Month: October 2020

Kurslitteraturen har i ganska hög grad kretsat kring minne, makt och motstånd mot bakgrund av omvälvande skeenden av närmast episkt slag: döda kungar och diktatorer, etnisk rensning, förtryckta ursprungsbefolkningar, förlorade drömmar i det postsovjetiska samhället. Inget konstigt med det egentligen, ämnet inbjuder onekligen till dramatik – och självklart ryms det även en stor dos vardaglighet i hur man förhåller sig till minnet av döda släktingar på en begravningsplats. Den här veckan tänkte jag dock ta upp en väldigt konkret och jordnära form av minne, nämligen barndomens utforskande och skapande av platsminnen. En milstolpe i forskningen kring barns subjektiva relation till den omgivande geografin – och i den vardagsnära etnografiska forskningen överlag, skulle jag vilja påstå – är den amerikanska kulturgeografen Roger Harts studie ”Children’s Experience of Place” från 1979.

Hart följer här en större grupp barn i mellanstadieåldern i en amerikansk småstad under något års tid: han intervjuar dem och deras föräldrar om hur de rör sig i samhället och vilka regler och förhållningssätt familjerna tillämpar, ber dem kartlägga, skissa och förklara, och – inte minst – följer med dem på otaliga upptäcktsfärder, kojbyggen och snöbollskrig i omgivningarna. Hart redogör för hur barnens tillåtna ”free range”, dvs det område där föräldrarna tillåter dem att ströva fritt, successivt växer med åren för att slå i taket redan i 10-11-årsåldern (något tidigare för pojkar än för flickor eftersom, enligt föräldrarna, ”boys will be boys” och det är ingen idé att lita på att de kommer att följa föräldrarnas förmaningar fullt ut) varvid barnen mer eller mindre rör sig fritt i den omgivande miljön, med undantag för den farliga motorvägen som de ändå inte hyser något större intresse för. Till viss del är detta beroende av socioekonomiska villkor, då de fattigare föräldrarna som har längre arbetsdagar helt enkelt behöver finna sig i att ha mindre koll på vad barnen gör efter skolan. Yngre barn i en syskonskara hänger också ofta på storasyskonen ut, vilket innebär att deras ”free range” är omfattande i ännu yngre år. Barnens strövtåg sker i mångt och mycket oberoende av de vuxnas väletablerade leder. Barnen hittar sina egna stigar, ofta utan av något specifikt mål: det viktiga är t ex  att utforska en spännande ny ”genväg” ner till badplatsen snarare än att faktiskt komma fram och genvägen blir därmed ofta en omväg i slutändan, vilket inte gör någon någonting. När barnen ritar kartor över sin omgivning har de också ganska lite med den faktiska geografin att göra, deras rumsliga uppfattning hängs istället upp på viktiga landmärken (vilket för tankarna till artikeln om samisk geografi) och var kompisar bor.

Hart och barnen utforskar spännande platser (groddammen, sandhögar som man kan hoppa i), farliga platser (floden), läskiga platser (ödehus) m.m. Även barnens bild av vad som finns bortom den egna staden är intressant – exempelvis hävdar de att de flesta platser i övriga USA ligger åt det håll som motorvägen leder ut ur staden, vilket väl ur deras perspektiv är helt korrekt. Det finns mycket intressant att ta upp i Harts skildring. Ett återkommande tema i senare återgivning av hans studie och liknande forskning är dock hur barns ”free range” undan för undan har krympt sedan det 1970-tal då Hart bedrev sin forskning. Söker man runt lite så kan man hitta en lång rad artiklar i dagspressen om hur barn rör sig inom allt snävare cirklar, det tycks vara ett populärt ämne att rapportera om. I ett exempel från en irländsk dagstidning får man följa hur tre generationer ur familjen Smith rör sig inom allt mindre områden. Medan farmor på sin tid rörde sig fritt runt i stora delar av södra Dublin så har hennes elvaåriga barnbarn en högst begränsad yta att upptäcka fritt.

 

På samma sätt kan man i en brittisk tidning läsa om en familj i Sheffield och hur deras rörelsemönster har förändrats över fyra generationer.

