De senaste två veckornas litteratur har gett mycket att tänka på. Jag ska i följande blogginlägg försöka sammanfatta lite av de tankar och kopplingar som kommit upp när jag läst litteraturen, främst tankar kring förhållandet mellan byggd miljö och olika typer av minne/glömska.
Holtorf (2007) lyfter i sin artikel ”What Does Not Move Any Hearts – Why Should it Be Saved? The Denkmalpflegediskussion in Germany” frågor kring vilka ideal som styr inom statlig kulturarvshantering, och vad som förstås som en del av det kulturella arvet. Stadsplanering – selektivt minnande och glömmande där man på en väldigt materiell nivå konstruerar den byggda miljön utifrån idéer om nationell identitet och tillhörande. Vem ses som tillhörande och vem ses inte, och på vilka grunder? Det är tydligt att för att tillhöra den neoliberala staden i Norden, är vithet och köpkraft centrala kriterier. Jag har de senaste åren bott i Malmö och har tänkt mycket på hur staden utifrån monetära intressen och andra komplexa processer som har med (bl.a.) rasifiering och klass att göra. Det ivriga utvecklandet av stadsmiljön har vissa effekter på grupper som konstrueras som tillhörande (vit och medelklass), och bidrar till ytterligare prekarisering och kriminalisering av grupper som konstrueras som ”andra” på basis av hudfärg, etnicitet, religion och/eller klass. Gentrifiering är ett exempel på en process där man bygger bort grupper som i den dominerande diskursen och de dominerande gruppernas storslagna framtidsplaner och en investeringsvänlig Öresundsregion, inte ses som tillhörande. Jag tänker även på det väldigt aktuella exemplet från Århus i Danmark, där bostadsområdet Gellerup som (i politiska diskurser och i medier) stämplas som ett ”getto” och ska nu rivas, med bl.a. följden att tusentals personer tvångsförflyttas.
Människorna försvinner förstås inte bara för att de inte passar stadens image, trots att bortbyggandet kan för många ha ytterst våldsamma konsekvenser och hemlöshet kan döda. Det finns motstånd och det pågår en ständig kamp om vilka berättelser, om t.ex. Malmö, är legitima. Detta har med minne att göra, och (selektivt) minne hör på väldigt konkreta sätt ihop med den fysiska miljön. Konstprojektet och det feministiska nyhetskollektivet FCNN News har diskuterat kopplingarna vithet, klass och gentrifiering som ett uttryck av rasistisk politik i ett av sina inslag:
https://fcnnnews.love/episodes/episode-2-of-fcnnnews-resistance/
Holtorf använder begrepp som ”ordinary citizens”, ”the people” och ”democratic state”. Det skulle vara intressant att bena ut dessa termer och fundera på vilken norm de utgår ifrån, av vad begreppen har för innehåll och historia, och vad de både belyser och döljer. Jag tänker på kopplingen mellan rivandet av byggnader (och därmed ruinerandet av hem och liv…) och olika typer av glömmande som Connerton diskuterar. Kan exemplet med Gellerup i Århus ses som ett nutida exempel på repressive erasure? Connerton skriver ju också om ”planned obsolesensce”, och hur glömmande är essentiellt i funktionen av marknaderna, men här endast i termer av objekt. Jag skulle vilja påpeka hur det inte endast gäller ”varor” utan i hög grad levande kroppar, objektifieringen av subjekt. Kanske kan glömmandet beskrivas vara en essentiell ingrediens i varufieringen av liv, både mänskligt och icke-mänskligt. Hur går denna dehumaniserande process till? Kanske ”glömmande” inte är ett starkt ord nog att beskriva våldsamma processer som i allra högsta grad sker just nu. Det handlar om en slags eliminering, bortforsling, bortbyggande – av liv, historier, framtider och livsberättelser som inte passar in i ett visst narrativ.
De olika typerna av glömmande sker också parallellt med varandra och deras särskiljande är mycket beroende av perspektiv. Något som tydligt är ”repressive erasure” ur ett perspektiv (till exempel invånare i Gellerup) kan vara ”forgetting that is constitutive in formation of new identity”, ur ett annat (den vita stadsplanerarens eller stadsministerns perspektiv).
Ännu en koppling mellan byggd miljö/stadsmiljö och glömmande är konstruktionen av förvar och fängelser. De byggs ofta på ett sätt som underlättar och möjliggör ”glömmandet” hos befolkningen som inte direkt berörs, men de som hamnar där är förstås i hög grad levande och kan inte glömma sin plats där, inte heller deras nära och kära. På något vis faciliterar den fysiska konstruktionen av dessa byggnader konstruktionen av ”de andra”, en dehumaniseringen av individer och grupper som ses som ”avvikande” eller icke-tillhörande. Eller vad kommer först, tankekonstruktionen eller den byggda miljön? Vad speglar vad? Oavsett så speglar våra byggda livsmiljöer ofta det som vi förutsätts glömma – vi påminns om vissa saker, våra blickar ska riktas mot något medan andra saker ska vi låta bli att se. Detta är en förutsättning för marknadernas business as usual, och maktens status quo.
