I veckans läsning har jag känt mig splittrad i att hitta en slags ingång eller sammanfattning. Jag har tänkt mycket på plats, fysisk plats, platser i minnen och sensoriska platser. Jag har också tänkt mycket på vad det är att äga ett område och vad ägande ens betyder.
När jag läste om Girjasmålet så blir platsen, den geografiska platsen och tillträdet till den så abstrakt, likt ett dokument av papper som avgör vem eller vilka som domderar över ett område. Det förbises så många faktorer kring vad det är att leva och förvalta över något kontra att i praktiken ha ägandeskap. Samerna lever, vandrar, fiskar och förvaltar området, vilket har så många fler dimensioner av plats, minnen, samhörighet och orientering än att i en abstrakt mening äga samma område. Vad är det i ägandet från staten som har en så pass privilegierad position till skillnad från då att leva som en del av en geografisk plats, som ens möjliggör en rättegång av samma omfattning? Vem är staten i den diskussionen? Vad betyder det att staten äger ett område – i praktisk mening? Vad är det att äga kontra att leva på ett område?
Jag ställer inte frågorna i relation till domens utgång, utan bara som reflektioner av frågor jag fick efter att ha läst domen. Och det var nog allt jag fick till denna vecka.
Jag tror att många som har läst Girjasdomen tänker i samma banor som du pratar om här. Rätten har format kulturen kring samer på ett visst sätt, vilket i frånvarande av ytterligare information ofta begränsar den svenska uppfattningen av en same till just renskötsel. Som du säger så finns det såklart flera dimensioner till praktiken av denna kultur, något som tyvärr har försvunnit i det rättsliga rummet.
Dina tankar kring statens legitimitet tycker jag är väldigt intressanta och viktiga. Enligt min uppfattning behövs det någon övergripande aktör som har en idé om hur strukturer i samhället skulle kunna se ut och hur dessa strukturer kan upprätthållas. Denna stat kommer också på grund av sin status kunna undgå vissa av de krav som ställs på resten av samhället eftersom den står över samhälleliga normer. Något viktigt för att en stat ska kunna utöva rätten att till exempel äga en geografisk plats måste det finnas individer som legitimerar denna filosofi och ställer sig bakom denna ordning. Utan att människor uppmärksammar statens makt så förlorar den sin rätt och individer i samhället kommer vända sig till andra fungerande processer där makt och rätt kan regleras.
Intressant med ägandeaspekten. Det var inget jag tänkte på när jag läste men absolut en viktig fråga. När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på hur ägande kan fungera på andra sätt än hur det gör i vårt samhälle idag. I Sverige innan kristendomen hade spridit ut sig tycks inte ägande av land ha spelat så stor roll. Kungar/hövdingar/eliten/kommande adel rådde inte över land utan över folk. När kyrkorna skulle byggas så ”köptes” mark av icke-kristna. Dessa icke-kristna verkar inte helt ha förstått premisserna av köpet då det något senare verkar ha uppstått markkonflikter och ”odalrätt” kom att hävdas. En rätt att använda mark där ens förfäder ligger begravda. Jag har ingen aning om hur äganderätt fungerade i det samiska pre-koloniala samhället och hur den har förändrats under 1700, 1800 och 1900 i samband med assimilering men det verkar som att denna typ av administrativ begreppsförvirring är en användbar metod för kolonialmakter. Jag tycker mig se en typ av denna administrativa begreppsförvirring i relationen mellan staten och samerna, speciellt i ändraringar i urminnes hävden som jag gissar ändrades för att samerna inte ska kunna använda urminnes hävden för att helt få kontroll över Sampi.
Många av de tankar och funderingar du tar upp i koppling till veckans läsning kom också upp när jag läste om Girjasmålet och historiska rättigheter. Det är svårt att sammanfatta någonslags svar, och jag känner att “splittring” är ett bra begrepp att beskriva det hela. Jag har tänkt mycket på frågan om vad det innebär att äga något, och i vilka sammanhang det kan vara lämpligt eller strategiskt viktigt att göra anspråk på äganderätt – såsom den definieras i lagen. Kan det även ibland vara ostrategiskt på en bredare front?
Jag är personligen vanligtvis ganska kritisk till den form av social förändring som sker i rättssalen. Grävde fram en gammal kursbok “Normal Life: Administrative Violence, Critical Trans Politics, and The Limits of Law” (2015), skriven av juristen Dean Spade, som bland annat varnar för att begränsa sin aktivism till lagens ramverk. Lagen kan i vissa fall användas strategiskt som en del i att uppnå social förändring, samtidigt som lagen är en “site” där orättvisor ständigt produceras. Högsta Domstolen, den svenska staten och svensk lag, har en månghundraårig historia av att förtrycka samer och det är betydelsefullt för urfolkskampen att Girjas sameby nu vunnit mot svenska staten, med stöd av bland annat ILO169 som Sverige inte ens skrivit under. Girjasfrågan kan inte reduceras till enbart det som händer i rättssalen och samebyns vinst mot svenska staten är en historiskt betydelsefull vinst, samtidigt som rättssystemet och staten i övrigt fortsätter missgynna samer.