 

Och på liknande tema, i amerikansk dagspress, finner man reportage om så kallade ”free range parents” som polisanmäls för att de låter sina barn gå ensamma sex kvarter hem från skolan istället för att hämtas i bil. Orsakerna bakom denna utveckling är antagligen många. En ökad biltrafik som gör det svårare för barn att gå/springa/cykla runt på egen hand, föräldrars rädsla för vad som skulle kunna hända barnen i ett samhälle allt mer präglat av rädsla, sådant som lockar inomhus i form av dataspel och liknande, helt nya möjligheter att överhuvudtaget kunna ha kontroll över var ens barn är i takt med att mobiltelefoner blivit standard även hos ganska små barn, osv. Min poäng med att ta upp detta under temat minne-makt-motstånd är att jag tror att väldigt mycket av våra barndomsminnen skapas i relation till vår rumsliga omgivning – barndomen är så att säga upptäckandets tid och i Harts studie är det oerhört tydligt hur viktigt bemästrandet av den vardagliga geografin är för barnen när de växer och utvecklas. Med detta följer också makt, tänker jag. Det är lätt att föreställa sig att farmor som barn i exemplet ovan faktiskt hade en bra mycket större makt över sin egen rumsliga vardag (även om det säkerligen också fanns andra, hindrande faktorer i 1940-talets Dublin) än barnbarnet som på sin höjd tillåts gå till köpcentrat fem minuter bort. Även om makten här kanhända inte är direkt – få barn har någon större makt i ett vuxet avseende – så tror jag att mycket av ens inneboende känsla för vilken rätt man alls har att röra sig fritt omkring i samhället grundläggs i och med barndomens utforskande. Utifrån barnets horisont tror jag det kan utgöra en väldigt tydlig känsla av makt, och kanske även motstånd: att röra sig lite längre bort än vad man vet att man egentligen får, för att det är spännande och för att världen är ens egen att utforska. Kanske ska man inte dra för stora växlar på detta, men jag tror ändå att man här lär sig något som man sedan har med sig in i vuxenlivet i form av hur man vågar förhålla sig till sin omgivning. När man ser de nutida barnens kartor ovan ger de helt enkelt ett ganska torftigt och i förlängningen maktlöst intryck. Känner de ens den stad de bor i? Förstår de ens att de har rätt till inflytande över den? Vad får man för bild av världen, av andra platser och andra människor när ens vardagliga förflyttningar är så kringskurna?

I förbindelse med lektionen om begravningsplatser tänkte jag dela med mig av ett kapitel jag läste och presenterade för min grupp på Zoom. I boken Governing the Dead: Sovereignty and the Politics of Dead Bodies skriver Kristensen (2014) om så kallade open-air begravningar (“sky burials”, eller också “exposure burials”). Jag valde att inte visa bild som är kopplad till detta, men ni som inte är känsliga för döda kroppar kan googla på något av dessa ord.

Kristensen (2014) berättar om Duha folket, en Tuviniansk minoritetsgrupp, som är renskötare och jägare och bor i norra Mongoliet. Duha filosofin menar att själar är de mest överlägsna, sedan kommer människor, till sist djur. Människor har i sin tur tre själar: själen av ben; av blod; av sinnet och hjärtat. Den sista är icke-materiell och rör sig omkring i kroppen och lämnar den efter döden. Detta är kopplat till Duha nomadernas begravningsprocess.

Duha placerar sina döda ute i naturen för att bli uppätna av vilda djur. Det är nämligen uppätandet av hela kroppen som anses vara det som till slut avslutar en människas närvaro och tillhörighet i denna värld. Duha ser begravningar i marken som smutsiga, farliga och olämpliga. Det grundar sig på idéen om att själen fångas under jorden – som förvandlas till en djävul – och kan förorena marken och de levande människorna. Själen frigörs från kroppen när den blir uppäten och därmed kan inte en ond ande skapas. Open-air begravningar anses vara det renaste och mest korrekta viset att hantera de döda.

Den mongoliska socialistiska regeringen ansåg å andra sidan open-air begravning vara smutsigt, omodernt, ohygieniskt, och de ville också använda de döda som en del av konstruktionen av den socialistiska staten. Regeringen förbjöd därför open-air begravningar och jordbegravningar gjordes obligatoriska.

När socialismen kollapsade i Mongoliet började Duha ha fler open-air begravningar. Kristensen (2014) menar att Duha nomadernas återupptagande av open-air begravningar kan förstås som en ny ontologi, en spegling av osäkerheterna i post-socialistiska Mongoliet. Det blev deras sätt att återta makten över sina kroppar, liv, och landskap genom att använda shamanism och dessa begravningar.