Tack för ett väldigt intressant inlägg! När jag läste Bevernage’s monografi om de politiska försvunna i Argentina så nämndes även ´social desaparecidos’ som levande döda -‘neither alive nor really dead’ (2013:44) vilket även kan kopplas till det Sharpe skriver om i “The Wake”.
Gabriel Gatti har också skrivit om “the social disappeared” som skiljs till de politiska försvunna vi läst om från exempelvis Spanska inbördeskriget eller från Mongoliet där det åtminstone finns exempelvis Truth Commissions där det från statligt håll i fall görs försök för att skapa rättvisa, komma ihåg och ge tillbaka en identitet och historia (huruvida dessa lyckas är en annan fråga).
Angående “the social disappeared” skriver Gatti (2020:38-39):
‘These disappearances have also settled into the nonsensical, the
rupture, the fracture. But theirs is a catastrophe at another level: they unfold in
situations of greater deafness; lasting situations that are ordinary because they are
structural but at the same time brutal because they affect millions of beings who
have been radically expelled from the very notion of being, of subject, of identity and meaning, and from the normative frameworks that define them.’
Det är skrämmande hur kollektivt och selektivt minne/glömska har inkorporerats i det vardagliga i det offentliga rummet (som “homeless spikes” på bilen nedan).
https://www.google.com/url?sa=i&url=https%3A%2F%2Fwww.pinterest.com%2Fpin%2F560276009869243614%2F&psig=AOvVaw00SsDVKRsmpH2mY09ZqV4P&ust=1602669653717000&source=images&cd=vfe&ved=0CAIQjRxqFwoTCLiL8vensewCFQAAAAAdAAAAABAD
Gatti, G., 2020. The social disappeared: Genealogy, global circulations, and (possible) uses of a category for the bad life. Public Culture, 32(1), pp.25-43.
Tack för era kommentarer moabr700 och annen 128. Jag är lite seg på att svara så det har tagit lite tid! Denna veckas texter kring begravningsplatser och hur samhällets hantering av de döda speglar samhälllets hantering av de levande, har fått mig att tänka på gentrifieringsfrågan igen. Hur de dödas områden (begravningsplatserna) planeras och byggs, och vilka logiker och principer ligger bakom genomsyrar även planeringen av bostads- och stadsområden. Johnson går i alla fall lite in på det här i sin artikel.
Jag tänker också på begreppet “utsatthet” och hur det används på olika sätt för att beskriva och motivera olika insatser på olika stadsområden. Polisens Nationella operativa avdelning (NOA) släppte för något år sedan en rapport om “särskilt utsatta områden”. Rapportens lista på “särskilt utsatta områden” (av dessa var ett område mitt bostadsområde) fick stor medial uppmärksamhet och i mainstreampressen, liksom i olika högerextrema medier, översattes “särskilt utsatta områden” till “no-go-zones”. Efter att rapporten släppts har polisen i dessa områden fått friare händer att till exempel stanna, id-kontrollera och kroppsvisitera människor som bor eller rör sig i området. Att “utsatthet” bekämpas av polisväsendet och diskuteras i alltmer militariserade termer, kan jag tycka är väldigt oroväckande, inte minst då det bidrar till kriminalisering av hela bostadsområden och ras- och etnisk profilering.. Ras- och etnisk profilering är ett understuderat område i Sverige, men till exempel rapporten “Slumpvis Utvald” är läsvärd och belysande. Den går att hitta här i sin helhet: https://www.criminology.su.se/polopoly_fs/1.361301.1513071572!/menu/standard/file/CRD-5600-Rapport_Slumpvis-utvald_final.pdf
Det ironiska enligt mig är att gentrifiering kan ske som en ansats till att få bort utsattheten i det specifika området, men som ni säger blir resultatet ofta att denna utsatthet bara tvingas flytta. På gymnasiet läste jag en kurs om urbanisering och vi besökte Barcelona för att titta på en del exempel. Exempelvis är området Eixample ganska speciellt med sina raka linjer. Tanken där var egentligen att det skulle finnas en innergård för varje bostadssektion, men det blev inte alls så många sådana som det var tänkt. I ett bostadsområde i Barcelona var det mycket fattigdom, prostitution, kriminalitet och missbruk. För att försöka göra området mer attraktivt hade det byggts ett lyxigt hotell, men problemen försvann inte för det.
Ett sätt att försöka motverka segregation är att se till att bostäderna som finns i området är varierade så att det lockar och ger möjlighet för en mångfald av människor. Det bör till exempel finnas billiga hyresrätter och gärna dyrare villor. Ett stort hinder idag är väl tyvärr att ingen vill bygga bostäder för att hyra ut eller sälja dem billigt.
Hej!
Tack för alla insiktsfulla reflektioner om gentrifiering, stad/byggnad och vilka kroppar som tillskrivs tillhörighet. Detta får mig att tänka på den ofta dåligt uppmärksammade faktorn som arkitektur spelar i relation till det du lyfter upp. Jag läste (kommer tyvärr inte ihåg namnet) en bok om Los Angeles framväxt just utifrån arkitektur kopplat till vithet, rasism och hur en rent krasst bygger ut vissa människor från vissa områden. Att det inte bara handlar om glömska och att riva/förstöra vissa områden utan också att planera och bygga in strukturer av önskvärda medborgare och kroppar i arkitekturen.