Hans Ruin publicerade 1994 sin doktorsavhandling ”Enigmatic origins: Tracing the theme of historicity through Heidegger’s works”. I avhandlingen lovade Ruin att han möjligen skulle återkomma med en djupare fenomenologisk social ontologisk analys av levande och döda för att fånga den etiska dimensionen av historisk kultur och medvetenhet. Denna bok är uppfyllandet av det löftet.
Boken skrevs inom ramen för ett större tvärvetenskapligt projekt och omfattar ett flertal olika vetenskaper såsom sociologi, antropologi, arkeologi och filologi.
Ruin gör en genomgång av några av de stora europeiska filosoferna och deras syn på livet, döden och sambandet däremellan. Bland andra refereras till verk av Jan Assman, Jaque Derrida, Sigmund Freud, Georg Hegel, Martin Heidegger, Robert Herz och Alfred Schütz.
Begreppet som är titeln på boken ”Being with the dead” myntades av Heidegger som ett existentiell-ontologiskt begrepp, på tyska ”Mitsein mit dem Toten”.
I öppningskapitlet bygger Ruin ett filosofisk-fenomenologiskt ramverk för boken för att kunna visa att det är i historiciteten och i de historiska existenserna som man kan se vad ”being-with-the-dead” innebär via begreppet Dasein i betydelsen ”har-varit”.
De följande kapitlen behandlar being-with-the-dead ur olika synvinklar: läran om döden och meningen med begravning; dyrkan av förfäder; exempel på nekropolitik; arkeologi i behandling av gravar; nekromanti med Odysseus färd till dödsriket som exempel; metafysikens grav med utgångspunkt i egyptisk gravkultur.
Det finns inga samhällen som inte har utvecklat något sätt att vara med sina döda, att förhålla sig till dem och kommunicera med dem. Men vilka är då de döda och hur kan man vara med dem? Jo, de döda är de som har gått före oss och lämnat denna värld. De är inte längre här men är ändå här men vi kan inte vara fysiskt vara med de döda. Och vi kan aldrig fullt ut förstå vad döden är men ändå är ”att vara med de döda” inte ingenting.
Hur påverkar då de döda? För vår egen identitet menar Ruin att vi hittar oss själva genom att ha ”de andra”, både levande och döda, att spegla oss i. I fråga om kultur menar Ruin att det är en historia av döda och att kulturer alltid har någon form av dyrkan och ritualer att begrava döda förfäder. Här dyker det upp nya frågor: vad innebär begravning, vad är en grav och varför begraver människor sina döda? För att besvara dessa frågor lutar sig Ruin mot filosoferna Hertz och Hegel. Hertz delar upp sorg och begravning enligt tre dimensioner, kroppen, själen och de överlevande.
De döda och deras kvarlevor är viktiga och påverkar sina samhällen. Exempel är hur de styrande under, och efter, franska revolutionen flyttade kvarlevor till och från Saint-Denis basilikan för att hjälpa till att legitimera den egna politiken. Ett annat exempel är den okände soldatens grav. Ruin menar att nekropolitiken lever och att det förflutna (ut)formas i och med de levandes inblandning. Men det är skillnad på de egna kvarlevorna och de-andras kvarlevor. De egna skyddar man medan de-andras kan behandlas hur som helst. Gravar kan plundras eller utplånas då de-andras historia inte är intressant eller till och med behöver utplånas för att gagna egna syften.
Ruin ger några gripande och tänkvärda exempel på being-with-the-dead. Det första exemplet handlar om en 2 årig schimpans som dog av sjukdom. Istället för att lämna kroppen bar mamman det med sig i en månad. Förstod schimpansen att barnet var dött? Varför ville hon i så fall inte lämna kroppen? Kan detta hjälpa oss att förstå hur människor relaterar till sina döda? Det andra exemplet som fastnat i mitt minne är en grupp arkeologer som 1971 grävde ut en begravningsplats i Iowa. De fann skelett efter vita och ett skelett efter en indiankvinna. De vitas kroppar togs om hand och återbegravdes medan indiankvinnans kvarlevor fördes till ett museum och lagrades där. Är det skillnad på människa och människa på grund av ras eller på grund av tid sedan någon dött?
Ruin slutar boken med att konstatera att vi inte kan övervinna dödens ändlighet. Vi delar den med dem som komma skall och vi ska en dag också tillhöra de-som-har-varit.
Boken ger en bred filosofisk genomgång av ämnet med några konkreta och tänkvärda exempel på vad being-with-the-dead innebär, för oss levande.
Referenslista
Ruin, Hans: Being with the dead: Burial, Ancestral polities, and the Roots of Historical Consciousness, 2018, Stanford University Press
Jag har själv inte läst denna boken men synen på döden och vad den har för konsekvenser har alltid varit ett spännande ämne. Att denna boken väljer att diskutera döden utifrån en tvärvetenskaplig ansats som inkluderar sociologi, antropologi, arkeologi och filologi säger mycket om vem författaren själv är och i vilket samhälle denna person anser sig tillhöra. Om boken istället skulle fokusera på rättssociologi, legal anthropology (rättsantropologi) och statsvetenskap skulle diskussionen sett betydligt annorlunda ut och kanske inte speglat samma författare som får ta del av annars.
