Att öppna massgravar från Spanska inbördeskriget som beskrivits i Layla Renshaws (2010) artikel kändes först som ett viktigt steg för att minnas de som mördats som individer istället för ’only bones’ (2010:454). I artikeln lades det fokus på de döda och dess ättlingar och processen argumenterades för att vara en chans att kunna fylla personliga och kollektiva minnesluckor. Men bidrar det till att närma sig rättvisa? I så fall hur många gravar är tillräckliga att öppnas, dvs när har det skapats rättvisa och för vem? Det nämns att denna process kan vara destabiliserande och det hade varit intressant att veta mer om hur individers och nationens identitet samt relationen (e)mellan befolkningen och staten påverkas när ett ”nytt minne” som rör tidigare diktatorer, passiva/aktiva medhjälpare eller minnet av ens familjemedlemmar (åter)skapas?
Att öppna massgravar eller en repatriering av kvarlevor från museer räcker nog inte för att ”sluta cirkeln” av det förflutna (om det ens är möjligt). Det krävs mer och beskrivs även som performativt i kapitel 2 (sida 21-45) i monografin ”History, Memory and State-sponsored violence” (Bevernage 2011). Här har statens försök att öppna massgravar besvarats av rörelsen Los Madres de Plaza de Mayo. Under ”The dirty war” som varade 1976-1983 i Argentina försvann ca 30.000 människor. Efter denna period lagstadgades amnesti för samtliga inblandade för att kunna ”gå vidare” till ett demokratiskt styre. Istället för att straffa de skyldiga och för att undvika nya oroligheter eller krig har en av världens första ”Truth commissions” skapats för att samla in berättelser, vittnesmål och fick även i uppdrag att hitta och öppna massgravar samt identifiera folk vilket skulle hjälpa att ta fram ”sanningen”.
Los Madres motsatte sig både Truth Commissions arbete samt gravstenar, minnesmonument eller rapporter som saknade dem skyldigas namn. Los Madres kämpade för ett ’”fertile memory”- a memory that feeds the thirst and hunger for justice’ (Bevernage 2011:37) istället för att dödförklara, sörja och glömma.
‘There are no tombs to bury a revolutionary. A handful of bones does not identify them because they are dreams, hope and an example for the generations to come.’ (Bevernage 2011:33)
Los Madres höll fast vid att los desaparecidos (de försvunna) har en agens, och att de inte kan dödförklaras då de är levande i kampen och motståndet:
‘As long as one single murderer remains on the streets, our children will live to condemn them.’ (Bevernage 2011:43)
En artikel från Sydsvenskan (https://www.sydsvenskan.se/2020-09-05/clemente-bernad-vill-fa-oss-att-se-ner-i-francos-massgravar) som publicerades häromdagen påminde mig om just det performativa som Los Madres pekade på samt vikten av aktivism för att bryta tystnad. Artikeln handlar om fotofestivalens utställning ”Minnets arkitektur” i Landskrona där fotografen och aktivisten Clemente Bernad som just fotograferat massgravarna i Burgos, Spanien medverkar. Trots Spaniens nya ”Memory Politics” som öppnade massgravar, bytte namn på gator med mera dömdes Bernad till fängelsestraff för att ha filmat Frankister i en gudstjänst vilket visar att det fortfarande är mycket kvar då skyldiga inte bara fortfarande förblir ostraffade utan tvärtom skyddas.
Väldigt intressant och komplext hur Minne, Makt och Motstånd samspelar i olika kontexter..
Jag håller helt med dig att det inte kan vara tillräckligt att återlämna ben / kvarlevor från museum for att ”sluta cirkeln”. Något som jag tyckte Lotten Gustafsson Reinius antyder till i sin text The Ritual Labour of Reconciliation (2017) när hon beskriver hur ambassader och politiker är väldigt involverade i repatrieringen av australienska aboriginska kvarlevor, även om hon sen inte analyserar det perspektivet närmare pekar det på samma fråga / problem som du lyfter att staten / politiker får en bestämmande roll över när / hur / vad / vem som ska återlämnas. Det känns inte som staten oftast ar bast lämpad för att ta dessa beslut, men jag är inte säker på om det i dagsläget finns något bättre alternativ?
Du pekar på en mycket intressant aspekt i ditt inlägg – vem bestämmer vad som ska kommas ihåg och vad som ska glömmas. I vilket syfte ska det glömmas eller kommas ihåg? Vilket tidsperspektiv finns? Nuvarande generation, flera generationer framåt? Vad är bäst för staten / de styrande / individerna att komma ihåg respektive glömma.
Jag håller med dig att “Det nämns att denna process kan vara destabiliserande och det hade varit intressant att veta mer om hur individers och nationens identitet samt relationen (e)mellan befolkningen och staten påverkas när ett ”nytt minne” som rör tidigare diktatorer, passiva/aktiva medhjälpare eller minnet av ens familjemedlemmar (åter)skapas?”
När du citerade ‘only bones’ ovan kom jag att tänka på en annan artikel om utgrävningarna i Spanien som heter ‘Not just bones’ av Laure Colert som om jag minns rätt tar upp mer om de politiska och kulturella implikationerna av utgrävningarna. Jag lägger den i mappen för Seminarium 2 på Lisam ifall du vill kolla på den. Väldigt intressant parallell till Argentina som visar att ‘closure’ inte alltid är önskvärt! (Bevernage har förresten skrivit om utgrävningarna i Spanien tillsammans med just Laure Colert.)