Month: October 2020

Jackie Bowring’s artikel som diskuterar dark tourism, dess kommodifiering av lidande på öarna och Peter Johnson’s artikel som skriver om beteenderegler samt kyrkogårdars arkitektur fick mig att tänka på projektet “Yolocaust” av Shahak Shapira, som just kritiserade folks brist på respekt på Berlin Holocaust Memorial som exempelvis solar sig, springer, leker kurragömma eller hoppar mellan pelarna. Shahak Shapira photoshoppade dessa selfies in i en bakgrund av koncentrationsläger. Detta väckte en stor debatt i Tyskland där det bl.a. argumenterades att själva minnesplatsen tillhör det offentliga rummet och inte är en kyrkogård där människor har begravts under.

Själva historien kring skapandet av Holocaust Monumentet i Berlin är intressant. Först på 80-talet efter en lång kollektiv tystnad och tack vare journalisten Lea Rosh, inleddes en 17-årig kamp vilken gav upphov till intensiva politiska debatter om/hur monumentet i Berlin skulle byggas. Efter en rad tävlingar där olika designidéer skickades in valdes slutligen Peter Eisenmann’s förslag ut och monumentet färdigställdes år 2005. Bygget har varit kontroversiellt då företaget Dugessa medverkade för att ytbehandla stålklossarna fastän företagets dotterbolag Degesch tillverkade och levererade Zyklon B till koncentrationslägren. 

Själva monumentet har också varit hårt debatterat, bland annat eftersom den är enbart ägnat åt judiska offer vilket har lett till en “hierarki av offer” och byggandet av fler, men storleksmässigt betydligt mindre monument:

Memorial to Homosexuals Persecuted Under Nazism (öppnades 2008):

 

Memorial to the Sinti and Roma Victims of National Socialism (2012):

Memorial to the Victims of National Socialist ‘Euthanasia’ Killings (2014): 

Av alla tävlingsbidrag var Eisenmanns den mest abstrakta. Har den abstrakta utformningen setts som ett “säkert kort” av politikerna? Denna “enkelhet”, som Eisenmann beskriver som ‘place of no meaning’ har öppnat upp för många att projicera egna tolkningar (t.ex.liknelse av en begravningsplats) vilket har sina för- och nackdelar men den har bland annat kritiserats för att inte adressera frågan om förövarnas skuld. 

Vilket politiskt och socialt syfte uppfyller monumentet? Dras en skiljelinje mellan “past and present” av olika partier (hur?)? Är syftet att, till millennieskiftet, just begrava ett århundradets historia med ett Holocaust monument på en symbolisk plats där Nazister tidigare hade viktiga byggnader (SS, Gestapo mm.) och där en fysiskt gräns för ett delat land fanns tidigare? 

Sallie Yéa (2002:1554) skriver att symboliska platser är politiska och ‘shaped by the concerns and needs of the present” (Schwartz, 1991, p. 221). Nation-building is one of the most significant of these needs (Anderson, 1983; Lowenthal, 1985; Nora, 1989)’.

Viljan att dra ett streck under millenniets historia och börja om på nytt genom att bygga en ny identitet blir tydligt i SPD-politikern Wolfgang Thierse’s tal 1999: “We are not building this memorial for the Jews but for ourselves, (it is) our very own declaration of how we see ourselves politically… (The memorial can bear witness to) whether we can say farewell to this century with decency” (Knischewski och Spittler 2005:37).

Jag tycker att Berlin’s Holocaust Monument har lyckats med att väcka ett flertal viktiga debatter och funderingar på grund av sina kontroverser. Avslutningsvis är det intressant att nämna att det tyska ordet Mahnmal som ofta används i utbyte för ordet Denkmal (Memorial), kan översättas till “to admonish” eller “förmana” vilket inte enbart ger upphov till att komma ihåg utan (i alla fall på tyska) även tillrättavisar, varnar, uppfordrar att agera samt att det ska kommas ihåg både skuld och att hålla det som lovats. 

