Jag valde att läsa Ruth Penfold-Mounces monografi eftersom död och framförallt konsumtion av populärkultur om död, är något jag själv hänger mig åt i en stor skala; allt från skräckfilmer, kriminalserier, dramatiseringar av kända mordfall och kanske mest av allt true-crime podcasts och dokumentärer.
Nu, efter att ha läst boken och inte bara lockats av titeln, så förstår jag att hon diskuterar död och populärkultur i avgränsade och specifika exempel; Penfold-Mounces dyker ned i eftermälet av kända människors död, i det till viss del mytologiska landskapet kring organdonation, död hos de odöda (zombies, vampyrer) och slutligen död i relation till de ”authentic dead”. Med bakgrund i att själv vara en skräckfantast, eller generellt en morbid läsare och tv-konsument, så var allt detta intressant att läsa med ändå fastnade jag främst för hennes inledande diskussion om agens i död och även om det ”authentic” döda.
Penfold-Mounces menar att död å ena sidan beskriver slutet av en individ, kvarlevor av en kropp som förlorat sitt liv, å andra sidan något som i relation till populärkultur kan och har agens; ”Death itself may mark the end of and individual, but it creates new agency for the dead.” Hon menar att för döda är de odödliga bilderna eller skildrandet av död i populärkultur något som hänför människor till att konsumera dödlighet och samtidigt ”blurring the boundary between death and life, thereby complicating understandings of mortality.”
Hon sätter det i relation till vad hon kallar ”death denial”, vilket hon menar präglar västvärldens kulturella förhållning till död. Denna del tilltalade mig mycket, både i att jag håller med om en slags förnekelse kring vad döden innebär, eller egentligen inte en förnekelse utan mer en särpräglad rädsla över att tänka på döden för nära inpå ens direkta omgivning (obs att jag bara utgår från min erfarenhet av att vara uppväxt på svensk landsbygd) men också hur paradoxalt det är i relation till konsumtionen av död.
Det jag framförallt reflekterade över är det fortsatt växande intresset för true-crime, ett ämne som jag saknade i Penfold-Mounces bok. Visserligen kan det tänkas vara problematiskt att dela in true-crime som populärkultur men jag skulle vilja argumentera för att det blivit det; inte bara i mordfall som blir till tv-serier utan allt som omger behovet av att prata om, diskutera och återberätta riktiga händelser. Det finns podcasts som iscensätter, använder röstskådespelare och ljudeffekter i återberättande av verkliga mord eller andra morbida och våldsamma händelser.
Dragningen till true-crime som en del av en populärkulturell konsumtion av död tror jag verkligen leder till att, för att återvända till ovan citat, ”blurring the boundary between death and life,”. Framförallt så tror jag att det suddar ut gränsen för förståelsen av död och framförallt våldsam död, liksom att jag tror att det skapar ett slags avstånd, en oförmåga att faktiskt förstå och ta till sig vad det är som en lyssnar eller tittar på. True-crime glider samman med fiktion av exempelvis ”authentic death” och det glider samman med en slags dödsförnekelse. Jag tror att det går att konsumera äkta död, händelser som hänt någon nära inpå, just för att det finns en oförmåga att ta till sig innebörden i vad det faktiskt betyder.
Däremot vet jag inte om jag håller med om Penfold-Mounces diskussion om dödas agens, jag tänker att det snarare är levande människor som tillskriver agens i fantasierna kring död, dödlighet och våld. Det blir snarare tvärtom, om en ställer hennes diskussion mot till exempelvis true-crime som en del av nutidens populärkulturella dödskonsumtion, människorna som fallit offer för händelser som återberättas och diskuteras om och om igen i olika sammanhang har extremt lite agens, annat än att de går till historien för sin våldsamma död.
Nu ska jag runda av denna reflektion, som blev lite en avstickare från bokens huvudsakliga innehåll. Oavsett kan jag rekommendera att läsa boken för alla som konsumerar och dras till död i populärkultur, den är lättläst, intressant och väckte för mig vidare reflektioner.
Tack för kommentar!
Jag vet faktiskt inte vad en bör kalla det på svenska, det känns som vi använder true crime här eftersom det känns mer som ett koncept än bara en språkskillnad.
Apropå dina frågor så vet jag inte riktigt om jag alltid förstår hur du menar men ska försöka dela hur jag tänker.
