En reflektion av Ruth Penfold-Mounces bok Death, The Dead and Popular Culture (satt i relation till true-crime)

Jag valde att läsa Ruth Penfold-Mounces monografi eftersom död och framförallt konsumtion av populärkultur om död, är något jag själv hänger mig åt i en stor skala; allt från skräckfilmer, kriminalserier, dramatiseringar av kända mordfall och kanske mest av allt true-crime podcasts och dokumentärer.

Nu, efter att ha läst boken och inte bara lockats av titeln, så förstår jag att hon diskuterar död och populärkultur i avgränsade och specifika exempel; Penfold-Mounces dyker ned i eftermälet av kända människors död, i det till viss del mytologiska landskapet kring organdonation, död hos de odöda (zombies, vampyrer) och slutligen död i relation till de ”authentic dead”. Med bakgrund i att själv vara en skräckfantast, eller generellt en morbid läsare och tv-konsument, så var allt detta intressant att läsa med ändå fastnade jag främst för hennes inledande diskussion om agens i död och även om det ”authentic” döda.

Penfold-Mounces menar att död å ena sidan beskriver slutet av en individ, kvarlevor av en kropp som förlorat sitt liv, å andra sidan något som i relation till populärkultur kan och har agens; ”Death itself may mark the end of and individual, but it creates new agency for the dead.” Hon menar att för döda är de odödliga bilderna eller skildrandet av död i populärkultur något som hänför människor till att konsumera dödlighet och samtidigt ”blurring the boundary between death and life, thereby complicating understandings of mortality.”

Hon sätter det i relation till vad hon kallar ”death denial”, vilket hon menar präglar västvärldens kulturella förhållning till död. Denna del tilltalade mig mycket, både i att jag håller med om en slags förnekelse kring vad döden innebär, eller egentligen inte en förnekelse utan mer en särpräglad rädsla över att tänka på döden för nära inpå ens direkta omgivning (obs att jag bara utgår från min erfarenhet av att vara uppväxt på svensk landsbygd) men också hur paradoxalt det är i relation till konsumtionen av död.

Det jag framförallt reflekterade över är det fortsatt växande intresset för true-crime, ett ämne som jag saknade i Penfold-Mounces bok. Visserligen kan det tänkas vara problematiskt att dela in true-crime som populärkultur men jag skulle vilja argumentera för att det blivit det; inte bara i mordfall som blir till tv-serier utan allt som omger behovet av att prata om, diskutera och återberätta riktiga händelser. Det finns podcasts som iscensätter, använder röstskådespelare och ljudeffekter i återberättande av verkliga mord eller andra morbida och våldsamma händelser.

Dragningen till true-crime som en del av en populärkulturell konsumtion av död tror jag verkligen leder till att, för att återvända till ovan citat, ”blurring the boundary between death and life,”. Framförallt så tror jag att det suddar ut gränsen för förståelsen av död och framförallt våldsam död, liksom att jag tror att det skapar ett slags avstånd, en oförmåga att faktiskt förstå och ta till sig vad det är som en lyssnar eller tittar på. True-crime glider samman med fiktion av exempelvis ”authentic death” och det glider samman med en slags dödsförnekelse. Jag tror att det går att konsumera äkta död, händelser som hänt någon nära inpå, just för att det finns en oförmåga att ta till sig innebörden i vad det faktiskt betyder.

Däremot vet jag inte om jag håller med om Penfold-Mounces diskussion om dödas agens, jag tänker att det snarare är levande människor som tillskriver agens i fantasierna kring död, dödlighet och våld. Det blir snarare tvärtom, om en ställer hennes diskussion mot till exempelvis true-crime som en del av nutidens populärkulturella dödskonsumtion, människorna som fallit offer för händelser som återberättas och diskuteras om och om igen i olika sammanhang har extremt lite agens, annat än att de går till historien för sin våldsamma död.

