Monografi – The political lives of dead bodies: Reburial and Postsocialist Change från år 1999 av Kathrine Verdery

Jag valde att läsa Kathrine Verdery’s bok The Political Lives of Dead Bodies: Reburial and Postsocialist Change från år 1999. Boken är uppdelad i tre delar, en mer teoretisk och två mer empiriska delar. I första delen teoretiserar Verdery om dödkroppspolitik (dead body politics) och utvecklar sin antropologiska ståndpunkt och analys. Jag uppfattar hennes argument som reflexiva och kritiska till de, ofta, enkelspråkiga sätt som post-socialistiska/kommunistiska stater i Öst blivit forskade på. Verdery uppmanar att använda bredare och djupare teoretiska ramverk för att kunna förstå empiriska fall som hennes (den östeuropeiska/ryska postsocialistiska kontexten) och att det inte går att fundamentalt förstå sådana fall utifrån få faktorer eller förenklade analyser.

När de östeuropeiska/ryska socialistiska samhällen föll menar Verdery att hela länders landskap förändrades både politiskt, ekonomiskt, socialt så väl som kulturellt. För att skapa en ny livsuppfattning så innebar det att rekonstruera tid och rum. Verdery ger ett fint exempel på hur man kan tänka kring tid och rum: Alla landskap innehåller fler potentiella landmärken än vad de som passerar genom det noterar (s. 39). I och med att landskapet ändrade sig fundamentalt ändrades också människors förhållningssätt till världen. Eller som Verdery kallar dessa förståelser för känslan av en kosmisk ordning (s. 34). Det innefattar exempelvis funderingar kring vad som är moraliskt och omoraliskt, vem som är viktig, vad tid är, och liknande. Det är livsuppfattningar och idéer som materialiseras i en persons handlingar.

Den postsocialistiska omvandling som skedde i Östeuropa och Ryssland ses ofta utifrån statiska och teoretiskt ”enkla” koncept, så som marknadsskapande, demokratibyggande, skrivande av konstitutioner och så vidare. Här bidrar Verdery med, vad jag menar, är hennes viktigaste poäng. Hon menar att det inte enbart är de systematiska och officiella omformuleringarna som spelar roll i den nya postsocialistiska existensen. Allas känsla av kosmisk ordning har ju brutits och måste därför omorganiseras till något nytt. Att inkludera känslan av en kosmisk ordning omfattar betydligt mycket mer än bara samhällets statiska och tekniska krafter. Där kommer döda kroppar in som ett analytiskt verktyg för att förstå mycket djupare och mer komplexa faktorer av identitetsbyggande.

Verdery menar att vi kan se kroppar som symboliska uttrycksmedel i fall som dessa. Hon argumenterar till exempel att döda kroppar fortfarande lever, åtminstone symboliskt existerar, som politiska entiteter. Statyer är döda människor gjutna i brons eller huggna i sten (s. 5), skriver hon. De symboliserar en död person samtidigt som de ger den dödas politiska kropp evigt liv. Här läser jag Verdery’s poäng likt Young & Light (2018) citerar Kantorowicz (1957/2016) i artikeln vi läste i lektionen om kvarlevor där de talar om den materiella och politiska kroppen. Verdery öppnar i och med det upp förståelsen om det politiska och går bort från de annars dominerande statistiska och rationalitetsrättade idéerna om vad som omfattar politik – att statsomvandlingar på något vis skulle innefatta enkla faktorer och vara förutsägbara. Verdery menar att, till skillnad från mer flytande koncepten så som ”en stat” eller ”patriotism”, är kroppen materiell även långt efter att den har hamnat i jorden. I och med att den döda kroppen ändå finns (eller har funnits som en enhet) mer än något annat koncept som aldrig har haft en materialitet, så blir kroppen också en kanvas för hur samhällen opererar. Det är inte den faktiska materialiteten som är viktig, utan som nämnt materialiteten som symboliskt uttrycksmedel. De materiella landmärkena (döda kroppar av olika former) ger uttryck för utrymmet (världen vi lever i nu). Utrymmen kan därför betecknas på nya vis genom att riva ner eller ändra en specifik markering i landskapet.

Det är alltså det ogripbara, menar Verdery, som gör att dödkroppspolitik spelar stor roll i förståelsen av sådana processer. Verdery’s val av empiri (religiös dödkroppspolitik i andra kapitlet och etnisk dödkroppspolitik i tredje kapitlet) gör temat gott. Jag tror dock inte att alla hennes punkter går att applicera som ett ramverk till andra fall, vilket Verdery heller inte hävdar. Jag uppfattar det också som att det ibland ges för mycket ensamtyngd på kroppar, men igen är det Verdery’s val av parameter, och de bringar ändå intressanta argument till diskussionen om postsocialistisk förändring. Sammanfattningsvis så tycker jag att boken var okej/bra, och jag menar att det är Verdery’s teoretiska diskussioner som är de viktigaste delarna i boken.