Jag valde som sagt att inte visa bild av uppätna kroppar. Det ligger några sådana bilder och videor ute på nätet där vissa kan vara ganska brutala (förberedelseprocessen, djur som äter av kroppar, osv). Men det handlar också om de dödas agens. Det är omöjligt att veta om kropparna som sätts ut till open-air begravningar har samtyckt till att vi ska ta del av bilder av deras kadaver. Samtidigt så är det omöjligt att veta om namnen jag läser på den närliggande gravgården har samtyckt till att jag tar del av deras gravstenar. Men gravsten och kropp är ändå skilda entiteter. Den ena symboliserar personen och den andra är trots allt personen, speciellt om man utgår från Duha nomadernas uppfattning kring när en person verkligen anses vara borta från den här världen.

 

Kristensen, B. M. (2014). The proper funeral: death, landscape and power among the Duha Tuvinians of northern Mongolia. In F. Stepputat (Ed.). Governing the Dead: Sovereignty and the Politics of Dead Bodies. (pp. 35-52). Manchester University Press.

Minnets mångbottnade känslor.

Bild från: https://washington.org/dc-guide-to/vietnam-veterans-memorial

 

”The Canadian memory of the Great War, as its veterans called it is profoundly ambivalent: the public triumph contends with tragic personal memories of waste and loss”

Så skriver Duff Crear, författare och professor i Kanadensisk religions och militärhistoria. Det går även som en röd tråd i texterna vi läst; balansen mellan den personliga upplevelsen av förlust, och samhällets förhållningssätt till händelsen i ett historiskt perspektiv. Det som först kanske var en stark politisk vilja bland makthavare och med det, folkets valda och utvalda, till det motsatta. Förakt och motstånd till besluten.

Prästen Joseph F. O´Donnel beskriver hur har ger den sista smörjelsen till redan döda under Vietnamkriget, något som enligt katolsk sed enbart ges till levande på väg mot sista färden. ”One by one, I unzipped each body bag, and anoited whatever I found there. It was not pleasant. But it was the most solemn and powerfull prayer service I have ever experienced”. Ritualens betydelse även efter döden, hur den kulturellt och religiöst bar minnet vidare, trots att kriget rasade utanför.

I sökandet efter litteratur om begravningsplatser hittade jag en vacker liten barnbok: The Wall” av Eve Bunting med illustrationer av Ronald Himler. Den beskriver en pappa med sin son vid Vietnam Veterans Memorial i Washington, en lång, svart vägg med namnet på 58.000 personer som dog under kriget. De letar efter namnet på pappans far, en av de stupade. ”His fingers stop moving. ”Here he is”. My Grandpa? I ask. Dad nods. ”Your grandpa” His voice blurs. “My dad”. He was just my age when he was killed”. I denna textrad ryms all den längtan som beskrivs kring vilken betydelse en begravningsplats kan ha för minnet av de döda. Längre fram i boken beskrivs en händelse då en skolklass, utan koppling till något av namnen kommer dit för att hedra minnet av de döda. Vad de har med sig, hur de uppträder, hur pappan och hans son känner inför deras närvaro skiftar tonen i boken. Betydelsen av begravningsplats som publik eller privat blir märkbar. För vem finns begravningsplatser och minnesmonument?

De lämnar ett foto på den lille pojken vid väggen. Vad lämnar vi efter för personliga hälsningar? Varför är det så viktigt att kunna göra det? Är det viktigt? Och för vem?

”Grandpa won´t know who I am,” I tell Dad…I think he will,” Dad says. He puts his hand on my shoulder. …”… it´s a place of honor. I’m proud that your grandfather’s name is on this wall”.

 I´d rather have him here. The boy says.

 

Bild från boken ”The Wall”.

Boken är som en vandring i precis de frågeställningar vi ställts inför. Hur vi minns, och vad, formas av våra utomstående tillåtna gränser. I samhället finns en osynlig ram kring vad vi får sörja. Och hur. Denna ram är inte konstant och ändras både genom aktiva kollektiva beslut och genom personligt motstånd.

Avslutningsvis är det också väldigt intressant att utifrån ett barnboksperspektiv förhålla sig till begravningsplatser och minnesplatser, hur berättas arv vidare? Något som veckans läsning kring samisk berättartradition om platser starkt belyser.

