Jag har vuxit upp med en syn på död som något fruktansvärt och förkrossande, men också som något det kan skämtas om. Mina föräldrar brukar till exempel skratta åt att jag som liten tyckte att pappa inte skulle begravas på vår tomt eftersom han då skulle vara i vägen när vi spelar kubb. Jag minns inte själv den konstiga och okänsliga kommentaren, men mitt resonemang på den tiden kan faktiskt stödjas av John Claudius Loudons tanke att de döda inte får begravas på ett sätt som stör de levande (Johnson 2008:780) Vi brukar också skämta om att min pappas avlidna syster Signe släcker sitt gravljus (vilket sker varje gång vi har tänt ett på hennes grav) eftersom hon var så rädd för eld när hon levde. Samtidigt har vi också det mer negativa förhållningssättet till döden. Vår älskade nittonåriga katt som har sett mig växa upp klamrar sig fast vid livet, men det smärtar oss oerhört att veta att hon inte har långt kvar.
Vi frågar oss ibland varför vi envisas med att tända ett ljus vid Signes grav när hon egentligen skulle föredra ett batteridrivet ljus. Kanske gör vi det för att graven inte bara är en privat plats utan också en allmän. Eva Silvén (2018:23ff) påstår till exempel att gravplatser och minnesplatser både är allmänna och privata samt att linjen där det privata övergår till det allmänna har förändrats. En anledning till att vi tänder ljuset är troligtvis för att de flesta andra gör detsamma på sina anhörigas gravar. På så vis förväntas det av oss att vi ska tända ett ljus. Dessutom tycker vi själva att det ser trevligt ut, så stackars Signe kommer att fortsätta att få ett tänt ljus vid sin grav.
Silvén (2018:29) tar också upp hur museum genom att ställa ut minnesföremål som ofta väcker starka känslor bidrar till dagens utveckling av samspelet mellan materialitet, agens och betydelse i relation till sorg och död. Ett exempel på hur museum kan skapa minnesplatser är hur Länsmuseet Gävleborg valde att informera om stadsbrandens tre offer. Arbetarbladet beskriver minnesplatsen på följande vis ”I utställningen gestaltas deras öde effektivt med tre kritvita kors och en text utformad som en dödsannons” (Björkman 2019). Det är intressant hur den materiella gestaltningen väcker känslor med tanke på att offrens död tidigare har fått väldigt lite uppmärksamhet jämfört med sorgen över de materiella förlusterna. I utställningen är det med hjälp av korsens materialitet som förlusten över människoliv lyfts fram och kan sörjas.
Referenser:
Björkman, Fredrik 2019. ”Nytt på Länsmuseet: saklig utställning om den ruskiga stadsbranden 1869.” Arbetarbladet. Publicerat 2019-10-05. Tillgänglig: https://www.arbetarbladet.se/logga-in/nytt-pa-lansmuseet-saklig-utstallning-om-den-ruskiga-stadsbranden-1869 (Hämtat 2020-10-21)
Johnson, Peter 2008. ”The Modern Cemetery: a design for life.” Social & Cultural Geography 9 (7):777-790
Silvén, Eva 2018. ”Graveside Shrines: Private or public space?” I: Frihammar, Mattias & Helaine Silverman (red.). Heritage of Death. Landscapes of emotion, memory and practice. Abingdon, Oxon: Routledge
Fint inlägg och svåra frågor; för vems skull finns platsen? Var bara tvungen att dela med mig av denna artikel, kopplat till minnet vi bevarar. Och hur. Traditioner ger oss en väg, medan framtidens teknik kan ge oss en annan. Att lämna kvar tankar och materiella ting, eller lämna kvar digitala spår av den döda? På allt fler gravstenar syns nu QR koder där korta digitala presentationer av den döda blir möjliga.
https://www.theatlantic.com/technology/archive/2014/05/qr-codes-for-the-dead/370901/
Tänkvärda personliga minnen du har. Tack för att du delar dem.
Själv har jag nog aldrig haft sådana funderingar även om mina farföräldrar var begravda 15 km från där vi bodde. Jag tyckte främst att det kändes konstigt att besöka gravarna och förstod aldrig riktigt varför vi gjorde det.
Du pekar på några intressanta aspekter
– besöker vi gravarna för de dödas skull? Ska vi därför ta hänsyn till hur de var när de levde?
– besöker vi gravarna för vår egen skull? Ska vi därför ta hänsyn till våra egna preferenser?
– vad är det som gör att vi gör det vi gör vid besöken på begravningsplatserna? Är det det omgivande samhället och de för stunden rådande strömningarna? (Vi gör detsamma som andra gör)
Kanske är det alla aspekterna på en gång. Och förändras inte aspekterna med tiden så att det som känns rätt idag känns fel om några år.
Tack för ett intressant inlägg där du delar med dig av personliga berättelser. Jag som växt upp i en liten tysk by kommer ihåg en stark social press från samhället kring att ta hand om grav. Jag följde ofta med min farfar till kyrkogården som hade strikta beteenderegler och där det var viktigt att sköta om familjegraven t.ex. genom att vattna eller ta bort vissna blommor och ersätta de med säsongsanpassade nya (en fick absolut inte använda sig av plastblommor) och se till att levande ljus i princip alltid var tända. När en ändå redan var på plats kollade farfar även in familjens vänner och bekantas grav och tände deras ljus om det behövdes. Jag minns det som ett hav av tända ljus när en åkte förbi kyrkogården på kvällen och då blev det också extra tydligt vem som inte hade möjlighet att ta hand om graven. Jag kan tänka mig att det är ett skäl varför fler väljer att bli begravd eller begrava sina anhöriga på ett annat sätt då gravfriden av en jordbegravning i kista på 20-30år är dyrt och tidskrävande samt att det kräver att en har möjlighet att ta sig dit regelbundet jämfört med andra begravningsformer. Det är intressant hur materialitet kopplas till sörjandet och för vissa inte längre kräver en fysisk plats en måste ta hand om och besöka. För vems skull sörjer vi?