Johnson skriver i sin artikel om de principer som legat till grund för begravningsreformen Storbritannien på 1800-talet, och den underliggande logiken i planeringen av nya begravningsplatser. Han diskuterar de ”rationaler” som varit vägledande i arbetet utifrån Loudon’s design och visioner av begravningsplatser i London. Många av dessa hygieniska och estetiskmoraliska principer har varit underliggande även i planeringen av bostadsområden och andra stadsmiljöer, och genomsyrat samhällsplanering på en mer allmän nivå. Hur begravningsplatser konstruerats har intressanta likheter med hur sjukhus, skolor och fängelser byggts. Enligt Johnson var Loudon’s primära strävan att skydda människornas hälsa från sjukdomar som man var rädd att de döda kropparna spred. Den hygieniska rationalen ska alltså ha varit högstprioriterad, men den hänger samman med olika estetiskmoraliska principer, som också de haft en viktig roll i konstruerandet av nya begravningsplatser. De estetiskmoraliska principerna, som Johnson diskuterar utifrån Foucaults teori om disciplinär makt och begreppet governmentality, skulle vara kultiverande och bildande för alla de som vistades i miljön. Man sökte förändra och styra folks beteende med ändringar i den byggda miljön, utifrån en utilitaristisk idé om maximal nytta. Den moderna begravningsplatsen skulle vara upplagd i ett rutnät och en specifik geometri för att stödja de hygieniska och estetiskmoraliska principerna. Den skulle till exempel inte vara för snirklig och lummig, utan tydlig, rak och rymlig för att signalera att detta inte var en plats för nöje och förströelser. Kortklippt gräs, raka och tillräckligt breda grusgångar, och välansade rabatter skulle inge en känsla av värdighet och utbilda massorna kring bland annat god smak. Estetiken skulle spegla och främja korrekt uppförande och hjälpa sprida en universell moralisk social kod.
Den moderna begravningsplatsens estetik är inte nödvändigtvis en som utgår från eller främjar biodiversitet. De välansade rabatterna och grusgångarna är inte bra ur den ekologiska mångfaldens perspektiv. Loki (2019) skriver om begravningsplatsers värdefulla roll som grönområden i den urbana miljön. Kyrkogårdar och gravplatser är områden där många arter, från lavar, mossor och svampar, till örtväxter, gamla träd, insekter, fåglar och däggdjur, har hittat sin tillflykt i en av människor förstörd eller förändrad miljö. Utifrån inventeringen de gjort bland forskningsartiklar om begravningsplatser som grönområden, framgår att de begravningsplatser med minst välansade rabatter och buskage, och färre blomsterarrangemang med potentiellt invasiva arter, huserar större biodiversitet och ett rikare djurliv. Begravningsplatsers värde som grönområden med rik biodiversitet är värt att lyfta fram. Det är ju mer sällan vi ser begravningsplatser som platser där det kryllar av liv.
Yea(2002) skriver om de ”contested landscapes” som utgörs av två begravningsplatser, det gamla och det nya Mangwol-dong i Sydkorea. Den senare byggdes på 90-talet av regeringen för för att memorialisera av Kwanju-upproret på 80-talet, där kring 200 personer som deltog i protester mot regeringens totalitarism, brutalt dödades av staten. Den gamla begravningsplatsen har konstruerats av vänner och familj till offren och den har förutom en minnesplats även fungerat som en central plats för aktivism och organisering. De två begravningsplatserna memorialiserar och ramar in händelsen på olika sätt. I det nya Mangwol-dong har gravarna i högre utsträckning avidentifierats, och den berättar framförallt ett nationell historia. Yea belyser hur det nya Mangwol-dong situerar Kwanju-upproret som en händelse i det förflutna, som en del av en gemensam nationell, postkolonial historia, på ett sätt som centrerar den ”nu” demokratiska statens roll i narrativet. Byggandet av det nya Mangwol-dong har enligt Yea bidragit till en förstärkt konflikt i vad som egentligen hände, varför, och vilken roll Kwanju-upproret har och hade i förhållande till Sydkoreas historia och den nuvarande staten, samt dagens sociala rörelser.