Nu ska jag runda av denna reflektion, som blev lite en avstickare från bokens huvudsakliga innehåll. Oavsett kan jag rekommendera att läsa boken för alla som konsumerar och dras till död i populärkultur, den är lättläst, intressant och väckte för mig vidare reflektioner.

Lite splittrade tankar

I veckans läsning har jag känt mig splittrad i att hitta en slags ingång eller sammanfattning. Jag har tänkt mycket på plats, fysisk plats, platser i minnen och sensoriska platser. Jag har också tänkt mycket på vad det är att äga ett område och vad ägande ens betyder.

När jag läste om Girjasmålet så blir platsen, den geografiska platsen och tillträdet till den så abstrakt, likt ett dokument av papper som avgör vem eller vilka som domderar över ett område. Det förbises så många faktorer kring vad det är att leva och förvalta över något kontra att i praktiken ha ägandeskap. Samerna lever, vandrar, fiskar och förvaltar området, vilket har så många fler dimensioner av plats, minnen, samhörighet och orientering än att i en abstrakt mening äga samma område. Vad är det i ägandet från staten som har en så pass privilegierad position till skillnad från då att leva som en del av en geografisk plats, som ens möjliggör en rättegång av samma omfattning? Vem är staten i den diskussionen? Vad betyder det att staten äger ett område – i praktisk mening? Vad är det att äga kontra att leva på ett område?

Jag ställer inte frågorna i relation till domens utgång, utan bara som reflektioner av frågor jag fick efter att ha läst domen. Och det var nog allt jag fick till denna vecka.

Är historiska rättigheter enkla?

Vem tillhör marken och vem tillhör rättigheterna på marken? Det kan synas vara enkla frågor i dagens genomreglerade samhälle. Men riktigt så enkelt är det inte. Ellemore skriver att Australien blev koloniserat av vita som tog för sig av det land som fanns och omdefinierade därmed äganderätten i kraft av sin större makt. Urinnevånarna drevs undan och blev marginaliserade. Idag modern tid har det kommit upp flera rättsfall där aboriginer försökt att få tillbaka rätten till det land som de hävdar historiskt har tillhört dem. Men det har gått ungefär 200 år sedan koloniseringen och de som ägt/bott på marken under den tiden, är inte de de rättmätiga ägarna? Har inte tiden gjort alla traditionella anspråk ogiltiga. Men om marken och platserna är viktiga för urinnevånarnas identitet, borde inte de får tillbaka marken då? Eller om de nya ägarna har samma känslor borde inte de få äganderätten då? Har inte tiden som förflutit. Ellemor menar att det finns två versioner av koloniseringen, en positiv som säger koloniseringen ledde till ekonomisk, kulturell och politisk utveckling. Medan den negativa versionen talar om invasion, kolonisering, tvångsomflyttningar, utnyttjande, institutionalisering och försök till folkmord. Australien går, som resten av världen, igenom en industrialisering som bland annat innebär att människor överger landsbygden och flyttar in till städer. Som jag förstår det så kan det ge aboriginerna större möjligheter att få tillbaka land på landsbygden medan det i det folkrikare södra områdena är mycket svårare.

Samerna i Sverige ville ha rätten att upplåta småviltsjakt och fiske inom Girjas sameby. Domslutet i Högsta domstolen gav dem också denna rätt, och fråntog därmed staten detsamma. Som jag läser det så vilar domslutet framförallt på ”rätt,…, har etablerats genom de rättigheter som enskilda samer tidigare har förvärvat genom urminnes hävd”, alltså på historiska rättigheter.

En aspekt på hävdande av äganderätt som jag inte har tänkt på är kartor och vilken betydelse för olika grupper identitet namnen på platser kan ha. Cogos skriver att många samiska namn under de senaste århundradena har bytts ut mot svenska. Samtidigt har en del samiska namn behållits men stavas på ett sätt som motsvarar svensk stavning och uttal. På det viset förloras kunskapen bakom namnen.  Cogos menar att samerna traditionellt lärt sig att navigera via berättelser som de hört under färder på fjället. Via dessa berättelser överförs inte bara geografi utan också den kulturella kontexten kring namnen. Denna kunskap blir svår att behålla när namnen inte längre finns på kartan.