Jag skrev ett mer uttömmande svar om agens på en annans svar, men jag tänker nog inte om kroppar som att dess potentiella agens är provocerande och inte heller att det spelar roll hur gammalt det skulle vara.
Och lika så med hur länge en måste ha varit död för att få legitimitet kring ens gravplats – där tänker jag att tid också är icke-relevant när det gäller kroppar som aldrig återfunnits.
Det är ofta, enligt min spaning, en stark vilja bland anhöriga att få “ta hem” sin ofta försvunna person, lika mycket som att lösa vad det är som skett personen. Jag upplever inte heller att true crime ifrågasätter legitimitet kring gravplatser, utan handlar om en fascination för död kopplat till våld eller överlag kopplat till vad andra människor orsakat andra – eller för den delen den otroliga mängden true crime som handlar om försvunna personer där en faktiskt inte vet, så det är inte alltid heller att det innehåller våld eller död men en misstanke om att något skett – och jag tror också det drivs av en vilja för många att kunna lösa ett mysterium osv.
Det är intressant med skillnaden mellan true crime och övrig historia, jag tror att det är dynamiskt och kanske svårt att göra skillnad, eftersom det finns historiska händelser som fortfarande är aktuell i true crime genren just eftersom dom oftast är olösta. Däremot håller jag med om att den etiska delen alltid är svårt, och jag tycker själv inte om true crime som bara består av att på ett “kusligt” sätt berätta detaljer om någons våldsamma död, utan jag dras mycket mer till undersökande true crime, eller dom som redogör för avslutande mordfall på ett respektfullt sätt.
True Crime – Vad borde vi kalla det på svenska? Samma kväll jag läste din recension tittar jag på Babel, SVTs litteraturprogram. I avsnittet medverkar Peter Englund, historiker som med sin senaste bok skrivit en True Crimeroman. Söndagsvägen, om ett mord på en kvinna i 1960-talets Stockholm. Englund som kanske främst är historiker ycker inte själva om begreppet True Crime. Han säger också att den etiska delen av berättelsen blir svårare att balansera då det rör sig om en så nutida händelse, till skillnad från äldre brott och händelser. Det får även mig att reflektera över skillnaden mellan True Crime och övrig historia. True Crime och dess berättelser är ofta kopplade till “modern” tid. Dert väcker samma frågor och funderingar som vi landat i tidigare. Hur gammal måste en kropp vara för att sluta vara provecerande i sin agens. Hur länge måsten någon varit död för att viss legitimitet kring sin begravsningsplats ska få gälla. Vem personen var när den levde, eller hur den dog spelar också in i svaret. Behöver genergn True Crime, om det nu är en egen genre, alltid innehåla våld och död?
Bra recension och reflektioner! Jag håller med både dig och Mattias om de dödas agens, flaggar speciellt det Mattias sa om risken att agens blir ett urvattnat begrepp. Jag ser på agens som någonting kopplat till en fundamental medvetenhet där det att “ha agens” innebär att aktivt kunna forma viljor som är styrda av ett “inre” (medvetenhet/självtolkning/makt, osv) i ett “ytre” (världen som vi opererar i). De döda har nog rättigheter eller viljor i en kulturell och moralisk mening, men jag hade inte sagt agens. Agens formas i relation till andras behov (jag vill ha frihet, jag vill ha mat, jag vill inte bli mördad, osv), och jag menar att de döda inte har några behov här i dimensionen som vi lever i.
Mattias, tack för fin kommentar! Älskar att diskutera detta ämne, och svarade nog både dig och Erik i ett och samma respons, så kolla det!
Tack för kommentar! Det väcker mer tankar hos mig.
Jag tror att agens i sig vore intressant att undersöka närmre eftersom jag tror att agens är föränderligt och dynamiskt beroende på vilken kontext en ser det.
Och jag tror absolut att död har agens, både i vad det lämnar efter sig (formen en människa tar när den lever vidare som minnen hos andra) men också i kroppen. Om en ska gå tillbaka till true-crime så återkommer det alltid i olika historier att det är viktigt att hitta kroppen. Inte bara för att anhöriga ska få en chans att begrava personen utan också för att det är kroppen som kan berätta vad som hänt. På så sätt är kroppen i sig ett minnesfragment, ett slags motstånd i döden, eftersom det finns bevis på vad som hänt strax innan personen dött, vilket ju i många fall är det som också kan fälla en eventuell förövare. Det ser jag i högsta grad som en slags agens.