Bowring, J., 2011. Containing Marginal Memories: The Melancholy Landscapes of Hart Island (New York), Cockatoo Island (Sydney), and Ripapa Island (Christchurch).’

Johnson, P., 2008. The modern cemetery: a design for life. Social & Cultural Geography, 9(7), pp.777-790.

Knischewski, G. and Spittler, U., 2005. Remembering in the Berlin Republic: The debate about the central Holocaust memorial in Berlin. Debatte: Journal of Contemporary Central and Eastern Europe, 13(1), pp.25-42.

Yea, S., 2002. Rewriting rebellion and mapping memory in South Korea: The (re) presentation of the 1980 Kwangju uprising through Mangwol-dong Cemetery. Urban Studies, 39(9), pp.1551-1572.

Begravningsplatser kan betraktas ur många olika synvinklar och mycket kan projiceras på gravar och de döda. Men, för mig är det klart att, vad som projiceras och hur gravplatserna betraktas utgår från oss själva och den egenförståelse vi har. Och vi är mer eller mindre fast i vår historiska kontext.

Artiklarna jag läst belyser några olika aspekter på begravningsplatser och har gett mig en mer nyanserad bild av begravningsplatser och utmanat några av min förförståelse.

Merridale skriver i början av sin artikel att begravningsplatser speglar övertygelser, intressen och även social organisation hos de personer som skapade dem (Merridale, sid 176). Jag skulle vilja tillägga att de även speglar det samtida samhället och övertygelser, intressen och social organisation hos de som använder/besöker begravningsplatsen. Men de speglar även viljan hos de som för tillfället har makten. Merridale menar också att riter och vanor kring döda och begravningar är mycket svåra att förändra men att successiva generationer kan fås att glömma det gamla. Merridale visar sedan på hur förändringar svept fram över Ryssland från ortodox via bolsjeviker till Lenin och andra världskriget fram till dagens samhälle. Soldater som dog under världskriget lät man oftast ligga kvar där de stupade och uppförde monument till deras ära som patrioter för att därmed försköna bilden av det sovjetiska styret. Som kontrast visar Merridale på soldater som dog i kriget i Afghanistan som fördes hem och diskret begravdes då kriget inte var populärt och därmed inte bättrade på de patriotiska känslorna.

Johnson behandlar en annan aspekt av begravningsplatser, nämligen dess ytor och utformning. Han använder ett exempel från 1800-talets England. Som jag förstår det så var omsorgen om de levande då högsta prioritet. Till exempel var det viktigt att de giftiga gaserna som bildades i gravarna kunde ledas bort. En annan aspekt var att begravningsplatsen skulle vara harmonisk och den känslan skapade man genom att ha en geometrisk utformning med rektanglar som basform. Denna geometri trodde man också skulle ge ett moraliskt ramverk som kunde ligga till grund för känslor och uppförande.

Pfluger behandlar arkeologi och dess syn på begravningsplatser. Han menar att en djup känsla hos människor är att där mina döda finns, det är där jag hör hemma (Pfluger, sid 546). När det då kommer historiska avbrott som efter krig när landområden byter härskare, så vill oftast de nya härskarna förstöra minnen från den gamla tiden och etablera nya. Pfluger lyfter också fram en annan aspekt, nämligen att de döda vill bli ihågkomna, och då bli ihågkomna som individer och inte som ett objekt i en större massa (Pfluger, sid 554).

Silvén behandlar aspekten om begravningsplatser och enskilda gravar är offentliga eller privata och menar att gränsen på senare tid mer eller mindre har suddats ut. Som exempel tar hon den nya seden att lämna små personliga saker på gravar. Det kan vara saker som betytt något för den döde eller för den efterlevande. Men det kan också vara saker köpta i souvenirbutiker.