Historiska rättigheter, ägande och nyttjanderätter, för det mesta enkla frågor – i ett kort perspektiv. Men desto svårare i ett långt historiskt perspektiv där till exempel kolonisering och krig har förändrat förutsättningarna och verkligheten.

Referenslista

Cogos, Sarah, Marie Roué & Samuel Roturier: ”Sami Place Names and Maps: Transmitting Knowledge of a Cultural Landscape in Contemporary Contexts”, 2017, Arctic, Antarctic and Alpine Research, 49:1

Ellemore, Heidi: “White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia”, 2003, Social & Cultural Geography, Vol 4, No. 2

Högsta Domstolen, Mål T 853-18 ”Girjasdomen”, 2020, https://www.domstol.se/hogsta-domstolen/avgoranden/2020/47294/ nedladdat 2020-10-22 kl 13.55

Platsbundna minnen och känslor i jojkning

I detta inlägg vill jag dela med mig om reflektioner kring den traditionella samiska sångkonsten att jojka och dess koppling till minnen, känslor, platser och varelser. I samband med kurslitteraturen lyssnade jag på Elin Anna Labba’s bok (2020) “Herrarna satte oss hit”  (hon läser upp den själv) som handlar om tvångsförflyttningar av renskötande samer under 1920-talet. Detta skedde i kontexten av en ny renbeteskonvention (1919) mellan Norge och Sverige och skulle bidra till ett nationsbygge där samer inte fick plats och var tvungna att flytta och trängas söderut. Elin Anna Labba har samlat in ett flertal berättelser såsom bland annat intervjuer, dikter, fotografier och jojktexter. Enligt författaren har redan många berättelser gått förlorade vilket dels kan förklaras med tiden som har gått, och dels den orala kulturen som även beskrivits av Cogos et. al (2017). Utöver det har tvångsförflyttningarna även orsakat skam och trauma som påverkat nästa generation då de som drabbades inte kunde, fick eller ville prata om det som skett.

Något annat som har gått förlorad var jojkar som förknippades med särskilda platser. En definition av jojk kan vara:

”Jojkning är en konst att minnas. Somliga minnas i hat och minnas i kärlek, och andra minnas i sorg. Dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen.” (Johan Turi 1917 från samer.se)

I och med det tycker jag att det blir ännu tydligare att landmärken eller områden är mer än enbart punkter på kartan då de kan kopplas till kollektiva och personliga minnen eller berättelser som länge har levt vidare genom muntliga överföringar från generation till generation (som även Cogos et al (2017) skriver om). Dock så skedde ett våldsamt avbrott under tvångsförflyttningarna:

‘“När man pressas att överge ett område blir också jojkarna kvar.” Väldigt få tog sina toner med sig. En följd av tvångsförflyttningarna var att jojken tystnade. I berättelserna jag lyssnar på från tiden före tvångsförflyttningar jojkar de när de möter fjällen. De jojkar för att hälsa och ta farväl. De tackar för betet, för sommaren, för vinden. De ber marken om lov. De har en berättelse och ett namn till minsta lilla bäck. Alla vet att renskötseln kräver en djup relation till marken och kunskap om hennes detaljer.’ (Majlis Skaltje i Labba 2020:56). 