Jag tror absolut begravningsplatser verkar i kollektiva minnesprocesser ägnade åt att inte låta händelser försvinna i det förflutna. I Yeas (2002) text blir det även tydligt att kollektiva minnesprocesser kan se väldigt olika ut och ha olika motivationer, beroende på vilket kollektiv det rör sig om och hur det definieras. Vem kontrollerar det kollektiva minnet? I Yeas analys är gen gamla Mangwol-dong Cemetery mycket mer än en plats för minnande och sörjande – det är även en plats för aktivism och agens. Memorialiserandet av händelsen ser olika ut på de två begravningsplatserna, och Kwanju-upproret ramas in och ges mening på olika sätt det på grund av att memorialiserandet har olika syften och motiv för den koreanska staten och för de grupper som idag fortfarande kämpar för förändring. Utifrån Yeas text får jag bilden att den nya begravningsplatsen nästan är som en slags ”Democracy Theme Park” för i huvudsak utomstående och turister, som väldigt tydlligt visar vilket ramverk händelsen bör förstås utifrån, och vilka kopplingar som finns mellan förflutet, nutid och framtid, och vilken position staten har i förhållande till upproret. Det finns till exempel en Gate of History, och när man går genom den följer man en stig som leder till den gamla begravningsplatsen, som då många lokalbor anser är den riktiga. Där pekar minnesskyltar, banderoller och politiska meddelanden på kopplingar till kamper idag, och även personliga, familjära och kamratliga band till offren. Yea använder Bell’s teori om ”the language of ghosts” för att beskriva hur platser kan vara meningsskapande i sig:
”..the language of ghosts […] gives us ”a way to speak generally about the specificity and meaning of a place”. Thus, for Bell, ”the ghosts of place are always presences and as such appear to us as spirits of temporal transcendence, of connection between the past and the future”. This time–space connection is at the core of minjung practices of resistance and helps pre- serve the agency of symbolic spaces in the face of their resignation to memorial efforts by statist forces. (Yea2002:1563)
När jag läste Yea, och även i förhållande till BLM och Sharpes The Wake, tänkte jag på hur sörjande kan vara något väldigt politiserat och kraftfullt. Speciellt när människor dödas i samband med aktivism och kamp, mördas av stater eller andra politiska krafter, finns ofta en vilja och kanske till och med en nödvändighet, att omvandla döden till något politiskt användbart i den specifika kampen. Den döda kroppen, begravnings- eller dödsplatsen, blir en punkt där man kollektivt både sörjer och organiserar. Den döda individen och kroppen kan vara en vän, en familjemedlem, ditt barn eller en förälder, och därmed vara en sorg och ett trauma på ett mer mellanmänskligt eller individuellt plan, samtidigt som den döda, och vad som ledde till dens död, kan ha bredare kollektiv betydelse. Kampen, och den dödas fortsättning genom kampen, blir ett sätt att hedra den döda. Man ramar in döden på ett sätt som möjliggör fortsatt kamp och pekar på att personens död, och det trauma som det inneburit för vänner och familj, inte varit helt förgäves. Ibland finns kanske inte ens alternativet att ”stanna upp” och sörja, utan sörjandet måste anpassa efter den situation man befinner sig i.
Sharpe illustrerar fint hur svartas kollektiva situationer i ”the wake” (vet inte vad en översättning på hennes begrepp skulle kunna vara?) ofta innebär att ta hand om de döende, sörja och se till de levandes behov samtidigt. Jag tycker det är väldigt spännande tema med de politiska dimensionerna av sörjande och död, och hur döden och sorgeprocessen kan ta sig så många uttryck och anta starkt politiserade dimensioner; hur döden – och de döda – på olika sätt kan mobiliseras. Tänker till exempel på martyrskap i kurdiska motståndsrörelsen eller betydelsen av bilderna av George Floyds kropp i BLM-rörelsen.
Vet inte om jag svarade på din fråga angående Yeas text 😀
Caitlin Doughty är en begravningsentreprenör och har en YouTube kanal där hon pratar om allt relaterat till döden. Här är hennes TED talk från några år sedan där hon, från ett amerikanskt perspektiv, pratar om hur begravningsindustrin gör allt för att stoppa processen av förmultningen av kroppen.
https://www.youtube.com/watch?v=zcMj4Az1MwE
Tänkte på det när jag läste ditt inlägg. Jag gillar Doughty’s fråga om inte kroppens roll efter personens död ändå är att ge tillbaka till jorden den kom ifrån. Hon har fler YouTube klipp om hur framtidens begravningsplatser kan/bör se ut, exempelvis begravningsplatser som bara är stora fält med begravda “naturliga” kroppar.
Jag som inte läste Yea förra veckan tycker att det låter spännande med begravningsplatser som plats för aktivism och organisering – kan du berätta mer om detta i relation till Yeas text? Kan en tänka sig att de kan verka i de kollektiva minnesprocesser som vi ägnar oss åt för att inte låta olika händelser försvinna i det förflutna.. De blir intressanta då spänningen mellan temporala dynamiker, kroppslighet och spatialitet frodas där som samtidigt, som du skriver ang. Johnson, existerar i relationer mellan etiska och moraliska principer och att även naturens liv kan ställas i kontrast till människans död på dessa platser i diskussioner om biodiversitet. Intressant!