Allt som sker är potentiella minnen. Minnen kan vara individuella och kollektiva och det är inte alltid det går att skilja dessa åt. Det är intressant hur vi kommer ihåg vissa saker medan andra faller i glömska. Minne och glömska är tätt sammankopplat vilket Paul Connerton skriver om i sin artikel ”Seven Types of Forgetting” (2008) i tidskriften Memory Studies. Visst är det intressant att saker som bedöms som oviktiga kan ta upp minnesutrymme så att betydligt viktigare saker glöms bort? En del minnen skapar en värme inombords och vi vill aldrig någonsin glömma bort dem. Andra kan vi inte glömma bort hur mycket vi än vill. Connerton skriver att ett skäl till att kollektivt glömma en händelse kan vara att det finns en kollektiv skam som skapar en önskan om att glömma. Utöver att skammen får gruppen att vilja glömma händelsen är den enligt Connerton dessutom bidragande till att händelsen faktiskt faller i glömska. Ett exempel som Connerton tar upp i artikeln är att bombningarna av tyska städer under andra världskriget så småningom föll i glömska genom att det har skrivits ytterst lite om förödelsen och lidandet som bombningarna orsakade (Connerton 2008:67f). Sigrid Rausing nämner i sin bok Anteckningar från en kolchos (2014) att ingen av de personer som Rausing mötte under sitt fältarbete i Estland talade om Förintelsen. Rausing berättar att det endast var tolv av de judar som under kriget gömde sig i Estland som överlevde och att detta antal var det lägsta i hela Europa (Rausing 2014:34). Detta kan vara ett exempel på en kollektiv slags överenskommelse om glömska så som Connerton tänker är en av de sju sorters glömska artikeln handlar om.
Denna kurs handlar som sagt inte bara om minne utan även om makt och motstånd. Att minnas eller att glömma kan enligt mig vara att göra motstånd och det ligger definitivt makt i vad som får minnas och hur det minns. När min familj och jag besökte koncentrationslägret Dachau reagerade jag på att minnesmonumentet föreställande offrens olika tilldelade symboler inte inkluderade de trianglarna som symboliserade hbtq-personer, ”asociala” och kriminella. Anledningen till det är att dessa grupper vid monumentets uppförande fortfarande var stigmatiserade och ansågs inte vara offer värda att minnas.
Det finns makt i att komma ihåg. En serie som jag tycker handlar mycket om minne, makt, motstånd och framför allt en kombination av dessa i form av hämnd är Game of Thrones. Därför vill jag avsluta detta inlägg med en referens till denna serie. (SPOILERVARNING) En minnesvärd scen är när Arya Stark efter flera år hämnas mordet på sin familj genom att mörda en hel släkt och säger till det enda överlevande vittnet ”When people ask you what happened here, tell them the north remembers.”
Referenser:
Connerton, Paul (2008). ”Seven Types of Forgetting”. Memory Studies 1(1):59-71
Rausing, Sigrid (2014). Anteckningar från en kolchos. Stockholm: Bonniers
I Estland finns det ju en dimension av kollaboration som gör en del av nazisternas förbrytelser extra svåra att förhålla sig till, men i den sovjetiska minneskulturen var Förintelsen ganska frånvarande. Historikerna Nina Tumarkin har spekulerat i om detta handlar om en vilja att vara högst i ‘lidandets hierarki’, där de sovjetiska 20 miljoner döda (som var den officiella sovjetiska siffran, nutida beräkningar är ännu högre) skulle ha en särställning som erkännande av andras lidande på något sätt kunde hota. Mitt intryck, även om jag inte direkt undersökt den frågan, är att Förintelsen fortfarande är ganska frånvarande från minnet av andra världskriget i Ryssland.
Intressant tankegångar. Jag är en av de få här i landet som inte har sett Game of Thrones, men jag tycker att detta med blodshämnd är tänkvärt ur ett minnesperspektiv. Min bild av blodsfejder är att de (iofs i motsats till vad som verkar vara fallet med Arya Stark) ofta präglas av att den ursprungliga oförrätten som utlöst konflikten inte längre finns levande i minnet – kanske spelar den inte ens längre någon roll för någon, det viktiga är någon slags hämndens ekonomi där den ena partens våldshandling ska mötas av en lika häftig våldshandling från den andra parten osv i en svårhejdad spiral. Vad det hela från början handlade om har för länge sedan förpassats till ett mytiskt arkaiskt plan och minnet ryms liksom enbart i handlingen, inte i några faktiska omständigheter. Att jag behöver hämnas beror på att du nyss hämnades på mig, inte på att jag egentligen vill helga minnet av en tidigare skymf.
Hej, intressant vad du skriver om att kollektiva och individuella minnen inte alltid går att skilja åt. Ett kollektivt minne är väl ett minne som delas av många, dvs av individuella minnen.
Men jag anta att de personer som varit med om bombningarna och vad som hände därefter (död, svält, och annat elände) inte kan glömma. Det de varit med om tror jag aldrig kommer att försvinna ur deras medvetande. De individuella minnena lever alltså vidare. Samtidigt väljer personerna att inte berätta om händelserna pga skam, men också antar jag på grund av att det är för smärtsamt att “återuppleva” minnena genom berättelser. Det kollektiva minnet glöms därför bort och i takt med att de som var med under bombningarna dör så försvinner det kollektiva och det individuella minnet på riktigt och går inte att återskapa. Detta motsvarar Connertons “forgetting as humiliated silence”.
Detta tror jag är en helt annan typ av glömska än den på kolchosen och förintelsen. Fick personerna på kolchosen och omgivningarna överhuvudtaget någon information om vad som hände med de som försvann (judar och icke-önskvärda personer)? Så “glömskan” här tror jag mest beror på att man faktiskt inte visste något och därmed fanns det inget att glömma. Detta motsvarar Connertons “represive erasure” och “prescriptive forgetting”.
Jag håller med om att det finns makt i att komma ihåg. Ett exempel är t.ex samernas och aboriginernas kamp idag för upprättelse. Utan minnen hade de inte någon makt att påverka sin situation.