I sin artikel om repatriering av skelettdelar från Etnografiska museet i Stockholm nämner Lotten Gustafsson Reinius i förbifarten också återförandet av G’psgolox totempåle från samma museum till haislafolket i British Columbia. Även om det inte specifikt berör mänskliga kvarlevor så tycker jag att fallet belyser intressanta aspekter av repatriering. Det hela beskrivs i tidigare museichef Anders Björklunds bok Hövdingens totempåle: om konsten att utbyta gåvor. Totempålen i fråga sågades ner i Kitlopedalen vid den kanadensiska nordvästkusten 1928 och donerades till Sverige av en svensk-kanadensisk konsul. Man har från museets håll hävdat att det fanns en överenskommelse med haislafolket, men inga sådana dokument har återfunnits och haislafolket hävdar å sin sida att totempålen stals.
Haislafolket framförde 1989 ett krav på repatriering. Förhandlingar skedde och redan 1994 fattades ett regeringsbeslut om att man skulle återbörda totempålen. För att undvika prejudikat formulerade man det hela som en gåva från Sverige till haislafolket. Sverige villkorade också ”gåvan” med att haislafolket skulle snida en ny totempåle åt museet – något de själva redan hade föreslagit – samt att de behövde iordningställa en klimatkontrollerad utställningshall för att kunna bevara totempålen för framtiden. Detta upplägg blev dock kontroversiellt. Haislafolket menade att något som en gång stulits inte kan ges åter som gåva och att en gåva inte kan innefatta en motprestation. Att upprätta en museihall utgjorde dessutom en stor kostnad för en fattig befolkningsgrupp.
Man skulle också kunna inflika att det var just haislafolket och andra folkgrupper längs den nordamerikanska nordvästkusten som tidiga antropologer beskrev i sina studier av begreppet potlatch, en komplex företeelse som i extrem korthet kan beskrivas som ett rituellt utbyte och förstörelse av värdefulla gåvor där gåvan i sig närmast tar formen av en fientlig handling. Mot denna bakgrund är det kanske heller inte så förvånande att formuleringen ”gåva” inte föll i god jord.
Efter många turer skedde så återbördandet 2006. Totempålen ställdes först ut i ett lokalt köpcentrum, men efter några år beslutade en stamhövding att den istället skulle placeras ut i skogen för att där sakta förmultna. Hos haislafolket finns det en traditionell föreställning om att en del av en totempåles själva funktion är att förgås och återbördas till naturen, varmed cirkeln nu på detta vis slöts. Samtidigt fanns det även inom haislafolket olika synsätt på totempålens öde och att många istället önskade att den skulle bevaras för eftervärlden, inte minst som ett led i att stärka unga stammedlemmars förståelse för sitt kulturarv. Många av de aktivister som arbetat i decennier med att återbörda totempålen inser nog också att tilltaget försvårar framtida repatriering av andra artefakter.
Samtidigt tänker jag att den noggrant dokumenterade repatrieringsprocessen som sådan antagligen har medfört en större förståelse hos museibesökarna för vad en totempåle är än vad totempålen som enskild dammig artefakt någonsin gjorde. Museers funktion har förändrats över tid, från förvaring och uppvisning av gamla föremål till ett större fokus på sammanhang och process. Personligen upplever jag nog den i skogen förmultnande totempålen som ett ganska värdigt slut på en fascinerande historia.
Väldigt intressant spår, att totempålen tillslut fick förmultna i skogen tycker jag känns helt rätt. Givetvis är det viktigt att vi bevarar historiska föremål som kan visa på kulturer så som en totempåle men som du nämner tror jag all uppmärksamhet gav mer ljus till historian än vad en totempåle i ett museum någonsin hade kunnat. Med dagens teknik borde vi kunna ”både ha kakan och äta den med” genom att just noggrant dokumentera och till och med kopiera föremål samtidigt som originalet kan få det slut som i det här fallet totempålen förtjänar. Personligen har jag inga problem med att veta att det är en kopia som visas i museet, speciellt inte om hela historian beskrivs.
