I läsningen av Carl Plfugers artikel Digging up the Dead: Consecration, Desecration, and some Questions about Archaeology (1993) fastnade jag på hans beskrivning av det arkeologiska projektet och den moderna vetenskapens tolkningsföreträde när det kommer till att studera mänskliga kvarlevor (Plfuger 1993:542f) – exemplet som togs upp var en konflikt mellan urbefolkning och arkeologi där arkeologierna hänvisade till vetenskapens universella värde för att legitimera sina praktiker (ibid.). Syftet med mitt inlägg är inte att kritisera denna beskrivning utan snarare att uppdatera hur jag anser många arkeologer idag skulle ha resonerat i en likande situation baserat på det senaste teoretiska paradigmet/trenden inom arkeologin. Plfuger artikel är skriven i en viss tid och kontext och jag anser att han beskriver exempel utifrån ett postmodernistiskt perspektiv, det vill säga han menar inte att vetenskapen kan använda detta universella värde för att legitimera sina praktiker då detta värde är en social konstruktion vilken inte delas av urbefolkningen (jmf. Pluger 1993:542f).
Artikeln är skriven strax innan de första formuleringar kring den ontologiska vändningen (jmf. Viveiros de Castro 1998; Bird-David 1999, Ingold 2000; Descola 2014). Den ontologiska vändningen innebär kortfattat att ontologi, det vill säga studiet om hur världen är beskaffad, ska ses i flertal, det vill säga ontologier istället för ontologi, vilket visar på hur världen kan upplevas på andra sätt än det egna (Holbraad & Pedersen 2017:68). Idag använder sig många arkeologer, speciellt de som jobbar med postkolonial forskning, av detta multiontologiska perspektiv (Harris & Cipolla 2017). Detta resulterar i att perspektivet som urfolket har på begravningsplatsen, kvarlevorna och hur det relaterar till omgivningen samt de nu levade spelar en roll för hur det arkeologiska forskningsprojektet går till. Detta står i konstrast till den modernistiska arkeologin vilken menar att deras ontologi och epistemologi (kunskapsproduktion) ger en logisk förklaring eller en mest sannolik förklaring och att urbefolkningens perspektiv resulterar i en misslyckad ontologi och epistemologi (jmf. Bird-Davids 1999).
Detta multiontologiska perspektiv, menar jag möjliggör en forskning som kan på ett icke-kolonialt sätt kan studera begravningsplatser, och i vissa fall mänskliga kvarlevor av urfolk utan att en sådan konflikt som Plfuger beskriver uppstår. Det finns exempel på hur urfolk och arkeologer samarbetar i koloniala forskningsprojekt. Det arkeologiska projektet är på väg bort från det länge dominerade modernistisk perspektivet och sin koloniala historia. Det anser jag kommer leda till mer intressant forskning kring hur olika typ av fenomen kan förstås, ett sådant fenomen är just begravningsplatser i detta fall.
Referenser
Bird-David, Nurit. 1999. ‘Animism’ Revisited. Personhood, Environment, and Relational Epistemology. Current Anthropology vol. 40: 67-79.
Descola, Phillippe. 2014. Beyond Nature and Culture. Chicago: University of Chicago Press.
Harris, Oliver J. T. & Cipolla, Craig N. 2017. Archaeological Theory in the New Millennium: Introducing current Perspectives. London: Routledge.
Holbraad, Martin & Pedersen, Morten Axel. 2017. The Ontological Turn. Anthropological Exposition. Cambridge: Cambridge University Press.
Ingold, Tim. 2000. The Perception of the Environment. Essays on Livelihood, Dwelling and Skill. Routledge: London.
Pfluger, Carl. 1993. Digging up the Dead: Consecration, Desecration, and some Questions about Archaeology. The Hudson Review vol 45 (4):541-556.
Viveiros de Castro, Eduardo. 1998. Cosmological Deixis and Amerindian Perspectivism. The Journal of the Royal Anthropological Institute vol 4 (3): 469-488.
Jag håller med dig om att det definitivt är ett steg i rätt riktning att personer från urbefolkningen är med i studier av begravningsplatser och att det är bra att även undersöka från ett inifrånperspektiv i de fall där det är möjligt. Det jag skulle vilja tillägga är att jag tycker att det även i de fall där ett samarbete finns är viktigt att den som studerar begravningsplatserna reflekterar över sin roll. Hur ser till exempel maktfördelningen ut i samarbetet?