Minnets mångbottnade känslor.
Bild från: https://washington.org/dc-guide-to/vietnam-veterans-memorial
”The Canadian memory of the Great War, as its veterans called it is profoundly ambivalent: the public triumph contends with tragic personal memories of waste and loss”
Så skriver Duff Crear, författare och professor i Kanadensisk religions och militärhistoria. Det går även som en röd tråd i texterna vi läst; balansen mellan den personliga upplevelsen av förlust, och samhällets förhållningssätt till händelsen i ett historiskt perspektiv. Det som först kanske var en stark politisk vilja bland makthavare och med det, folkets valda och utvalda, till det motsatta. Förakt och motstånd till besluten.
Prästen Joseph F. O´Donnel beskriver hur har ger den sista smörjelsen till redan döda under Vietnamkriget, något som enligt katolsk sed enbart ges till levande på väg mot sista färden. ”One by one, I unzipped each body bag, and anoited whatever I found there. It was not pleasant. But it was the most solemn and powerfull prayer service I have ever experienced”. Ritualens betydelse även efter döden, hur den kulturellt och religiöst bar minnet vidare, trots att kriget rasade utanför.
I sökandet efter litteratur om begravningsplatser hittade jag en vacker liten barnbok: The Wall” av Eve Bunting med illustrationer av Ronald Himler. Den beskriver en pappa med sin son vid Vietnam Veterans Memorial i Washington, en lång, svart vägg med namnet på 58.000 personer som dog under kriget. De letar efter namnet på pappans far, en av de stupade. ”His fingers stop moving. ”Here he is”. My Grandpa? I ask. Dad nods. ”Your grandpa” His voice blurs. “My dad”. He was just my age when he was killed”. I denna textrad ryms all den längtan som beskrivs kring vilken betydelse en begravningsplats kan ha för minnet av de döda. Längre fram i boken beskrivs en händelse då en skolklass, utan koppling till något av namnen kommer dit för att hedra minnet av de döda. Vad de har med sig, hur de uppträder, hur pappan och hans son känner inför deras närvaro skiftar tonen i boken. Betydelsen av begravningsplats som publik eller privat blir märkbar. För vem finns begravningsplatser och minnesmonument?
De lämnar ett foto på den lille pojken vid väggen. Vad lämnar vi efter för personliga hälsningar? Varför är det så viktigt att kunna göra det? Är det viktigt? Och för vem?
”Grandpa won´t know who I am,” I tell Dad…I think he will,” Dad says. He puts his hand on my shoulder. …”… it´s a place of honor. I’m proud that your grandfather’s name is on this wall”.
I´d rather have him here. The boy says.
Bild från boken ”The Wall”.
Boken är som en vandring i precis de frågeställningar vi ställts inför. Hur vi minns, och vad, formas av våra utomstående tillåtna gränser. I samhället finns en osynlig ram kring vad vi får sörja. Och hur. Denna ram är inte konstant och ändras både genom aktiva kollektiva beslut och genom personligt motstånd.
Avslutningsvis är det också väldigt intressant att utifrån ett barnboksperspektiv förhålla sig till begravningsplatser och minnesplatser, hur berättas arv vidare? Något som veckans läsning kring samisk berättartradition om platser starkt belyser.
Referenser:
Doris L Bergen, 2004, The sword of the lord, Notre Dame, University of Notre Dame, pp142, 220.
Eve Bunting, The Wall, New York, Clarion Books.
Ja, barnböcker om döden är en helt egen – och ofta väldigt fin – liten genre. Vietnam Veterans Memorial har jag bara sett på bild och film och jag visste inte särskilt mycket om det. I boken “Tangled Memories” av Marita Sturken som jag just nu håller på att läsa som monografi under kursen tas dock monumentet upp ganska ingående. Det är för det första intressant att ta del av bakgrunden. När monumentet skulle byggas utlystes en tävling om hur det skulle formges, en tävling som vanns av Maya Lin, en ung konststudent som dessutom var Asian American. Detta var svårsmält för många och den sparsmakade arkitektoniska utformningen sågs också som en skymf mot soldaterna. Av den anledningen restes också ett mer traditionellt monument precis i närheten: tre realistiskt utformade soldater med gevär m.m. som spanar ut över gräset.
När monumentet väl byggdes tycks dock de flesta raskt ha omfamnat det. Det är på en gång fint och sorgligt att läsa hur Vietnamveteraner söker sig dit nattetid i skydd av mörkret då alla turisterna lämnat platsen: “It is a place where veterans can speak to their dead friends, a place of contemplation, a place that specifically marks their identities. […] ‘If my husband has something on his mind to sort out, he’ll go to the Wall. He doesn’t care if it’s 2.00 A.M., raining, and below zero. All the guys are like that.” Att man besöker det nattetid hänger kanske också ihop med den ambivalens och skam som fortfarande präglar USA:s förhållande till Vietnamkriget (eller “det amerikanska kriget”, som man säger i Vietnam) och synen på veteranerna.