Veckans läsning väckte reflektioner om minne i relation till död, eller mer specifikt, att bli ihågkommen endast i sin död och/eller att minnesbilden förändras i takt med exempelvis uppgrävningar. Jag tänkte också på de många lager av makt som finns i varje handling där människor dött och begravts i krig.
Jag återvände till en studie jag tidigare gjort om dokumentärfilmen Night Will Fall, som skildrar frigivningarna av ett flertal koncentrationsläger. Visserligen hade jag ett annat fokus då men i relation till Layla Renshaws text började jag tänka på vilka kroppar som också har möjlighet att bli ihågkommen. Renshaw nämner även detta, specifikt för alla dom som brändes i koncentrationslägren, att utan några fysiska kvarlevor går det inte att återskapa eller återge personerna som de varit. Men detta gäller även alla de som fysiskt fanns kvar när lägren hittades.
Renshaw diskuterar vikten av föremål; kläder, saker, id eller vad som än kan tänkas vara kopplat till någon som också begravts med något av det. Många gånger verkar detta avgörande i att till slut kunna identifiera någon. I Tysklands efterdyningar blir det smärtsamt tydligt hur alla som kom till lägren direkt blev fråntagen möjligheten att bibehålla sitt jag. Alla saker, kläder, hår, guldtänder – allt igenkännbart samlas in. Kvar blir människokroppar som inte har något som berättar en historia om deras namn, personer, vilka dom varit. Kanske var det också därför, till skillnad från att en gräver upp gravar efter spanska inbördeskriget, som soldaterna grävde massgravar vid lägren de hittade; att de förstod att det inte kommer gå att identifiera någon. Och just denna akt, gör också att alla dessa människor som redan innan sin död avhumaniseras och framförallt avpersonifieras, som bland annat gör att vissa blir ihågkomna, arkiverade, som sin döda kropp.
Jag har tänkt på de här bilderna som du visade på seminariet, där högarna med föremål gör ett lika starkt intryck som högarna med kroppar. Samtidigt som de är lika mycket ‘massa’ och omöjliga att identifiera. Det är väl som du skriver att de visar på hur allt som gör människorna till ‘någon’ togs ifrån dem. Det är intressant att fundera på hur minnesmärken i många fall syftar till att skapa sörjbarhet utan kvarlevor.
Jag håller med dig där med att de döda kropparna som, levande, var avhumaniserade, också begravdes “anonymt” och avhumaniserat. Hur mycket vi än försöker studera om dessa individer så bestämde det förflutnas makter som utförde dåden att vi idag inte har rätten att känna till dessa människor.
Det får mig också att tänka på det Peter Madsen gjorde mot Kim Wall’s kropp. Inte ”bara” mördade han henne (fruktansvärt), men såg till att spåren av hennes mänsklighet och existens försvann. Eller i alla fall att hon blev så pass förvrängda att personen försvann. Vi läste ofta om hennes kroppsdelar i tidningarna. Därför älskar jag att hennes person till slut ändå fick ta plats i medierna. Madsen fick alltså inte rätten att radera henne ifrån samhället. Det är så vi (i alla fall jag) kollektivt minns det sista jag läste om fallet. Hon gick från journalist, till försvunnen, till troligtvis mördad, till kroppsdelar, till mördad person. Jag har aldrig tänkt på det innan den här kursen, men jag tror ändå medierna ansträngde sig med att få de sista artiklarna i fallet att måla upp henne som personen Kim Wall och inte som kroppsdelar.