Arbetet att låta det förflutna få vara närvarande i nuet är ett gemensamt ämne för de diskussioner om rättvisa och rättskipning i övergångsprocesser och skadestånd vi tagit del av denna vecka. George Santayanas uttalande “those who forget the past are condemned to repeat it” och “to remember is the secret of redemption” citeras i Bevernage (2011, 47) och vittnar om ett ganska genomgående förhållningssätt till minne och glömska vad gäller stora brott mot mänskliga rättigheter som de i exempelvis Apartheid och i transatlantiska slavhandeln. Att glömma dessa stora händelser som förändrat jordens demografi och mängder av människors öden är inte så lätt men att minnas som ett sätt att överkomma är något som sanningskommissioner världen över har haft i uppgift att främja (något som både Bevernage (2011) och Rassool et al. (2000) problematiserar, mer specifikt till Sydafrikas TRC).
Mari Hatavara citerar Markku Hyrkkänen som menar att “[a]ll historical events are past events but not all past events are historical events” (Hatavara 2014, 255). Med det menas att historia förändras i relation till de bekymmer och intressen som råder i samtiden, vilket visar temporala samband mellan det förflutna, samtiden och nuet. Hur blir vissa förflutna historia som vi läser och forskar om medan andra glöms bort i det dominerande samhällsnarrativet? Att dra fram det förflutna in i nuet kan vara ett sätt att göra historia av dessa bortvalda eller glömda förflutna i ett rådande kollektivt narrativ. Sharpes (2016) In the Wake visar på dessa temporala samband levda genom den svarta kroppen i diasporan och visar the wake som ett sätt att teoretisera, föreställa sig och förstå svarta liv och kroppar och temporalitet – vilka krafter som spelar in i dessa och hur vi kan vara och är i världen. En av definitionerna till att vara i, vara och tänka the wake, är som medvetenhet och vakenhet för alla de kontaktytor som möter svarta liv och kroppar (Sharpe 2016, 14, 18) men jag skulle vilja förlänga denna till att även omsluta vakenhet rent fysiskt. I Langston Hughes dikt Harlems kända ord ”what happens to a dream deferred?” kan frågan också omsluta den trötta, minoritetsstressade svarta kroppen och drömmen vars liv är o/tänkbart och o/verkligt (Sharpe 2016, 11, 18). Därmed får reparation också en ytterligare materiell dimension som kan innefatta att fysiskt låta kroppar reparera sig genom vila och sömn. Ett av de skadestånd som många svarta aktivister idag talar om är just vila – för när frågor som ”how does one memorialize the everyday (Sharpe 2016, 20)” präglar ens existens in the wake, när får en vila? Vad händer med en uppskjuten dröm då mindre sömn kan leda till bestående sjukdomar och en allt sårbarare kropp? (Sörjbarhet som jag skrivit och talat om innan kan också relateras till detta).
Skadestånd bör också handla om en omstrukturering av rådande förtryckande strukturer för att se till så att de inte lever vidare i nya demokratier, något som sanningskommissioner kanske inte fullt fokuerat på. Med Khulumanis deklaration om att det förflutna ska vara närvarande i nuet följer en viktig fråga (som även Dunbar smått berör) – vem ska få bestämma när det är dags att glömma, gå vidare eller vila? De som lever in the wake eller med smärtan att inte kunna glömma eller förlåta eller de som medverkat/r att orsaka deras smärta?
Litteratur
Bevernage, Berber. 2012. “‘We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present.’ The ‘New South Africa’ and the Legacy of Apartheid.” I History, Memory, and State-Sponsored Violence: Time and Justice, 46–65.
Dunbar, Ian. 2011. “Consolidated Democracies and the Past: Transitional Justice in Spain and Canada.” I Federal Governance, vol. 8, no. 2.
Hatavara, Mari. 2014. “Historical Fiction: Experiencing the Past, Reflecting History.” I True Lies Worldwide: Fictionality in Global Contexts, red. Cullhed, Anders, and Lena Rydholm. Berlin; Boston: De Gruyter, 241–257.
Rassool, Ciraj, Leslie Witz, and Gary Minkley. 2000. “Burying and Memorialising the Body of Truth: The TRC and National Heritage.” I After the TRC: Reflections on Truth and Reconciliation in South Africa, redigerad av Wilmot James and Linda van de Vijver, 115-127.
Sharpe, Christina. 2016. In the Wake: On Blackness and Being. Durham & London: Duke University Press.
Jag håller på och formulerar min reflektion av Sharpes bok för tillfället, och tycker det är intressant att du kopplar The Wake till fysisk vakenhet och behovet av vila, och den minoritetsstressade svarta kroppen. Är det så att the wake / kölvattnet av det transatlantiska slaveriet även innefattar en ohälsosam press att vara i the wake, “woke” och ta itu med alla oförrätter som reproduceras i detta kölvatten, samtidigt som man kanske är överarbetad och nära och kära att ta hand om? Sharpe pratar om att det är en slags plikt att vara i the wake, och jag tänker på den utmattning och utbrändhet som många kämpar och aktivister till slut tampas med, om de inte får vila. Alternativet är förstås inte att sluta, ibland går det inte. Men vila kanske måste ses som en del av det hela. Hur ska man redistribuera detta ansvar för “wake work” så att det inte blir en arbetsbörda som främst läggs på svarta kroppar? En kropp behöver vila för att reparera sig och orka, vila är inte något bara privilegierade kroppar behöver och kan “unna sig”, det är något livsviktigt och en förutsättning för s.k. hållbar aktivism. Inom detta ramverk kan, som du nämnt, vila vara en form av motstånd om konstant fysisk vakenhet/alerthet avkrävs vissa kroppar i högre utsträckning än andra och de inte tillåts vila.
Det är intressanta frågor du ställer. Jag tycker att det borde vara offren som borde bestämma om, när och hur en rehabilitering ska ske. En svårare fråga är vem som har makten över denna process. Är det offren, förövarna eller någon annan? Hur ska det första steget till försoning och/eller rehabilitering tas?
För att avsluta denna kommentar lite positivt vill jag säga att jag tycker att det är häftigt att leva i en tid där gamla oförätter försöker gottgöras (åtminstone till viss del, vi har tyvärr fortfarande långt kvar) till exempel genom att synliggöra marginaliserade grupper och exempelvis lyfta fram vissa personers eller gruppers viktiga deltagande i historien (till skillnad från att bara lyfta fram vita, heterosexuella cismän som viktiga historiska personer).