Jag valde att läsa Ruth Penfold-Mounces monografi eftersom död och framförallt konsumtion av populärkultur om död, är något jag själv hänger mig åt i en stor skala; allt från skräckfilmer, kriminalserier, dramatiseringar av kända mordfall och kanske mest av allt true-crime podcasts och dokumentärer.
Nu, efter att ha läst boken och inte bara lockats av titeln, så förstår jag att hon diskuterar död och populärkultur i avgränsade och specifika exempel; Penfold-Mounces dyker ned i eftermälet av kända människors död, i det till viss del mytologiska landskapet kring organdonation, död hos de odöda (zombies, vampyrer) och slutligen död i relation till de ”authentic dead”. Med bakgrund i att själv vara en skräckfantast, eller generellt en morbid läsare och tv-konsument, så var allt detta intressant att läsa med ändå fastnade jag främst för hennes inledande diskussion om agens i död och även om det ”authentic” döda.
Penfold-Mounces menar att död å ena sidan beskriver slutet av en individ, kvarlevor av en kropp som förlorat sitt liv, å andra sidan något som i relation till populärkultur kan och har agens; ”Death itself may mark the end of and individual, but it creates new agency for the dead.” Hon menar att för döda är de odödliga bilderna eller skildrandet av död i populärkultur något som hänför människor till att konsumera dödlighet och samtidigt ”blurring the boundary between death and life, thereby complicating understandings of mortality.”
Hon sätter det i relation till vad hon kallar ”death denial”, vilket hon menar präglar västvärldens kulturella förhållning till död. Denna del tilltalade mig mycket, både i att jag håller med om en slags förnekelse kring vad döden innebär, eller egentligen inte en förnekelse utan mer en särpräglad rädsla över att tänka på döden för nära inpå ens direkta omgivning (obs att jag bara utgår från min erfarenhet av att vara uppväxt på svensk landsbygd) men också hur paradoxalt det är i relation till konsumtionen av död.
Det jag framförallt reflekterade över är det fortsatt växande intresset för true-crime, ett ämne som jag saknade i Penfold-Mounces bok. Visserligen kan det tänkas vara problematiskt att dela in true-crime som populärkultur men jag skulle vilja argumentera för att det blivit det; inte bara i mordfall som blir till tv-serier utan allt som omger behovet av att prata om, diskutera och återberätta riktiga händelser. Det finns podcasts som iscensätter, använder röstskådespelare och ljudeffekter i återberättande av verkliga mord eller andra morbida och våldsamma händelser.
Dragningen till true-crime som en del av en populärkulturell konsumtion av död tror jag verkligen leder till att, för att återvända till ovan citat, ”blurring the boundary between death and life,”. Framförallt så tror jag att det suddar ut gränsen för förståelsen av död och framförallt våldsam död, liksom att jag tror att det skapar ett slags avstånd, en oförmåga att faktiskt förstå och ta till sig vad det är som en lyssnar eller tittar på. True-crime glider samman med fiktion av exempelvis ”authentic death” och det glider samman med en slags dödsförnekelse. Jag tror att det går att konsumera äkta död, händelser som hänt någon nära inpå, just för att det finns en oförmåga att ta till sig innebörden i vad det faktiskt betyder.
Däremot vet jag inte om jag håller med om Penfold-Mounces diskussion om dödas agens, jag tänker att det snarare är levande människor som tillskriver agens i fantasierna kring död, dödlighet och våld. Det blir snarare tvärtom, om en ställer hennes diskussion mot till exempelvis true-crime som en del av nutidens populärkulturella dödskonsumtion, människorna som fallit offer för händelser som återberättas och diskuteras om och om igen i olika sammanhang har extremt lite agens, annat än att de går till historien för sin våldsamma död.
Nu ska jag runda av denna reflektion, som blev lite en avstickare från bokens huvudsakliga innehåll. Oavsett kan jag rekommendera att läsa boken för alla som konsumerar och dras till död i populärkultur, den är lättläst, intressant och väckte för mig vidare reflektioner.
