I förbindelse med lektionen om begravningsplatser tänkte jag dela med mig av ett kapitel jag läste och presenterade för min grupp på Zoom. I boken Governing the Dead: Sovereignty and the Politics of Dead Bodies skriver Kristensen (2014) om så kallade open-air begravningar (“sky burials”, eller också “exposure burials”). Jag valde att inte visa bild som är kopplad till detta, men ni som inte är känsliga för döda kroppar kan googla på något av dessa ord.
Kristensen (2014) berättar om Duha folket, en Tuviniansk minoritetsgrupp, som är renskötare och jägare och bor i norra Mongoliet. Duha filosofin menar att själar är de mest överlägsna, sedan kommer människor, till sist djur. Människor har i sin tur tre själar: själen av ben; av blod; av sinnet och hjärtat. Den sista är icke-materiell och rör sig omkring i kroppen och lämnar den efter döden. Detta är kopplat till Duha nomadernas begravningsprocess.
Duha placerar sina döda ute i naturen för att bli uppätna av vilda djur. Det är nämligen uppätandet av hela kroppen som anses vara det som till slut avslutar en människas närvaro och tillhörighet i denna värld. Duha ser begravningar i marken som smutsiga, farliga och olämpliga. Det grundar sig på idéen om att själen fångas under jorden – som förvandlas till en djävul – och kan förorena marken och de levande människorna. Själen frigörs från kroppen när den blir uppäten och därmed kan inte en ond ande skapas. Open-air begravningar anses vara det renaste och mest korrekta viset att hantera de döda.
Den mongoliska socialistiska regeringen ansåg å andra sidan open-air begravning vara smutsigt, omodernt, ohygieniskt, och de ville också använda de döda som en del av konstruktionen av den socialistiska staten. Regeringen förbjöd därför open-air begravningar och jordbegravningar gjordes obligatoriska.
När socialismen kollapsade i Mongoliet började Duha ha fler open-air begravningar. Kristensen (2014) menar att Duha nomadernas återupptagande av open-air begravningar kan förstås som en ny ontologi, en spegling av osäkerheterna i post-socialistiska Mongoliet. Det blev deras sätt att återta makten över sina kroppar, liv, och landskap genom att använda shamanism och dessa begravningar.
Jag valde som sagt att inte visa bild av uppätna kroppar. Det ligger några sådana bilder och videor ute på nätet där vissa kan vara ganska brutala (förberedelseprocessen, djur som äter av kroppar, osv). Men det handlar också om de dödas agens. Det är omöjligt att veta om kropparna som sätts ut till open-air begravningar har samtyckt till att vi ska ta del av bilder av deras kadaver. Samtidigt så är det omöjligt att veta om namnen jag läser på den närliggande gravgården har samtyckt till att jag tar del av deras gravstenar. Men gravsten och kropp är ändå skilda entiteter. Den ena symboliserar personen och den andra är trots allt personen, speciellt om man utgår från Duha nomadernas uppfattning kring när en person verkligen anses vara borta från den här världen.
Kristensen, B. M. (2014). The proper funeral: death, landscape and power among the Duha Tuvinians of northern Mongolia. In F. Stepputat (Ed.). Governing the Dead: Sovereignty and the Politics of Dead Bodies. (pp. 35-52). Manchester University Press.
Jag tycker att denna form av begravning påminnner en del om min presentation av hur invånarna i Sydsudan (Sudan) gjorde fram till 80-talet. Där var det då vanligt att kroppen lämnades i bushen och blev omhändertagen av djuren. Dock skiljer det sig en del då människorna mer såg kroppen som ett skal som inte hade någon betydelse. I din text så framgår det att det finns ett skäl till att kroppen ska “begravas” öppet och att en nedgrävning gör att själen har svårt att frigöra sig bland annat.
Det dere snakker om her får meg til å tenke på historiens ulike måter å behandle de eldste, i betydningen skal snart dø, på. Eskimoene skal etter sagnene ha satt sine eldre ut på et isflak. Jeg har også hørt om ettestupet, altså et høyt fjell hvor eldre gikk til kanten av stupet og “dro sin vei”. Nå snakker man mer om å bruke smertestillende og spkaldt palliativ behandling for de som opplever å komme på eldrehjem. Så kan man nok undres om hvor langt det er forsvarlig å strekke dette, før det går fra å være humant til å være inhumant. Men det blir vel enannen sak å diskutere.
Jag tycker att detta är ett tydligt och viktigt exempel på hur kulturer skiljer sig åt och därmed grundläggande värderingar som uttrycks i hanteringen av döda kroppar och hur de begravs. De sociala ritualer associerade till dessa blir en fundamental del i hur samhället kan anpassa sig till döden. Så som Duha låter sina döda bli uppätna av vilda djur i naturen, symboliserar värderingar för deras tradition där människan tar del i ett kretslopp av andlig energi samtidigt och samtidigt aktivt undviker en övergång till något djävulskt.
Detta kan kopplas till en artikel vi har läst från Catherine Merridale (2003) som diskuterar revolutionen kring de döda och hur äldre traditioner förändrads i takt med politiska och sociala samhällsförändringar. Bland annat tar Merridale upp hur den ortodoxa traditionen i Ryssland har placerat människor i jorden tillsammans med ett träkors uppställt vid graven. Meningen bakom det långsamt ruttnande korset symboliserade förruttnelseprocessen av kroppen nedan och själens uppstigande till himmeln. Här blir transitionen från jord till himmel symbolisk i hur snabbt träkorset ruttnar. Vetenskap idag har visat på hur Duhas sätt att hantera sina döda har sin egen funktion och mening för deras samhälle, samtidigt som den kan innebära komplikationer för andra som inte utövar samma traditioner baserat på liknande värderingar.
Intressanta reflektioner du har. Att begrava människor öppet är en praktik även hos Zoroaster i Indien. De betraktar solen, månen, jorden, elden, vattnet och vinden som heliga och de får inte förorenas. Så de döda placeras istället i torn av tystnad (dachmas) där de får förtäras av fåglar.
Andarna är viktiga för folk i Mongoliet och hos åtminstone Buryatfolket har man åter börjat använda shamaner. Tron här är att det förflutna bestämmer framtiden. Därför är det viktigt att nå fram till sina förfäders riktiga andar för att just kunna lära av det förflutna. Gör man inte det blir man drabbad av olyckor och elände.
Referenser
Buyandelgeriyn, M., “Dealing with uncertainty”, I American Ethnologist, vol 34, sid 127-147, American Anthropological Association, 2007