Aldrig igen. Aldrig igen ska någon diskrimineras på grund av sin etnicitet. Aldrig igen ska någon misshandlas eller dödas på grund av sin etnicitet. Aldrig igen ska vi ha samma rasism. Men det har vi. Tyvärr.
Flera av texterna som vi har läst som handlar om rehabilitering, försoning och rättvisa har på ett eller annat sätt handlat om rasism och etnicitet. Det är oerhört tragiskt att det ständigt kommer nya rasistiska trauman i världen. Historien tycks upprepa sig själv. Alex Boraine, som var vice ordförande för Sydafrikas sannings- och försoningskommission (Truth and Reconciliation Commission (TRC)) tycker att en viktig del av att kunna rehabiliteras från apartheid är att minnas det och få fram sanningen. Boraine hänvisar till George Santayanas kända citat om att de som glömmer det förflutna är bundna att upprepa det (Bevernage 2012:47). Är anledningen till upprepning av rasism att vi glömmer bort hur vidrigt det var ”förra gången”? En film som jag tycker handlar om hur rasism aldrig verkar dö ut är Freedom Writers som baseras på verkliga händelser. I filmen får tittaren följa en skolklass i USA med olika etniska grupper som befinner sig i krig med varandra. Kriget i klassrummet tar en vändning när en rasistisk karikatyr av en elev får läraren att berätta om hur sådana stereotyper av etniska grupper möjliggjorde för Förintelsen. Förutom den vita skoleleven har ingen annan i klassen hört talas om Förintelsen, så läraren ordnar så att eleverna får lära sig om det genom ett besök på Museum of Tolerance och genom att läsa Anne Franks dagbok. Chris Kaplonski (2008:385) hävdar att det bästa de levande kan göra för de döda är att hedra dem genom att inte glömma bort dem. Klassen i filmen gör detta och eleverna blir djupt berörda av de individuella berättelserna vilket får dem att reflektera över sin egen rasism. I detta fall kan Santayana ha rätt i att minnen kan motverka att det händer igen. Jag tror tyvärr inte att rasismen försvinner av att vi vägrar glömma dess offer, men jag tycker inte att vi för den sakens skull ska sluta minnas eller sluta sprida kunskap. Tack vare den kunskap och de känslor som minnena väcker kan vi kanske vara mer lyhörda och upptäcka rasism. Den rasistiska karikatyren av Serena Williams fick till exempel snabbt mycket kritik, vilket troligtvis inte hade skett (åtminstone inte i samma utsträckning) under exempelvis 1930-talet. Alla, och kanske särskilt rasister, bör se Freedom Writers för att påminnas om att rasism och etniska konflikter inte är något som endast tillhör det förflutna.
Referenser:
Bevernage, Berber 2012. History, Memory, and State-sponsored Violence. Time and Justice. New York: Routledge
Kaplonski, Chris 2008. ”Neither Truth nor Reconciliation: Political Violence and the Singularity of Memory in Post-socialist Mongolia”. Totalitarian Movements and Political Religions. Volym 9. Nummer 2-3:371-388
Jag tror det värsta med rasism är just att det är så himla inrotat i vårt förhållningssätt till varandra, saker, världen. Om det ändå “bara” var synlig/tydlig/enkel rasism, men det är ju inte det. Vi ser bland annat rasism inom rasifierade grupper, som är ett tecken av flera på att rasism är en del av vår kultur. Håller med både agnno497 och ainoj495 som säger att det är strukturellt och konstruerat.
Tack för filmtipset, har själv inte sett Freedom Writers! Jag har svårt att ta till mig idén om att rasismen är ett fenomen som på något sätt är “evigt” eller oundvikligt, eller en konsekvens av identitetsskonstruktioner i en slags universell bemärkelse (jag-du, vi-dom). Den rasism vi ser idag har en förankring i tid och en specifik historia och kontext, som sträcker sig några hundra år tillbaka i tiden. Inom bl.a. postkolonial teori försöker man just synliggöra och förstå de historiska, kulturella och samhälleliga processer som lett till att vi klassificerar människor utifrån ras och etnicitet som vi gör nu, och på vilka sätt och varför samhället fortfarande genomsyras av rasistiska idéer om överlägsenhet och underlägsenhet. Rasism som system har rötter i europeisk kolonialism, och produceras fortsättnings genom samhällsinstitutioner, medier, arbetsmarknaden, vetenskapen (även idag), och i relationer människor emellan. Raser konstruerades med hjälp av t.ex. rasbiologin och en vetenskap vars syfte var att slå fast underlägsenhet och underlägsenhet, i syfte att upprätthålla europeisk och vit överordning – politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Det var under en specifik historisk tid och i samband med specifika samhälleliga processer, som den moderna uppfattningen om ras skapades. Min poäng är väl att något som är konstruerat även kan dekonstrueras, men det är kanske lättare sagt än gjort då rasismen inte bara är en keff idé utan något som fortsätter produceras som status quo, bland annat genom det kapitalistiska systemet, som agnno497 skriver.
Att hudfärg och etnicitet är enkelt urskiljbara är för att vi lärt oss att göra dessa urskiljningar och ladda dessa skillnader med en specifik mening. När jag som finne flyttade till Sverige 2007 blev jag snabbt uppmärksam(mad) på att jag hade ett så kallat “finskt utseende”, och det hade något att göra med min ögonform och kindben. Det var i kontakt med det svenska samhället som jag “lärde mig” att jag är finne, och vad det historiskt inneburit, och fotfarande till viss del innebär, utifrån ett svenskt perspektiv. Jag har i efterhand förstått att jag har en etnicitet som i svensk historia setts som en lägre stående ras, och som enligt rasbiologernas raskataloger varit igenkännbart utifrån vissa fysiska attribut. I övrigt möter jag som vit nordbo sällan rasism.
Rasismen försvinner väl inte förrän vi börjar strukturera om samhällen och tankemönster om raser och överlägsenhet/underlägsenhet men jag tror att som exempelvis BLM-rörelsen i viss mån har visat så blir proccesser av att minnas en del i dessa omstruktureringar, eller försök till dem. Jag kan inte tro på att det alltid kommer att finnas rasism då min existens präglas av detta och kampen att hålla ut samt förändra detta status quo. Det är en omstrukturering som sitter sammanflätad med allt som underbygger det nuvarande systemen, ex. kapitalismens fäste i våra samhällssystem som den samtidigt måste demonteras. Och nice tips om Freedom Writers – en hel del intressanta texter har skrivits om representation och stereotypisering av kroppar som rasifieras som annat än vita (bl.a. bell hooks) som skulle kunna passa in i diskussionen om karikatyrer.
intressanta tankar. Rasism är i mina ögon en del av ett större problem som kan rymmas i begreppen “vi” och “dom”. Vilka ska man betrakta som vi och vilka kvalar inte inte utan blir dom? Hudfärg och etnicitet är ju enkelt urskiljbara och därför enkla att klassa in i vi och dom. Men det finns andra särskiljande drag som åsikter och attityder. För att ta ett drastiskt exempel så möttes Helsingborg FF och djurgården i en fotbollsmatch 2014. Efter matchen slogs en Djurgårdssupporter ihjäl av en Helsingborgssupporter. Här räckte det alltså med att hålla på ett annat fotbollslag för att vara “dom”.
Jag tor tyvärr att det alltid kommer att finnas rasism och nedlåtande behandling av “dom andra”, vilka nu än “dom andra” är.