 

Referenser:

Doris L Bergen, 2004, The sword of the lord, Notre Dame, University of Notre Dame, pp142, 220.

Eve Bunting, The Wall, New York, Clarion Books.

Johnson skriver i sin artikel om de principer som legat till grund för begravningsreformen Storbritannien på 1800-talet, och den underliggande logiken i planeringen av nya begravningsplatser. Han diskuterar de ”rationaler” som varit vägledande i arbetet utifrån Loudon’s design och visioner av begravningsplatser i London. Många av dessa hygieniska och estetiskmoraliska principer har varit underliggande även i planeringen av bostadsområden och andra stadsmiljöer, och genomsyrat samhällsplanering på en mer allmän nivå. Hur begravningsplatser konstruerats har intressanta likheter med hur sjukhus, skolor och fängelser byggts. Enligt Johnson var Loudon’s primära strävan att skydda människornas hälsa från sjukdomar som man var rädd att de döda kropparna spred. Den hygieniska rationalen ska alltså ha varit högstprioriterad, men den hänger samman med olika estetiskmoraliska principer, som också de haft en viktig roll i konstruerandet av nya begravningsplatser. De estetiskmoraliska principerna, som Johnson diskuterar utifrån Foucaults teori om disciplinär makt och begreppet governmentality, skulle vara kultiverande och bildande för alla de som vistades i miljön. Man sökte förändra och styra folks beteende med ändringar i den byggda miljön, utifrån en utilitaristisk idé om maximal nytta. Den moderna begravningsplatsen skulle vara upplagd i ett rutnät och en specifik geometri för att stödja de hygieniska och estetiskmoraliska principerna. Den skulle till exempel inte vara för snirklig och lummig, utan tydlig, rak och rymlig för att signalera att detta inte var en plats för nöje och förströelser. Kortklippt gräs, raka och tillräckligt breda grusgångar, och välansade rabatter skulle inge en känsla av värdighet och utbilda massorna kring bland annat god smak. Estetiken skulle spegla och främja korrekt uppförande och hjälpa sprida en universell moralisk social kod.

Den moderna begravningsplatsens estetik är inte nödvändigtvis en som utgår från eller främjar biodiversitet. De välansade rabatterna och grusgångarna är inte bra ur den ekologiska mångfaldens perspektiv. Loki (2019) skriver om begravningsplatsers värdefulla roll som grönområden i den urbana miljön. Kyrkogårdar och gravplatser är områden där många arter, från lavar, mossor och svampar, till örtväxter, gamla träd, insekter, fåglar och däggdjur, har hittat sin tillflykt i en av människor förstörd eller förändrad miljö. Utifrån inventeringen de gjort bland forskningsartiklar om begravningsplatser som grönområden, framgår att de begravningsplatser med minst välansade rabatter och buskage, och färre blomsterarrangemang med potentiellt invasiva arter, huserar större biodiversitet och ett rikare djurliv. Begravningsplatsers värde som grönområden med rik biodiversitet är värt att lyfta fram. Det är ju mer sällan vi ser begravningsplatser som platser där det kryllar av liv.

Yea(2002) skriver om de ”contested landscapes” som utgörs av två begravningsplatser, det gamla och det nya Mangwol-dong i Sydkorea. Den senare byggdes på 90-talet av regeringen för för att memorialisera av Kwanju-upproret på 80-talet, där kring 200 personer som deltog i protester mot regeringens totalitarism, brutalt dödades av staten. Den gamla begravningsplatsen har konstruerats av vänner och familj till offren och den har förutom en minnesplats även fungerat som en central plats för aktivism och organisering. De två begravningsplatserna memorialiserar och ramar in händelsen på olika sätt. I det nya Mangwol-dong har gravarna i högre utsträckning avidentifierats, och den berättar framförallt ett nationell historia. Yea belyser hur det nya Mangwol-dong situerar Kwanju-upproret som en händelse i det förflutna, som en del av en gemensam nationell, postkolonial historia, på ett sätt som centrerar den ”nu” demokratiska statens roll i narrativet. Byggandet av det nya Mangwol-dong har enligt Yea bidragit till en förstärkt konflikt i vad som egentligen hände, varför, och vilken roll Kwanju-upproret har och hade i förhållande till Sydkoreas historia och den nuvarande staten, samt dagens sociala rörelser.