Tack för era intressanta kommentarer! Jag undrar också om skillnaden i synsätt delvis speglar en kontrast mellan en linjär och en cirkulär tidsuppfattning. Om en specifik totempåle snarast utgör ett kort utsnitt i en betydelsebärande lång serie av pålar som så att säga återuppstår oavbrutet, och inte i första hand ett värdefullt föremål i sitt här-och-nu-varande, så blir det såklart mindre viktigt att bevara det enskilda exemplaret och mer viktigt att låta cirkeln slutas. Överhuvudtaget bör väl tidsuppfattning spela en väldigt central roll i hur man förehåller sig till minne, inte minst på en kollektiv nivå.
Det är intressant med att det ansågs olämpligt att ge en gåva med motkrav/instruktioner med tanke på att Marcel Mauss hävdar att gåvor inte är villkorslösa. Som du, Johanna, säger utgår Mauss från att det finns en maktaspekt i gåvor. Att vägra ta emot en gåva är som ett sätt att vägra själva givaren. Mauss menar just att gåvor är viktiga för att inleda, bevara, neka eller avsluta relationer. Med just totempålen kan det också antas att situationen blir ännu känsligare med tanke på totempålens höga kulturella värde (för både “givaren” och mottagaren).
“Ett värdigt slut” är också intressant. I vissa kontexter är förmultnandet det som värdesätts genom att det på så vis återgår in i någon naturligt kretslopp. Tänk till exempel på uttrycket “Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.” Tänk också på begravningssätt där kvarlevorna direkt blir näring för något, till exempel åt ett träd. På det viset blir det nästan som att personen, djuret eller föremålet återföds som ett träd. I andra fall är ett värdigt slut inget slut. Tänk till exempel i Egypten där det var viktigt att den avlidna skulle ha sin kropp bevarad (och gärna tjänare, husdur och annat den kan behöva) för livet efter döden. Ett annat exempel på där det har ansetts viktigt med ett bevarande är Gamla Linköping som idag är en hel stadsdel med byggnader som har räddats från att bli rivna när staden under mitten av 1900-talet byggde nya bostäder.
Intressant! Jag kände inte till den här historien tidigare, men nu blev jag tvungen att låna Björklunds bok 🙂 En av de intressantaste frågorna inom kulturarvsforskningen tycker jag har att göra med hur olika former av bevarande- och kulturarvsprocesser ‘fryser’ och dekontextualiserar föremål. Som Erik också är inne på, vad händer med en totempåle om den flyttas till ett annat sammanhang? Är det ens längre en totempåle? Jag kan också tycka att förmultnande känns som ett värdigt slut, även om en liten del av mig tänker ‘nej!’. Det finns ju något i bevarandet också…
Gåvodimensionen är ju också en historia för sig, inte minst knyter det an till makt. Marcel Mauss utgick ju mycket från just Potlatch-traditionen i sin klassiker Gåvan, och när han betonade att det alltid finns en maktdimension i gåvor. Det är inte ett symmetriskt förhållande mellan den som ger och den som tar emot. Det är stor skillnad på om något är en gåva eller om något återlämnas, både för den som ger och för den som tar emot.
Jag håller helt med dig. Det känns som ett värdigt slut på historien. Jag vill ställa frågan vad som händer med en totempåle om den förflyttas från sitt ursprungsläge för att senare vara borta under en längre tid? Totempålars funktion varierar men det som tycks vara gemensamt är att de kopplas till någon form av minne – av förfäder, personer, mytologier, händelser etcetera. I och med att totempålen förflyttas ändras minnet den frambringar (även agens) – då känns det ganska rimliga att låta det nya minnet tyna bort när det gamla är överskuggad eller kanske till och med helt bortglömt.