög grad våra individuella berättelser vilar på en underförstådd gemensam historia” (sid 204).
Detta kulturella avstånd, skriver Rausing, uppstod efter det andra världskriget när Estland hade annekterats av Sovjetunionen. Många estlänningar med svenskt påbrå flydde till Sverige. De som blev kvar betraktades som politiskt misstänkta och man talade inte längre om familjehistoria, och det förflutna. Att komma ihåg och ifrågasätta var farligt under Stalins styre. Rausing skriver “Historien, i betydelsen av en gemensam nationell berättelse, en kritisk och dynamisk skildring som utvecklats och förändrats genom åren, gick förlorad i sovjetideologin och det politiska förtrycket” (sid 202).
Rausing menar att det inte bara var historian som hade gått förlorad på kolchosen. Man diskuterade inte heller var som hände i vardagen och det glömdes därför snabbt bort och information om större händelser i omvärlden nådde inte fram till kolchosen. Man levde ett liv här och nu.
Jag tycker att boken ger en inblick i vardagen i ett samhälle som tills nyligen varit totalitärt styrt där innevånarna hade att anpassa sig efter styret för att kunna överleva. Man kan ana vad det har betytt för människorna, deras kultur och deras minnen.