I denna bok, skriven 1997, undersöker den amerikanska medievetaren Marita Sturken hur det kollektiva minnet av en rad avgörande historiska skeenden och händelser under den senare hälften av 1900-talet (och då huvudsakligen ur ett strikt amerikanskt perspektiv) påverkats av de medier genom vilka de skildrats. Sturken fokuserar här exempelvis på mordet på John Kennedy, Vietnamkriget och skapandet av Vietnam Veterans Memorial i Washington, rymdfärjan Challengers explosion, kravallerna i efterförloppet av polisvåldet mot Rodney King och Gulfkriget i Kuwait. Det rör sig inte om någon typisk mediekritisk granskning med fokus på vem som sagt vad på vilket sätt och med vilken agenda – delvis finns det sådana inslag, men Sturken ägnar sig huvudsakligen åt att utforska minne och mediering ur ett mer grundläggande perspektiv där större vikt läggs vid hur olika medieformat, så som foto, tv och film, i sig inverkar på skapandet av upplevelse och minne av olika skeenden. I korta drag belyser Sturken hur bilder ofta kommer att likställas med minne, inte minst i vårt kollektiva medvetande. Hon skildrar därpå i en rad nedslag hur exempelvis det kollektiva och populärkulturella minnet av mordet på Kennedy alltjämt präglas av stillbildsformatet, hur minnet av Vietnamkriget på motsvarande vis påverkats av de många spelfilmerna på temat och hur tv-mediet därpå slog igenom på 80-talet med de direktsända skildringarna av Challenger-explosionen 1986 och upploppen i Los Angeles 1991. Ett talande exempel på hur tv-mediet formar upplevelsen av skeenden är Gulfkriget 1991, där Sturken belyser hur direktsända tv-bilder återgav kriget som en kamp mellan vapen och maskiner snarare än mellan människor med kroppar av kött och blod. Kriget blev till en tv-serie – detta var också den första stora väpnade konflikt där man kunde slå på tv:n på morgonen för att se hur det hade gått under natten. Genom detta fokus menar Sturken att Gulfkriget kom att utgöra ett slags medialt återupprättande av den amerikanska militära självkänslan efter det förödmjukande kriget i Vietnam: de opersonliga orkestrerade tv-bilderna av högteknologiska missiler som framgångsrikt träffar abstrakta mål står i tydlig kontrast till stillbilderna av flyende vietnamesiska barn som just bombats av napalm.
I bokens andra del tar Sturken upp HIV-epidemin och den AIDS Quilt som genom åren kommit att utgöra ett slags kollektivt skapat minnesmärke över dem som gått bort i sviterna av en HIV-infektion. I mitt tycke är denna del av boken svagare, om än inte ointressant. Sturken skildrar hur minnet av de döda även här har kommit att utgöra ett slags slagfält där olika grupper velat göra anspråk på minnesskapandet. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte fastnar så för denna del av boken – kanske är det en känsla av att den inte riktigt hänger samman med den inledande delen, som tydligare utforskar hur minne skapas och återskapas genom de bilder som når oss.
Den del av boken som jag tycker är som allra mest fascinerande är nog egentligen det inledande kapitlet, där Sturken berör ”minnesteknologier” i en bredare bemärkelse, hur minne och glömska hänger samman och så vidare. De exempel hon sedan tar upp är intressanta som illustrationer, men jag blir också nyfiken på att läsa mer ur ett övergripande perspektiv om exempelvis minne och glömska i den flodvåg av bilder som numera sköljer över oss varje dag, där själva överflödet som sådant på sätt och vis skapar en jämntjock massa där det partikulära hamnar i skymundan och ingenting riktigt fastnar. Men men, jag får väl forska vidare helt enkelt.
Perspektivet i boken är som sagt väldigt amerikanskt, även om Sturken också tar upp osynliggörandet av de vietnameser som dog i Vietnamkriget (eller det amerikanska kriget, som det kallas i Vietnam). Ett exempel är att mycket av det hon skriver om Gulfkriget tidigare tagits upp av den franske filosofen Jean Baudrillard, som 1991 publicerade tre essäer i franska dagstidningar som senare gavs ut på engelska under titeln ”The Gulf War Did Not Take Place”. Här når han i mångt och mycket samma slutsatser som Sturken: att Gulfkriget paketerades och presenterades medialt på ett sätt som fick det att framstå mindre som ett faktiskt krig och mer som en abstrakt icke-händelse. Det hade varit snyggt att referera till Baudrillards tankegångar, men med tanke på att fransk (och europeisk) teori ofta når USA tämligen sent så är detta kanske ytterligare ett exempel på ett ganska snävt inom-amerikanskt perspektiv.