Referenslista

Johnson, Peter: “The modern cemetery: a design for life”, 2008, Social & Cultural Geography, Vol. 9, No. 7

Merridale, Catherine: “Revolution Among the Dead: Cemeteries in the Twentieth-century Russia”, 2003, Mortality 8, no 2

Pfluger, Carl: “Digging up the Dead: Consecration, Desecration, and Some Questions about Archeology”, 1993, The Hudson Review, Vol. 45, No. 4

Silvén, Eva: “Graveside Shrines: Private or public space?”, 2018, I Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice

Gravfrid – Hur länge då?

Foto: Privat, utsikt över Östersjön, 1Nm utanför TVG.

Gravfrid råder över gravsatt stoft eller aska efter det att gravsättning ägt rum. Gravfriden är evig och kan endast brytas med stöd av lagen. Stoft eller aska får då inte skadas.[1]

Begreppet har varit återkommande i media de senaste veckorna med anledning av dokumentären om Estoniavraket.

I texterna vi läst återkommer diskussionen kring aspekten tid. När upphör en plats rätt att få vara i fred från forskning, arkeologi eller förändring, och vem äger rätten att göra ingrepp? Tidernas mest kända förlisning, Titanic, har fått möta ett annat öde då bärgning av föremål varit viktigt för eftervärlden och där gravfrid inte utfärdats på samma vis som för Estonia.

I fallet Estonia är vraket klassat som en gravplats, med exakta koordinater och förhållningsregler.[2] Problematiken kring platser till sjöss, oavsett om det rör förlisningsplatser, andra typer av olyckor eller naturfyndigheter är att det på internationellt vatten är svårt att hävda en nations regler, framför allt över en annan nations fartyg. För Estonia gjordes en sådan överenskommelse mellan de inblandade nationerna, något som nu, 25 år senare, finns intresse att ändra på. För vems skull finns skyddet, vad tjänar skyddet för syfte? Och vad går man eventuellt miste om för svar om platsen inte får undersökas?

Platsen för Estonias förlisning blir som en osynlig ö, under ytan, mitt i Östersjön. Platsen finns inte mitt ibland oss som en kyrkogård eller minnesplats gör. Platsen är inget vi går förbi, en plats vi spontant kan besöka, det är ingen plats någon kan vårda, visa eller vara på för att minnas. Ändå finns den där.

I veckans texter har det varit mycket intressant att läsa om hur sorg tar sig uttryck i materiella ting, vad vi lämnar på platsen för sorg, dess både privata och publika betydelse. Hur sker bevarandet av minnet av de som förliste under Estoniakatastrofen, när platsen inte kan ses, mer än som en havsyta? Texterna om begravningsplatser som ”green space” och egna ekosystem förde tankarna till havets ekosystem och hur just vrak bildar egna små mikrosystem för fisk och undervattensliv. Som sjöman är det ett område jag hade velat studera vidare, havet som gravplats, havet som mytologisk onåbar plats.

För att runda av veckans tankar kring begravningsplatser, oavsett var de finns, hur de förändras, vem som har tillgång till dem eller hur de ser ut, avslutar jag med Karin Boyes dikt, Havet.

Havet

Salt, bittersalt

är havet, och klart och kallt.

På djupet multnar mycket,

men havet renar allt.

Vilt, rovdjursvilt

är bränningens glittrande språng,

men ingen människas tankar

är höga som havets sång.

Starkt, evigt och starkt

är vågornas väldiga tåg,

och stark av det eviga havet

var mjuk förgänglig våg.

Så ge ditt liv åt havet.

Det kräver blod av sin man,

men sist, djupt i det djupa,

får ingen en vila som han.

[1] https://www.movium.slu.se/system/files/news/10260/files/begrepp_i_begravningsverksamhet_141007.pdf

[2] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1995732-om-skydd-for-gravfriden-vid-vraket_sfs-1995-732

/Paula Hultzén Bank