Likväl som “place names” i kartor är det kanske omöjligt att bevara och göra rättvisa till jojkning enbart i skrift. Men jag tycker att Elin Anna Labba’s bok är väldigt viktig då den samlar in och dokumenterar vittnesmål som utöver det fysiska våldet bevittnar det psykiska våldet och dess koppling till markrättigheter. Labba beskriver berättandet som ett sätt att läka: 

‘På det språk jag älskar mest är det nästan samma ord, att minnas och att berätta. Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit. De vi berättar om minns vi.’ (Labba 2020:8)


Cogos, S., Roué, M. and Roturier, S., 2017. Sami place names and maps: transmitting knowledge of a cultural landscape in contemporary contexts. Arctic, Antarctic, and Alpine Research, 49(1), pp.43-51.

http://www.samer.se/jojk

Labba, E.A. Herrarna satte oss hit, Norstedts Förlag.

Död och levande minnen

Jag har vuxit upp med en syn på död som något fruktansvärt och förkrossande, men också som något det kan skämtas om. Mina föräldrar brukar till exempel skratta åt att jag som liten tyckte att pappa inte skulle begravas på vår tomt eftersom han då skulle vara i vägen när vi spelar kubb. Jag minns inte själv den konstiga och okänsliga kommentaren, men mitt resonemang på den tiden kan faktiskt stödjas av John Claudius Loudons tanke att de döda inte får begravas på ett sätt som stör de levande (Johnson 2008:780) Vi brukar också skämta om att min pappas avlidna syster Signe släcker sitt gravljus (vilket sker varje gång vi har tänt ett på hennes grav) eftersom hon var så rädd för eld när hon levde. Samtidigt har vi också det mer negativa förhållningssättet till döden. Vår älskade nittonåriga katt som har sett mig växa upp klamrar sig fast vid livet, men det smärtar oss oerhört att veta att hon inte har långt kvar.

 

Vi frågar oss ibland varför vi envisas med att tända ett ljus vid Signes grav när hon egentligen skulle föredra ett batteridrivet ljus. Kanske gör vi det för att graven inte bara är en privat plats utan också en allmän. Eva Silvén (2018:23ff) påstår till exempel att gravplatser och minnesplatser både är allmänna och privata samt att linjen där det privata övergår till det allmänna har förändrats. En anledning till att vi tänder ljuset är troligtvis för att de flesta andra gör detsamma på sina anhörigas gravar. På så vis förväntas det av oss att vi ska tända ett ljus. Dessutom tycker vi själva att det ser trevligt ut, så stackars Signe kommer att fortsätta att få ett tänt ljus vid sin grav.

 

Silvén (2018:29) tar också upp hur museum genom att ställa ut minnesföremål som ofta väcker starka känslor bidrar till dagens utveckling av samspelet mellan materialitet, agens och betydelse i relation till sorg och död. Ett exempel på hur museum kan skapa minnesplatser är hur Länsmuseet Gävleborg valde att informera om stadsbrandens tre offer. Arbetarbladet beskriver minnesplatsen på följande vis ”I utställningen gestaltas deras öde effektivt med tre kritvita kors och en text utformad som en dödsannons” (Björkman 2019). Det är intressant hur den materiella gestaltningen väcker känslor med tanke på att offrens död tidigare har fått väldigt lite uppmärksamhet jämfört med sorgen över de materiella förlusterna. I utställningen är det med hjälp av korsens materialitet som förlusten över människoliv lyfts fram och kan sörjas.

Referenser:

Björkman, Fredrik 2019. ”Nytt på Länsmuseet: saklig utställning om den ruskiga stadsbranden 1869.” Arbetarbladet. Publicerat 2019-10-05. Tillgänglig: https://www.arbetarbladet.se/logga-in/nytt-pa-lansmuseet-saklig-utstallning-om-den-ruskiga-stadsbranden-1869 (Hämtat 2020-10-21)

 

Johnson, Peter 2008. ”The Modern Cemetery: a design for life.” Social & Cultural Geography 9 (7):777-790

Silvén, Eva 2018. ”Graveside Shrines: Private or public space?” I: Frihammar, Mattias & Helaine Silverman (red.). Heritage of Death. Landscapes of emotion, memory and practice. Abingdon, Oxon: Routledge