Boken är som sagt skriven 1997 och även om inte innehållet i sig känns förlegat så är onekligen en del av de händelser som Sturken tar upp idag ganska avlägsna. Stora delar av vad hon skriver om Gulfkriget är antagligen också applicerbart på till exempel Irakriget 2003-2011 – de tendenser hon tar upp är kanske till och med ännu tydligare i det fallet, då det gäller hur en medierad historieskrivning kommit att prägla minnet av kriget. Attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001 är nog också, ur dagens perspektiv, tydligare exempel på händelser som etsat sig fast i många amerikaners medvetande och för en yngre generation kanske till och med präglat stora delar av deras uppväxt, jämfört med exempelvis Challenger-olyckan 1986. Det hade varit intressant att ta del av Sturkens syn på dessa nyare skeenden och hur hennes tankegångar kan appliceras på historieskrivningen efter 1997.
Jag ger denna bok 4 pumpor av 5 möjliga.
Fin recension och många intressanta reflektioner även i kommentarerna! Som jag minns boken tyckte jag också att AIDS-delen var svagare. Jag funderade på om Sturken skrivit något nyare som mer behandlar dagens medielandskap, så kollade upp henne och insåg att hon är yngre än jag trodde (född 1957) och att detta var hennes första bok. Jag hade utgått från att hon var betydligt mer etablerad när hon skrev den, det brukar vara så när det är böcker som tar sig an så här omfattande teman! Intressant kommentar också om frånvaron av Baudrilliard, du har rätt i din kommentar om ‘segheten’ och det snävt amerikanska, men förmodligen är det också så att om detta är hennes första bok bygger den i alla fall delvis på hennes avhandling (obs gissning!) som i så fall nog skrevs ett antal år innan den gavs ut 1997. En hel del seghet i de processerna också…
Det kan verkligen vara intressant att fundera över hur medier porträtterar en händelse. Jag tror att det är en fördel att det idag finns tillgång till så många olika nyhetskällor, men tyvärr innefattar detta även oerhört missvisande rapporteringar. Det finns ett påstående om att den enda dag vi är källkritiska är första april. Hursomhelst känner jag igen det du nämner om att vissa saker och människor får mycket plats medan andra osynliggörs eller får mycket mindre plats. Här tror jag också att det finns en risk att medierna blir påverkade av varandra och därmed lägger fokus på samma sak. Mycket sker nog omedvetet. Själv tycker jag inte om när ord som “familjetragedi” eller “utvidgat självmord” används när någon har dödat en familjemedlem och sedan begått självmord. Jag tycker att det på något sätt är att ta bort skulden från mördaren. Det skulle dock aldrig användas om offret eller offren var utomstående, vilket jag tycker ännu tydligare separerar mord inom familjen från andra rapporteringar om mord. Nu blev min kommentar ganska mörk, men det låter som att även boken är det.
Utan att ha läst boken känns det som efter din beskrivning som om den passar in i en teoribeskrivning innan de sociala medierna tog över rollen som digital minnesbank. De referenser som du beskriver handlar om tidningar och stora TV-kanalers återgivning av händelser. De filter och den proffesion som därigenom vidarebefodrar bilden och därmed skapar minnen hos mottagaren skiljer sig troligtvis från nutid. Twitter och liknande forum ger en dirket bild, med en individ snarare än en teoretisk proffesion bakom bilden som förmedlas. Precis som ditt resonemang är det också intressant att se på hur minnet hanterar den mängden information vi nu nås av. Vi behöver inte vänta på ett paketerat nyhetsinslag vid en fast tidpunkt utan kan nås av det var som helst. När som helst. Personlogen tror jag att vi blir mer splittrade och ensama om uppleveleser, ramar saknas för hur vi ska behålla och forma det vi uppplever. Intessant recension om en bok som är skriven precis innan den expplosion av information vi nu nås av. Och med “Vi” menar jag vi som har tillgång till det. Givetvis finns det fortarande stora delar av vår värld som pga politik och ekonmi inte lever i samma verklighet.
Vilken bra och uttömmande sammanfattning av vad som verkar vara en väldigt bred bok!
Jag kan ibland fascineras av tidigare verk som denna, hur forskare tenderar att ge sig i kast med flera enormt stora historiska händelser för att diskutera, som i detta fall, minnespraktiker, glömska osv.
Jag undrar ibland vad det gör att koka ned stora händelser till att rymmas inom ramen för en bok med också andra exempel, att det i sig är ett specifikt sätt att minnas och återberätta på. Nu har jag ej läst denna men baserat på det du återger så är det många olika skeenden som återges, vilket i sig blir ett slags komprimerat tidsögonblick, ett minnesfragment, men också givetvis ett urval av vad och hur en berättar om dessa historier och ur vilket perspektiv – särkilt då när detta är Amerikanskt – som i sig är långt ifrån enhetligt i förhållningen till den egna historien. Nåväl, kanske lite rörig respons men det var kul att läsa dina tankar!
Mattias
Verkar vara en intressant bok du läst. Den tangerar mitt stora intresse just nu – hur vi skapar oss en bild av verkligheten via de media som vi får information från. Som du påpekar så är “din” bok skriven 1997 och det har hänt en hel del inom media sedan dess. Jag ska efter kursen läsa “The mediated construction of reality” av Nick Couldry (2017) för att komma ännu närmare just hur media påverkar vår uppfattning (och vår uppbyggnad) av verkligheten.
mvh
olof