Du nämner att de döda och deras kvarlevor är viktiga och påverkar sina samhällen. Jag tror att detta också gäller för hur döden tar form inom akademin och i vetenskapliga sammanhang. Bland flera äldre akademiker nämner du Robert Herz som delar upp sorg och begravning enligt tre dimensioner – kroppen, själen och de överlevande. Detta är en uppfattning starkt rotad i en kristen religion. Såklart finns det flera än denna uppfattningen om döden och man borde nog öppna upp för andra värderingar att ta plats i den diskussionen. Kollar man tillbaka på en för-kristen tid hade Bronsålderns gravar en del att symbolisera. När vi studerar dessa gravar idag kan tolkningen av de vara viktig för att förstå tidigare civilisationer. Rachel Hallote (2002) menar att gravar från den tiden sällan speglar en social organisation i samhället som var, utan en idealiserad bild av vem denna person var och vilket samhälle personen var en del av. Gränsen mellan real och ideal påverkar de efterlevande och hur kvarlevorna är viktiga och har påverkats av sina samhällen.
Det här låter som en intressant bok och får mig att tänka på monografin jag valde att läsa. Den författaren undersöker bland annat dödkroppspolitik i politiskt laddade länder och om hur döda kroppar (som utvidgat koncept) är/kan vara ett uttrycksmedel för en rådande situation. Påminner mig lite om det du säger att Ruin menar med “att vi hittar oss själva genom att ha ”de andra”, både levande och döda, att spegla oss i”. Författaren jag läste kollade just på den där speglingen (symboliken) av individen, gruppen, kriser, osv, i de döda.
Om den blir mer eller mindre läsvärd beror på betraktaren. Om en tänker sig verkligheten så som modernismen eller postmodernismen målar upp den så blir den absolut läsvärd så som den är. Jag hade dock föredragit om bok hade ett teoretisk perspektiv som var grundat i etnografin. Jag tänker även att den blir mer lättläst om man är bekant med den filosofiska kanon sedan innan. I vilket fall så är boken är med på min lista: böcker som ska läsas efter masteruppsatsen är klar^^
Erik
Jag håller med dig om att boken lutar sig kraftigt mot de stora filosoferna och därmed blir tämligen tungläst.
Hur hade det sett ut om Ruin inte hade lutat sig så hårt mot de stora filosoferna? Hade boken blivit mindre läsvärd eller kanske till och med mer läsvärd då Ruins egna tankar fått större utrymme?
Jag kan se att detta med att referera till de stora filosoferna är ett sätt att försöka öka trovärdigheten i författarnas egna åsikter. Men som du säger så riskerar filosofin att “blir en vetenskaplig disciplin utan något riktigt identifierbart material”.
Jag medverkande på ett seminarium vilket leddes av Hans Ruin och handlade om bokens arkeologiska del för ca ett år sen. Jag hade inte läst bok då och har ännu inte hunnit gjort det men minns att jag tänkte efter seminariet att borde läsa den. Jag tänkte såklart den tanken igen när jag läste din recension. Ca ett år senare har jag dock läst mer om filosofins relation till andra discipliner och har kommit att håll med, framför allt, Tim Ingold (social antropolog) om att filosofin alltid skrivs i relation till en stark och gammal kanon utan att i någon större utsträckning sätta teorier i relation till verkligheten. Filosofin blir ett slags rationaliserade baserade på tidigare filosofers tankar istället för att gå till ett material som återfinns i verkligheten. Filosofin blir en vetenskaplig disciplin utan något riktigt identifierbart material – jämfört med historias text, antropologis etnografi, arkeologis materiella lämningar, statsvetenskapens politik osv. Filosofin skulle då bli: filosofis tidigare filosofi. Jag tänker att detta är anledningen till att filosofin har tappat sin position som den ledande teoriskapande disciplinen. Idag har sociologin tillsammans med antropologi och genusvetenskap tagit den positionen.
Hans Ruin håller ju på med praktisk/kontinental filosofi. Detta problem gäller inte i samma utsträckning för den praktiska filosofin som för den teoretiska filosofin. Men problemet existerar även inom praktisk filosofi.
Detta tycker jag till och med syns i din recension av boken – framför allt av dess titel. För mig är den ontologiska vändningen (den antropologiska definitionen) av stor vikt både för mitt eget arkeologiska material och antropologins etnografiska material, vilket jag använder för komparativa analyser. Det blir svårt att förstå andras verkligheter, dvs. icke-västerländska verkligheter (oberoende av tid), i detta fall relationen till de döda, om verkligheten baseras på beskrivningar av verkligheten och inte verkligheten(erna) själv. Jag saknar en primär källa som knyter an till människor olika verkligheter.