Month: October 2020

Posted on

Freedom Writers – en film om rasismens oändliga liv

Aldrig igen. Aldrig igen ska någon diskrimineras på grund av sin etnicitet. Aldrig igen ska någon misshandlas eller dödas på grund av sin etnicitet. Aldrig igen ska vi ha samma rasism. Men det har vi. Tyvärr.

 

Flera av texterna som vi har läst som handlar om rehabilitering, försoning och rättvisa har på ett eller annat sätt handlat om rasism och etnicitet. Det är oerhört tragiskt att det ständigt kommer nya rasistiska trauman i världen. Historien tycks upprepa sig själv. Alex Boraine, som var vice ordförande för Sydafrikas sannings- och försoningskommission (Truth and Reconciliation Commission (TRC)) tycker att en viktig del av att kunna rehabiliteras från apartheid är att minnas det och få fram sanningen. Boraine hänvisar till George Santayanas kända citat om att de som glömmer det förflutna är bundna att upprepa det (Bevernage 2012:47). Är anledningen till upprepning av rasism att vi glömmer bort hur vidrigt det var ”förra gången”? En film som jag tycker handlar om hur rasism aldrig verkar dö ut är Freedom Writers som baseras på verkliga händelser. I filmen får tittaren följa en skolklass i USA med olika etniska grupper som befinner sig i krig med varandra. Kriget i klassrummet tar en vändning när en rasistisk karikatyr av en elev får läraren att berätta om hur sådana stereotyper av etniska grupper möjliggjorde för Förintelsen. Förutom den vita skoleleven har ingen annan i klassen hört talas om Förintelsen, så läraren ordnar så att eleverna får lära sig om det genom ett besök på Museum of Tolerance och genom att läsa Anne Franks dagbok. Chris Kaplonski (2008:385) hävdar att det bästa de levande kan göra för de döda är att hedra dem genom att inte glömma bort dem. Klassen i filmen gör detta och eleverna blir djupt berörda av de individuella berättelserna vilket får dem att reflektera över sin egen rasism. I detta fall kan Santayana ha rätt i att minnen kan motverka att det händer igen. Jag tror tyvärr inte att rasismen försvinner av att vi vägrar glömma dess offer, men jag tycker inte att vi för den sakens skull ska sluta minnas eller sluta sprida kunskap. Tack vare den kunskap och de känslor som minnena väcker kan vi kanske vara mer lyhörda och upptäcka rasism. Den rasistiska karikatyren av Serena Williams fick till exempel snabbt mycket kritik, vilket troligtvis inte hade skett (åtminstone inte i samma utsträckning) under exempelvis 1930-talet. Alla, och kanske särskilt rasister, bör se Freedom Writers för att påminnas om att rasism och etniska konflikter inte är något som endast tillhör det förflutna.

 

Referenser:

Bevernage, Berber 2012. History, Memory, and State-sponsored Violence. Time and Justice. New York: Routledge

 

Kaplonski, Chris 2008. ”Neither Truth nor Reconciliation: Political Violence and the Singularity of Memory in Post-socialist Mongolia”. Totalitarian Movements and Political Religions. Volym 9. Nummer 2-3:371-388

Posted on

Jacky Bowring och öarna

I veckans urval av texter kände jag det som att jag, under och efter tiden jag läste, fick en känga av Jacky Bowrings text. Jag kände mig helt uppslukad av dessa melankoliska öarna och deras historia och gravplatser. Specifikt tänkte jag på öarna i dess geografiska form, isoleringen – ett stycke land i vatten, så nära och ändå, uppenbarligen, mycket långt ifrån. Inte nödvändigtvis geografiskt långt ifrån utan snarare att vattnet nästintill metaforiskt delar in en stad, en plats, ett land, i två olika världar. Det är ön strax utanför Harlem i New York, där det är tyst, kalt, exkluderande och under ytan otroligt många begravda människor.

Det finns så mycket med Bowrings beskrivningar av öarna som triggar ytterligare led av frågor och tankar. Framförallt de facto att alla öar som diskuteras har en historia om våld – där en aktivt byggt institutioner, fängelser, straffanläggningar – olika former av förvaring för människor. Är det ett sätt att strandsätta de som inte önskas? Är det ett sätt att förstärka de geografiskt indelade världarna – lyfta bort en idé om vilka människor som bör bo och leva inom vissa ramar? Hör andelen begravda människor – eller ens tendensen till att det blir gravplatser – ihop med den våldsamma utsatthet jag tror att människorna som sattes där fick utstå? Det är nästan som en skräckhistoria – tanken på alla dessa historiska institutioner för pojkar, för “galna” kvinnor, för krigsfångar. Jag tror att det är oumbärligt att gravplatserna hör ihop, eller är ett resultat av, öarnas våldsamma historia.  Den här tanken kulminerar i mig i relation till att de som begravs på Hart Island är “unclaimed”, människor som i sin död, i blott sin kropp, saknar någon som kan göra anspråk – ge en bakgrund, historia, en vilja att medvetet begrava någon. Det känns som att beskriver en historisk kontinuitet, om än omedveten, att både de som en gång levde där och de som begravs där nu är “unclaimed” – utan någons anspråk.