Men jag kan uppleva att det också finns en tendens att tillskriva agens i, som jag tidigare skrev, fantasierna som levda människor har om död, och att en kanske måste plocka isär agens i mindre delar – som kroppslig agens, agens i minnen (som ett sätt att leva kvar även efter sin död) osv, som faktiskt närmre knyter an till den som en hävdar agens hos, alltså att försöka se agens i den levda erfarenheten hos människor även post deras död – inte tillskriva en tolkning på deras död som en agens i sig.
Obs att allt detta är en hög spridda tankar och ja till även Mattias spaning – Kung Rickard är ett ypperligt exempel på någon jag menar tillskrivs alldeles för mycket agens.
Tack för en intressant reflektion! Jag var sugen på att läsa den här boken under kursen, ska nog ta och göra det nu när jag läst din recension. Min kännedom om true crime är inte så omfattande, men baserat på det jag sett/lyssnat på är nog min bild att genren kretsar mer kring skräckblandad förtjusning över förövaren och hens psyke än kring de döda. Offret skildras ofta som ganska perifert i sammanhanget, tycker jag. Det blir lite som det du är inne på i resonemanget om agens: den döda har helt enkelt rollen av att vara död i true crime-dramaturgin, även innan mordet är hen mest av allt “snart död” för alla vet att det är rollen hen har att spela. Agensen finns hos förövaren.
På samma sätt tyckte jag författarna till den artikel vi läste om Rikard III överdrev agens-pratet på ett lite tröttsamt sätt. Det blir något av ett önsketänkade: man vill så gärna att de döda ska ha agens att man är beredd att se agens var som helst. Om agens helt enkelt betyder att något har en inverkan eller en effekt på något annat så blir begreppet extremt urvattnat och i slutändan poänglöst, tycker jag. Jag tycker du fångar det bra när du skriver att agensen snarast uppstår i de levandes fantasier om de döda. Därmed inte sagt att upplevelser som den Erik beskriver på något vis skulle vara osanna eller ogiltiga, såklart, men kanske finns det bättre ord för dem än agens?
En annan trop som jag kommer att tänka på är den om den för tidigt döda rockstjärnan, där kanske den döda är mer i fokus?
Bra recension men din reflektion var ännu bättre. Jag tänker först på citatet att de döda får en ny agens. Är det inte samma agens som bara lämnar den materiella världen för att bli ett minne med samma agens?
Vilket är hennes teoretiska perspektiv på agens? Kan mer saker ha agens än bara människor och döda? Din beskrivning av agens ” jag tänker att det snarare är levande människor som tillskriver agens i fantasierna kring död, dödlighet och våld” tycker jag påminner om secondary agency (Alfred Gell 1998), en slags överförd agens från agenten till icke-agenten. Helt rimlig kritik. Jag har inte helt tänkt färdigt på om jag tror att icke-levande ting har en agens eller inte. På ett sätt ser jag agens som ett sätt att säga att tingen existerar – eller att vi har en relation till tingen. Dom döda är dock inte ting eftersom dom har varit (eller fortfarande är) en person – så minnet har en agens, det finns och det kan relateras till. Jag är alltid extra noga när jag sätter upp hyllor och så hemma för jag tänker hela tiden på vad min farfar skulle tycka/säga om han såg mig – han var en jättebra snickare och montör. Han dog 2013. Hans agens får mig att sätta upp hyllor bättre, eller i alla fall försöka mitt bästa. Därav tänker jag att människorna i pod/serien-historien också har en agens. Deras sätt att vara och att död, vilket förmedlas i podden/serien etc. påverkar andras beteende i olika grad. Minnet av dom finns och förmedlas i podden/serien etc., och är något som folk relaterar till.
True crime har absolut blivit populärkultur. Kanske av anledningen att vi lever så långt ifrån döden i dagens västerländska samhälle?
Tack för din reflektion! Jag lockades mycket av denna titel i listan på monografier, men kom att välja en annan, så fint att få läsa reflektioner och analys utifrån den här boken. Jag är själv skräckfantast, eller “morbidly curious” som det kallas i denna psykologiska studie (som jag inte läst men som jag länkar till som exempel på användning av begreppet “morbidt nyfiken”): https://www-sciencedirect-com.proxy.lnu.se/science/article/pii/S0191886920305882?via%3Dihub
Intressant med exemplet true crime som du tar upp. Det låter definitivt som att true crime idag kan vara en populärkulturell genre, det känns ju som ett populärkulturellt fenomen.